Avslutande ord
Må våra vittnesbörd om detta verks stora grundläggande principer … lysa fram i våra liv och gärningar.
Mina bröder och systrar, konferensen är nästan slut. När vi nu avslutar denna historiska konferens, kommer jag att tänka på Rudyard Kiplings odödliga hymn:
Stridens larm och rop dör bort,
stridsmän och kungar dör inom kort.
Än står ditt forna offer kvar,
du som ödmjukt korset bar.
Led oss på jordelivets stig
att vi må alltid minnas dig.
(”God of Our Fathers, Known of Old”, Hymns, nr 80)
När vi återvänder hem, må vi då bära med oss anden vi upplevt under denna stora konferens. Må allt det vi har hört och upplevt förbli hos oss som kvarstående kärlek och frid, med viljan att omvända oss och beslutet att stå lite mer rakryggade i evangeliets strålande ljus.
Må våra vittnesbörd om detta verks stora grundläggande principer, som nu gjorts ännu klarare för oss, lysa fram i våra liv och gärningar.
Må en anda av kärlek, frid och uppskattning för varandra bli allt större i våra hem. Må vi skänkas framgång i vårt arbete och bli mer frikostiga. Må vi nå ut till människor runt omkring oss i vänskap och med respekt.
Må våra böner vara fyllda med tacksamhet till vår Gud som ger oss allt det goda och med kärlek till honom som är vår Återlösare.
Nu, mina bröder och systrar, hoppas jag att ni har överseende med en personlig angelägenhet för ett ögonblick. En del av er har lagt märke till syster Hinckleys frånvaro. För första gången på fyrtiosex år sedan jag blev generalauktoritet är hon inte närvarande vid en generalkonferens. I början på året var vi i Afrika för att inviga templet i Accra i Ghana. Därefter flög vi till Sal, en karg ö i Atlanten, där vi träffade medlemmarna i den lokala grenen. Sedan flög vi till S:t Thomas, en ö i Stilla havet. Där träffade vi några andra av våra medlemmar. Vi var på väg hem igen när hon kollapsade av trötthet. Hon har haft det jobbigt alltsedan dess. Hon är nu nittiotvå, lite yngre än jag. Det verkar som om klockan börjar gå saktare och vi vet inte hur vi ska dra upp den igen.
Det här är en dyster tid för mig. Vi har varit gifta i sextiosju år den här månaden. Hon är mor till våra fem begåvade och duktiga barn, mor- och farmor till tjugofem barnbarn och ett ökande antal barnbarnsbarn. Vi har vandrat tillsammans, sida vid sida, genom alla dessa år, som jämlikar och kamrater, genom storm och solsken. Jag tror att hon kan ha rest mer och talat på fler platser än någon annan kvinna i vår historia och förmedlat kärlek, uppmuntran, uppskattning och tro vart hon än har rest. Kvinnor från hela världen har skrivit uppskattande brev till henne. Vi fortsätter att hoppas och be för henne och uttrycker från djupet av våra hjärtan vår uppskattning för alla som har besökt henne och tagit hand om henne och för er tro och era böner å hennes vägnar. Nu när vi ger oss hem vill jag säga:
Gud vare med er tills vi möts igen.
Må hans ord en tröst er vara …
och när frestelser er snärja,
låt hans säkra arm er värja …
Sök i bön er andes tuktan,
Döden inger ingen fruktan.
Gud vare med er tills vi möts igen.
(Se ”Gud var’ med dig tills vi möts igen”, Psalmer, nr 107.)
Varje man, kvinna och barn, pojke och flicka, bör lämna denna konferens som en bättre person än han eller hon var när den började för två dagar sedan. Jag ger er alla min välsignelse och min kärlek, i Jesu Kristi heliga namn, amen.