En ljusets dag för världen gryr
Detta har varit och är ett underbart tidevarv. En ny dag har randats för den Allsmäktiges verk.
Var inte det härligt, mäktigt? Tack Liriel Domiciano och kören. Vilket härligt sätt att dela med sig av sin tro! – ”Han lever, min Förlossare.” Tack återigen för denna gripande och underbara musik.
Låt mig först säga till hela kyrkan och till andra, tack för den stora vänlighet ni visar syster Hinckley och mig. Ni har varit och är så vänliga och generösa. Vi rörs av allt ni gör för oss. Om alla fick samma bemötande som vi, vad världen skulle se annorlunda ut! Vi skulle ta hand om varandra i Mästarens anda, han som sträckte ut sin hand för att trösta och hela.
Mina bröder och systrar, president Packer har talat till er som en farfar eller morfar. Jag skulle vilja ta upp en tråd i den väv han vävde. Jag är också en gammal man numera, till och med äldre än han, om ni kan tänka er det. Jag har varit med länge, jag har rest långt och sett mycket av denna värld. Under stilla stunder av begrundan undrar jag varför det finns så många problem och så mycket lidande överallt. Vår tid är en mycket svår tid. Vi hör ofta Paulus ord till Timoteus citeras: ”Det skall du veta att i de sista dagarna skall det komma svåra tider.” (2 Tim 3:1) Han fortsatte sedan med att beskriva denna kommande tid. Jag tror att det är ganska uppenbart att dessa sista dagar verkligen är en svår tid och att den motsvarar det som Paulus beskrev. (Se 2 Tim 3:2–7.)
Men svåra tider är inget nytt för den mänskliga familjen. Uppenbarelseboken lär oss att ”en strid uppstod i himlen: Mikael och hans änglar gav sig i strid med draken. Och draken och hans änglar stred,
men han var inte stark nog, och det fanns inte längre någon plats för dem i himlen.
Och den store draken, den gamle ormen, som kallas Djävul och Satan, han som bedrar hela världen, kastades ner på jorden och hans änglar kastades ner med honom”. (Upp 12:7–9)
Det måste ha varit en svår tid. Den Allsmäktige mätte sina krafter med gryningens son. Vi var där när detta hände. Det måste ha varit en fasansfull strid, med en storslagen triumferande seger.
Om denna fruktansvärda tid sade Herren till Job ur stormvinden:
”Var fanns du när jag lade jordens grund? …
Medan morgonstjärnorna tillsammans sjöng och alla Guds söner ropade av glädje?” (Job 38:4, 7)
Så varför var vi glada? Jag tror att det var därför att det goda hade segrat över det onda och att hela den mänskliga familjen stod på Herrens sida. Vi vände motståndaren ryggen och lierade oss med Guds styrkor, och dessa styrkor segrade.
Men när vi nu en gång har fattat detta beslut, varför måste vi då efter vår födelse till jordelivet fatta det om och om igen?
Jag kan inte förstå varför så många under sitt liv sviker det beslut de fattade under den stora striden i himlen.
Men det är uppenbart att kampen mellan gott och ont, som började med den striden, aldrig har upphört. Den har fortsatt, och fortsatt, och fortsätter än i dag.
Jag tror att vår Fader gråter därför att så många av hans barn under de tidsepoker som gått har använt den fria vilja han gav dem till att välja att vandra ondskans väg i stället för att göra gott.
Ondskan visade sig tidigt på denna jord i och med att Kain dödade Abel. Den ökade ända till Noas dagar då ”Herren såg att människornas ondska var stor på jorden och att deras hjärtans alla tankar och avsikter ständigt var alltigenom onda.
”Då ångrade Herren att han hade gjort människorna på jorden, och han var bedrövad i sitt hjärta.” (1 Mos 6:5–6)
Han befallde Noa att bygga en ark där ”några få, åtta personer” skulle räddas. (1 Pet 3:20)
Jorden renades. Vattnet drog sig tillbaka. Rättfärdighet rådde återigen. Men det dröjde inte länge innan den mänskliga familjen, så många av dem, återgick till sitt gamla olydiga leverne. Invånarna i städerna på slätten, i Sodom och Gomorra, är exempel på det förfall som människan sjönk ner i. Och ”Gud fördärvade [fullständigt] städerna på slätten” genom en snabb och slutgiltig förgörelse. (Se 1 Mos 19:29.)
Jesaja dundrade:
”Det är era missgärningar som skiljer er och er Gud från varandra, era synder döljer hans ansikte för er, så att han inte hör er.
