Åkalla för att inte falla
Om vi åkallar Gud så vittnar jag om att vi inte inte kommer att falla.
I dag vill jag börja med att vittna om mitt hjärtas fullständiga visshet att Gud hör våra böner och besvarar dem på ett personligt sätt.
I en värld som går igenom tider av osäkerhet, smärta, besvikelse och hjärtesorg kan vi vara benägna att förlita oss mer på personliga förmågor och preferenser, liksom den kunskap och trygghet som kommer från världen. Det kan få oss att åsidosätta den verkliga källan till hjälp och stöd som kan bemöta jordelivets utmaningar.
Jag minns ett tillfälle när jag låg på sjukhus på grund av en sjukdom och jag hade svårt att sova. När jag släckte lampan och det blev mörkt i rummet såg jag en skylt i taket framför mig där det stod: ”Åkalla för att inte falla.” Till min förvåning såg jag samma budskap upprepas på flera ställen i rummet nästa dag.
Varför var det budskapet så viktigt? När jag frågade sköterskan om det, sa hon: ”Det är för att förhindra en skada som kan öka smärtan du redan har.”
Det här livet medför av naturen smärtsamma upplevelser; vissa genom vår fysiska kropp, vissa på grund av svagheter eller bedrövelser, vissa på grund av hur andra använder sin handlingsfrihet och vissa på grund av vår egen handlingsfrihet.
Finns det ett starkare löfte än det som Frälsaren själv gav när han förkunnade: ”Be, och ni ska få. Sök, och ni ska finna. Bulta” eller åkalla, ”och dörren ska öppnas för er”?1
Bönen är sättet att kommunicera med vår himmelske Fader som gör att vi kan ”åkalla för att inte falla”. Men det finns omständigheter då vi kanske tror att vår åkallan inte har hörts eftersom vi inte får ett omedelbart svar eller ett svar enligt våra förväntningar.
Det leder ibland till ångest, sorg eller besvikelse. Men kom ihåg Nephis uttryck för tro på Herren när han sa: ”Varför skulle han då inte kunna undervisa mig så att jag kan bygga ett fartyg?” Nu frågar jag er: Varför skulle Herren då inte kunna undervisa er så att ni inte faller?
Tillit till Guds svar innebär att vi accepterar att hans vägar inte är våra vägar3 och att ”allt måste ske i sin tid”.4
Vissheten om att vi är barn till en kärleksfull och barmhärtig himmelsk Fader bör vara motivationen till att ”åkalla” i hängiven bön med en inställning att vi ”alltid måste be och inte tröttna … så att våra gärningar kan bli till våra själars välfärd”.5 Föreställ er vår himmelske Faders känslor när vi i varje bön ödmjukar oss i hans Sons Jesu Kristi namn. Vilken kraft och ömhet det är, tror jag, som visas när vi gör det!
Skrifterna är fulla av exempel på dem som åkallade Gud så att de inte skulle falla. Helaman och hans här åkallade Gud när de stod inför sina lidanden och utgöt sina själar i bön. De fick tillförsikt, frid, tro och hopp, och stärktes i sitt mod och sin beslutsamhet tills de nådde sitt mål.6
Föreställ er hur Mose skulle ha åkallat och ropat till Gud när han befann sig mellan Röda havet och egyptierna som närmade sig för att attackera, eller Abraham när han lydde befallningen att offra sin son Isak.
Jag är säker på att var och en av er har haft och kommer att få upplevelser där åkallan är svaret på att inte falla.
För trettio år sedan när min fru och jag förberedde oss för vårt borgerliga äktenskap och tempeläktenskap fick vi ett samtal med information om att borgerliga vigslar hade ställts in på grund av en strejk. Vi fick samtalet tre dagar före den planerade ceremonin. Efter flera försök på andra kontor och utan att hitta lediga tider började vi bli bekymrade och tvivlade på att vi verkligen kunde gifta oss som planerat.
Min fästmö och jag åkallade Gud och utgöt våra själar till honom i bön. Till slut berättade någon om ett kontor i en liten ort i utkanten av staden där en bekant var borgmästare. Utan att tveka besökte vi honom och frågade om han kunde viga oss. Till vår glädje gick han med på det. Hans sekreterare betonade för oss att vi behövde få ett intyg i den staden och överlämna alla dokument före lunch nästa dag.
