Vägledning för de unga
Kyrkans normer är fasta och sanna. De är till för er trygghet och eviga säkerhet.
Mina kära bröder i prästadömet, jag känner mig hedrad över att få vara tillsammans med er i kväll. Fyra av mina barnbarn är här i konferenscentret i kväll – Craig, Brent, Kendall och Michael. Jag skulle vilja tala till dem och till alla som bär aronska prästadömet och inbjuda er andra att lyssna.
I ett budskap från första presidentskapet, som finns i broschyren Vägledning för de unga, läser vi:
”Våra kära unga män … vi har stort förtroende för er. Ni är utvalda andar som har fötts i denna tid när ansvaren och möjligheterna, men också frestelserna, är som störst. Ni befinner er i början av er resa genom jordelivet. Er himmelske Fader vill att ert liv ska vara glädjefyllt och leda er tillbaka till hans närhet. De beslut ni fattar nu kommer till stor del att bestämma vad som ska hända senare i livet och i evigheten.”1
Ni lever i en värld där det finns mycket otrygghet. Där finns många röster. Där finns många vägar. Alla leder inte till vår himmelske Fader. Hur ska ni kunna veta vem ni ska lyssna på och vart ni ska gå?
Profeten Jakob besvarade dessa frågor i följande skriftställe: ”Anden säger sanningen och ljuger ej. Därför talar den om tingen såsom de verkligen äro, och om tingen såsom de verkligen skola bliva.”2
Men vilka är ”tingen såsom de verkligen äro” som Jakob talar om? Äldste Neal A Maxwell sade i ett tal över detta ämne:
”Utan ett lydigt gensvar på tingen såsom de verkligen är, finns det ändlösa avvikelser och det tomma sökandet efter ett annat levnadssätt i livet … Ett levnadssätt som är fel nu kan inte och kommer inte att senare visa sig vara rätt…
Herren Jesu Kristi evangelium ger oss många sanningar … att den levande Guden verkligen finns, att den levande kyrkan verkligen finns, att det verkligen finns levande profeter, att det verkligen finns levande skrifter, och att det verkligen kommer en uppståndelse och en dom.”3
Det finns pålitliga sanningar, pålitliga ”ting såsom de verkligen är” som upprätthålls genom normer – varav många går att mäta. Låt oss titta på några exempel inom idrotten.
I marsnumret 2004 av Liahona finns en artikel om Moroni Rubio från Mexico. För två år sedan, 16 år gammal, vann han 100-metersloppet vid Centralamerikanska juniormästerskapet. Hans nuvarande bästa tid är 10,46 sekunder.4 Tiden tas med ett stoppur som mäter prestationsförmågan.
Världsrekordet för män i höjdhopp innehas av en kubansk idrottsman som hoppat nästan två och en halv meter. Kan ni tänka er hoppa så högt? Höjdhopparna hoppar över en horisontal ribba som vilar på två vertikala stolpar. Ribban representerar en norm, ett mått att uppfylla eller överträffa.
Tänk er att tävla i ett lopp där löparna inte mäts med hjälp av ett stoppur, eller där höjdhopparna inte har en horisontal ribba att mäta deras hopp.
I vårt liv, liksom inom idrotten, finns det normer, eller uppmätta beteenden. Det finns det som är rätt och det som är fel. Som prästadömsbärare hoppar vi inte höjdhopp utan ribba.
Tyvärr ser vi i dagens värld att man tar bort traditionella normer för moral och uppförande. Dagens norm är att ”allt är tillåtet”. Världen betraktar länge vördade normer som gammalmodiga eller omoderna.
Vi tillhör en kyrka där det förväntas att vi håller fast vid normer. Det som alltid varit fel i det förflutna är fortfarande fel i dag. Kyrkan ändrar inte på moraliska normer genom att anpassa sig till förändrade vanor eller till sedvänjorna i de samhällen vi bor i.
President Gordon B Hinckley berättar om en upplevelse han hade som pojke när han och hans bror Sherman på kvällen gått och lagt sig i en gammal höskrinda. De ”tittade på myriaderna av stjärnor på himlavalvet, och turades om att peka ut kända stjärnor och leta upp Karlavagnen, handtaget och vagnen, för att hitta Polstjärnan.” President Hinckley sade att Polstjärnan fascinerade honom. Oavsett jordens rotation behöll Polstjärnan sin plats på himlavalvet och flyttade sig aldrig. Han sade: ”Jag såg den som något konstant mitt i förändring. Den var något som alltid gick att räkna med, något som var pålitligt, en förankring i vad som annars verkade vara ett föränderligt och ostadigt firmament.”5
En skribent, som noterade Polstjärnans orubbliga, absoluta läge, berättade som kontrast följande berättelse om en ung pojke som gick vilse under en vandring. När hans far till slut fann honom frågade fadern om han kommit ihåg att välja ut något i landskapet som han hela tiden kunde se. Det, sade hans far, skulle ha hjälpt honom att fastslå en bestämd riktning. Pojken sade: ”Det gjorde jag.”