Ty era händer är fläckade av blod, era fingrar av missgärning. Era läppar talar lögn, er tunga bär fram orättfärdighet.” (Jes 59:2–3)
Så var det också för de andra profeterna i Gamla testamentet. Större delen av deras budskap var brännmärkning av synd. Och de svårigheter de mötte var inte unika för Gamla världen. Mormons bok visar att jarediternas arméer på det västra halvklotet kämpade till döds. Nephiterna och lamaniterna stred också mot varandra tills tusentals dog och Moroni blev tvungen att vandra ensam omkring för sin egen säkerhets skull. (Se Moroni 1:3.) Hans stora och sista vädjan, riktad till människorna i vår tid, var en uppfordran till rättfärdighet:
”Och vidare vill jag uppmana eder att komma till Kristus och hålla fast vid varje god gåva och icke röra någon oren gåva eller något orent.” (Moroni 10:30)
När Frälsaren levde på jorden gick han ”omkring och gjorde gott” (Apg 10:38), men han fördömde också de skriftlärdas och fariseernas hyckleri och sade att de liknade ”vitkalkade gravar”. (Matt 23:27) Han angrep penningväxlarna i templet och sade: ”Det står skrivet: Mitt hus skall vara ett bönens hus. Men ni har gjort det till ett rövarnäste.” (Luk 19:46) Det var också en svår tid. Palestina tillhörde det romerska rike som styrdes med järnhand, det var förtryckande och överskuggat av ondska.
Paulus brev kallade Kristi efterföljare till att vara starka så att de inte skulle falla i den ondes händer. Men avfallets anda kom att segra till slut.
Okunnighet och ondska dominerade världen, vilket resulterade i det som ibland kallas de mörka århundradena. Jesaja hade förutsagt: ”Mörker skall övertäcka jorden och töcken folken.” (Jes 60:2) Under flera århundraden härjade sjukdomar och fattigdom. Digerdöden dödade omkring 50 miljoner människor under 1300-talet. Var inte det här en svår tid? Man undrar hur mänskligheten kunde överleva detta.
Men på något sätt, under denna långa period av mörker, tändes ett ljus. Renässansen förde med sig en blomstring av bildning, konst och vetenskap. Orädda och modiga män och kvinnor steg fram och riktade blicken mot himlen i erkännande av Gud och hans gudomlige Son. Vi kallar detta reformationen.
Och sedan, efter så många släkten på jorden – och så många av dem levde i stridigheter, hat, mörker och ondska – kom återställelsens storslagna nya tid. Detta härliga evangelium inleddes när Fadern och Sonen visade sig för den unge Joseph. Gryningen hade kommit för tidernas fullhets utdelning på jorden. Allt gott, vackert och gudomligt som funnits i tidigare utdelningar återställdes under denna högst anmärkningsvärda tid.
Men det fanns också ondska. Och ett tecken på denna ondska var förföljelser. Hatet härjade. Fördrivningar och påtvingade ilmarscher ägde rum om vintern.
Det var som Charles Dickens beskrev det i början av sin bok Två städer: ”Det var det bästa av tidevarv, det var det sämsta av tidevarv … det var trons och otrons tid, det var hoppets vår och förtvivlans vinter.”
Men trots denna tids stora ondska var och är det ett underbart tide- varv. En ny dag har randats för den Allsmäktiges verk. Verket har vuxit, stärkts och spritts över hela jorden. Det har nu påverkat miljoners människors liv till det bättre, och detta är bara början.
Denna storslagna gryning har också resulterat i en ofattbar ström av sekulär kunskap på jorden.
Tänk på människans ökade livslängd. Tänk på hur fantastisk den moderna medicinen är. Det är otroligt. Tänk på hur utbildningen blomstrar. Tänk på de mirakulösa framstegen inom samfärdsel och kommunikation. Människans uppfinningsrikedom har inga gränser när himmelens Gud inspirerar och utgjuter ljus och kunskap.
Det finns fortfarande så många konflikter i världen. Det finns fruktansvärd fattigdom, sjukdomar och hat. Människorna är fortfarande i sin omänsklighet brutala mot varandra. Ändå lever vi i denna underbara gryning. ”Rättfärdighetens sol” har kommit ”med läkedom under sina vingar”. (Malaki 4:2) Gud och hans älskade Son har uppenbarat sig. Vi vet vilka de är. Vi tillber dem ”i ande och sanning”. (Joh 4:24) Vi älskar dem. Vi hedrar dem och söker att göra deras vilja.