Dagen därpå åkte vi till den lilla orten och gick till polisen för att begära det dokument som krävdes. Till vår förvåning sa polismannen att han inte skulle ge det till oss eftersom många unga par hade rymt från sina familjer för att gifta sig i hemlighet på den orten, vilket naturligtvis inte var fallet för oss. Återigen överväldigades vi av rädsla och sorg.
Jag minns hur jag tyst åkallade min himmelske Fader för att inte falla. Jag fick ett tydligt intryck i mitt sinne som upprepades: ”Tempelrekommendation, tempelrekommendation.” Jag tog genast fram min tempelrekommendation och gav den till polismannen, till min fästmös häpnad.
Vad förvånade vi blev när vi hörde honom säga: ”Varför sa ni inte att ni är från Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga? Jag känner till er kyrka väl.” Han började genast förbereda dokumenten. Vi blev ännu mer förvånade när polismannen lämnade polisstationen utan att säga något.
Femtio minuter gick utan att han kom tillbaka. Klockan var redan 11:55 på förmiddagen och vi hade bara fram till lunch på oss att lämna in papperen. Plötsligt dök han upp med en söt hundvalp och sa att det var en bröllopsgåva och gav den till oss tillsammans med dokumentet.
Vi sprang mot borgmästarens kontor med vårt dokument och vår nya hund. Då såg vi ett officiellt fordon komma mot oss. Jag stannade framför det. Fordonet stannade och vi såg sekreteraren där inne. När hon såg oss sa hon: ”Jag är ledsen, jag sa vid lunch. Jag har ett annat ärende.”
Jag ödmjukade mig i tystnad och åkallade min himmelske Fader av hela mitt hjärta och bad återigen om hjälp att ”inte falla”. Plötsligt skedde underverket. Sekreteraren sa till oss: ”Vilken söt hund ni har. Var kan jag hitta en sådan till min son?”
”Den är till dig”, svarade vi genast.
Sekreteraren såg överraskat på oss och sa: ”Okej, vi går till kontoret och ordnar med papperen.”
Två dagar senare vigdes Carol och jag borgerligt som planerat, och sedan beseglades vi i Lima tempel i Peru.
Naturligtvis behöver vi komma ihåg att åkallan handlar om tro och handling – tro för att inse att vi har en himmelsk Fader som besvarar våra böner enligt sin oändliga visdom, och sedan handlande i enlighet med det vi bett om. Att be – åkallan – kan vara ett tecken på vårt hopp. Men att handla efter att ha bett är ett tecken på att vår tro är verklig – tro som prövas i stunder av smärta, rädsla eller besvikelse.
Jag föreslår att ni beaktar följande:
-
Tänk alltid på Herren som ert första alternativ för att få hjälp.
-
Åkalla för att inte falla. Vänd er till Gud i uppriktig bön.
-
När ni har bett gör ni allt ni kan för att få de välsignelser ni bad om.
-
Ödmjuka er så att ni accepterar svaret i hans tid och på hans sätt.
-
Stanna inte! Fortsätt framåt på förbundsstigen medan ni väntar på ett svar.
Kanske finns det någon just nu som på grund av sina omständigheter känner att han eller hon är på väg att falla och vill åkalla Gud som Joseph Smith gjorde när han ropade: ”O Gud, var är du? … Hur länge ska din hand hållas tillbaka?”7
Även under sådana omständigheter; be med ”andligt momentum”, som president Russell M. Nelson lärde,8 eftersom era böner alltid blir hörda!
Kom ihåg den här psalmen:
När från nattligt viloläger
du i dag stod opp,
gav du lov för natten flydda,
bad du Gud från ont dig skydda
under dagens lopp?
När vi ber kan vi känna omfamningen från vår himmelske Fader som sände sin enfödde Son för att lätta på våra bördor, för om vi åkallar Gud så vittnar jag om att vi inte kommer att falla. I Jesu Kristi namn, amen.