”Vad valde du?” frågade fadern.
”Haren där borta”, sade pojken.6
Ni unga män som har aronska prästadömet, fäst blicken på evangeliets orubbliga normer och inte på någon hare som springer omkring.
I broschyren Vägledning för de unga är bland annat följande normer som en polstjärna för er: Välj vänner med höga normer, vanpryd inte dig själv med tatueringar eller ”piercing”, håll dig ifrån pornografi, lyssna inte på musik som har ett anstötligt språk, använd inte svordomar, bestäm bara träff med dem som har höga normer, håll dig sexuellt ren, omvänd dig när så behövs, var ärlig, håll sabbatsdagen helig, betala tionde, håll visdomsordet.7
För ett dussintal år sedan fanns det i ett av Afrikas länder trofasta medlemmar i kyrkan som hade träffats i hemmen under flera år. Jag reste dit för att se om vi kunde få tillåtelse av regeringen att ta dit missionärer och upprätta kyrkan. Jag träffade en högt uppsatt minister. Han gav mig 20 minuter att förklara vår ståndpunkt.
När jag var klar sade han: ”Jag kan inte se att något av det ni har berättat för mig skiljer sig från det som redan finns i vårt land. Jag ser ingen anledning att godkänna er begäran att ta missionärer till vårt land.”
Han reste sig för att följa mig ut från sitt kontor. Jag var panikslagen. Jag hade misslyckats. Om ett ögonblick skulle vårt möte vara över. Men vad kunde jag göra? Jag höll en tyst bön.
Sedan fick jag en inspirerad tanke. Jag sade till ministern: ”Om ni vill ge mig fem minuter till, skulle jag vilja delge er ännu en tanke. Sedan ska jag gå.” Han gav vänligt sitt samtycke.
Jag tog fram plånboken och tog fram denna lilla broschyr, Vägledning för de unga, som jag alltid bär på mig.
Jag sade: ”Detta är en liten broschyr om normerna som vi ger till alla ungdomar i vår kyrka.”
Sedan läste jag upp några av normerna som jag har nämnt i kväll. När jag var färdig sade han: ”Menar ni att ni förväntar att ungdomarna i er kyrka ska leva upp till dessa normer?”
”Ja”, svarade jag, ”och det gör de också.”
”Det är fantastiskt”, sade han. ”Skulle ni kunna skicka mig några av dessa broschyrer så att jag kan dela ut dem till ungdomarna i min kyrka?”
”Ja”, svarade jag, och det gjorde jag också.
Flera månader senare fick vi officiellt godkännande från regeringen i det landet att komma och upprätta kyrkan.
Unga män, dessa normer som ni har förmånen att få hålla, är verkligen en kostbar pärla. Världen förstår dem inte. Många goda människor söker efter dem. Ni har dem.
Profeten Joseph Smith fick en uppenbarelse som fastslår hur vi i dag kan veta vilken röst vi ska lyssna till – vilka normer vi ska följa. I denna uppenbarelse talas det om vår tid, vår generation, som en tid när människorna ska se ”en överväldigande plåga”, och då ”en förhärjande sjukdom skall täcka landet.”8
Herren gav sedan den norm för trygghet som ska skydda trofasta efterföljare. Han sade: ”Men mina lärjungar skola stå på heliga platser och icke beröras därav.”9
Bröderna i första presidentskapet och de tolv apostlarnas kvorum är lärjungar som står på heliga platser. De berörs inte och vacklar inte på grund av förändrade tider som avviker från det som har fastställts som sant i alla tidigare generationer. Kyrkans normer är fasta och sanna. De är till för er trygghet och eviga säkerhet. När ni bestämmer er för att följa dem, mäts ni mot beprövade normer som Gud har godkänt.
Nu, mina barnbarn och kära bröder i det aronska prästadömet, deltar ni i ett lopp för livet. Det är inte något kort sprinterlopp. Det liknar mer ett maraton.
Ni kommer att sättas på prov och testas mot Guds fastställda normer. Ni kommer att vägledas av Anden för att få hjälp att veta vad ni ska göra.
Vi är nästan den enda kvarvarande organisation som har fastställda, väl beprövade normer. De flesta andra har gett efter för vår världs kultur. Så välsignade vi är som har levande profeter.
Må ni välsignas när ni lever efter kyrkans normer. I Jesu Kristi namn, amen.