Det eviga prästadömets nycklar har låst upp det förflutnas fängelser.
Se, dagen gryr och mörkret flyr.
Sions baner nu vecklas ut!
En ljusets dag för världen gryr …
min själ, din tacksamhet utgjut!
(”Se, dagen gryr och mörkret flyr”, Psalmer, nr 1)
Svåra tider? Ja. Vi lever i en svår tid. Men mänskligheten har levt i svåra tider från tiden innan jorden blev till. På något sätt, mitt i allt mörker, har det funnits ett svagt men ljuvligt ljus. Och med förnyad lyster lyser det nu för världen. Det bär med sig Guds lycksalighetsplan för hans barn. Det bär med sig de stora och ofattbara under som finns i Återlösarens försoning.
Vi är så tacksamma för att himmelens Gud i sin välgörande omsorg om sina barn – i alla svårigheter evigheten igenom – erbjuder dem möjligheten till frälsning och välsignelsen av upphöjelse i hans rike, om de bara vill leva rättfärdigt.
Och, mina bröder och systrar, genom detta har var och en av oss ett stort och allomfattande ansvar. President Wilford Woodruff sade år 1894:
”Den Allsmäktige har hand om sitt folk. Vi kommer att få alla uppenbarelser vi behöver om vi endast vill göra vår plikt och lyda Guds bud … Medan jag … lever vill jag göra min plikt. Jag vill att de heliga ska göra sin plikt. Vi har det heliga prästadömet … Dess ansvar är stort och mäktigt. Guds ögon och alla heliga profeter iakttar oss. Detta är den stora utdelning som det har talats om ända sedan världen blev till. Vi har samlats tillsammans … genom Guds kraft och bud. Vi utför Guds verk … Må vi utföra vår mission.” (Messages of the First Presidency of The Church of Jesus Christ of Latter-day Saints, sammanst av James R Clark, 6 vol [1965–75], 3:258)
Detta är vår stora och krävande utmaning, mina bröder och systrar. Det är detta val vi ständigt måste göra, just som tidigare generationer har tvingats välja. Vi måste fråga oss själva:
Vem kämpar Herrens kamp? Vem?
Nu visa det med mod.
Ej rädsla fyll vår själ.
Vem kämpar Herrens kamp? Vem?
(”Who’s on the Lord’s Side?”, Hymns, nr 260)
Förstår vi verkligen, inser vi hur oerhört viktigt det vi har är? Vår tid är summan av människans generationer, det avslutande kapitlet i det fullständiga panoramat över människans upplevelser.
Men det gör inte oss överlägsna tidigare generationer. I stället borde det göra oss ödmjuka. Det ger oss ett ofrånkomligt ansvar att räcka ut handen i omtanke om alla andra, i Mästarens anda, han som lärde: ”Du skall älska din nästa som dig själv.” (Matt 19:19) Vi måste kasta av oss självrättfärdigheten och höja oss över småsint egennytta.
Vi måste göra allt som krävs för att föra Herrens verk framåt, för att bygga hans rike på jorden. Vi får aldrig kompromissa med den lära som givits genom uppenbarelse, men vi kan leva och arbeta tillsammans med andra, respektera deras trosåskådning och beundra deras goda egenskaper, gå samman med dem för att bekämpa ordklyveriet, stridigheterna, hatet och de svårigheter som följt människan från begynnelsen.
Utan att avstå från något i vår lära kan vi vara goda grannar, kan vi vara hjälpfulla, kan vi vara vänliga och generösa.
Vi i denna generation är kulmen av allt som varit tidigare. Det är inte tillräckligt att bara vara känd som medlem i denna kyrka. Vi har ett allvarligt ansvar. Låt oss inse det och ta itu med det.
Vi måste leva som Kristi sanna efterföljare, med kristlig kärlek mot alla, återgälda ont med gott, undervisa om Herrens väg genom vårt exempel och fullborda det omfattande arbete han givit oss.
Må vi leva värdiga den strålande gåva av ljus och kunskap och evig sanning som har kommit till oss genom det förflutnas alla svårigheter. Av någon anledning, bland alla som har vandrat på jorden, valdes vi ut för denna unika och anmärkningsvärda tid. Var tacksamma, och framför allt trofasta. Detta är min ödmjuka bön, i det att jag bär vittne om sanningen i detta verk, i Jesu Kristi heliga namn, amen.