Ditt personliga inflytande
Då vi följer mannen från Galileen, Herren Jesus Kristus, kan vi utöva ett gott personligt inflytande varhelst vi befinner oss, vad vi än har för kallelse.
Mina kära syskon, både ni som sitter här och ni som samlats runtom i världen, jag ber om ert stöd i böner och i tro när jag åtar mig uppdraget och förmånen att få tala till er.
För mer än fyrtio år sedan när president David O McKay kallade mig till de tolv apostlarnas kvorum, hälsade han mig varmt välkommen med ett innerligt leende och en kärleksfull kram. Bland de heliga råd han gav mig var orden: ”Det finns ett ansvar ingen kan undfly. Det är den inverkan som vårt eget inflytande har.”
De första apostlarnas kallelse återspeglade Herrens inflytande. När han sökte efter en man med tro, valde han honom inte ur mängden av självrättfärdiga människor som stod att finna i synagogan. I stället valde han honom bland fiskarna i Kapernaum. Petrus, Andreas, Jakob och Johannes hörde kallelsen: ”Följ mig, så skall jag göra er till människofiskare.”1 De följde honom. Simon, tvivlaren, blev Petrus, trons apostel.
När Frälsaren skulle välja en missionär fylld med iver och kraft, hittade han honom inte bland sina förespråkare utan bland sina motståndare. Saulus från Tarsus – förföljaren – blev Paulus missionären. Återlösaren valde ofullkomliga män till att predika om vägen till fullkomlighet. Han gjorde det då, han gör det nu.
Han kallar er och mig till att tjäna honom här på jorden och sätter oss i arbete med det han vill att vi ska uträtta. Förpliktelsen är absolut. Det finns ingen samvetskonflikt.
Då vi följer mannen från Galileen, Herren Jesus Kristus, kan vi utöva ett gott personligt inflytande varhelst vi befinner oss, vad vi än har för kallelse.
Den uppgift vi fått kanske verkar obetydlig, onödig och obemärkt. Somliga frestas kanske att undra:
”Fader, var skall jag tjäna i dag?”
Och min kärlek var varm och stor.
Då pekade han på en liten plats
och sade: ”Sköt om den åt mig.”
Jag svarade snabbt: ”O nej, inte den!
Där kunde ju aldrig någon se
om jag tjänade väl eller ej.
Nej, inte det lilla stället för mig!”
Och det ord han talte var inte strängt,
”Tjänar du dem eller mig?
Nasaret var en liten plats,
och likaså Galileen.”2
Familjen är en idealisk plats för undervisning. Den är också ett laboratorium för inlärning. Familjens hemafton kan ge alla i familjen tillfälle till andlig utveckling.
”Hemmet är grunden till ett rättfärdigt liv, och inget annat kan ta dess plats eller fylla dess viktiga funktion.”3 Sådana sanningar har lärts av många av kyrkans presidenter.
Det är i hemmet som fäder och mödrar kan lära sina barn att vara förutseende. Om vi delar på arbetet och hjälper varandra formas ett mönster för framtida familjer när barnen växer upp, gifter sig och lämnar hemmet. Det man lärt sig i hemmet minns man längst. President Gordon B Hinckley fortsätter att betona undvikandet av onödiga skulder, det bedrägliga i att leva över sina tillgångar och frestelsen att låta sina önskningar bli till tvingande behov.
Aposteln Paulus förmaning till sin älskade Timoteus innehåller ett råd som gör det möjligt för vårt inflytande att finna gensvar hos de människor vi umgås med: ”Var ett föredöme för de troende i ord och gärning, i kärlek, trohet och renhet.”4
När jag var pojke bodde min familj i Sjätte-sjunde församlingen i Pioneers stav. Folk flyttade ofta in i och ut ur församlingen, vilket ledde till att vi lika ofta fick nya lärare i söndagsskolan. Just som vi pojkar och flickor börjat lära känna en viss lärare och börjat sätta värde på honom eller henne, kom söndagsskolans president in i klassrummet och presenterade en ny lärare för oss. Vi blev besvikna vilket ledde till att klassdisciplinen blev lidande.
När blivande lärare hörde talas om det dåliga rykte just vår klass hade, brukade de vänligt avböja kallelsen eller föreslå möjligheten att få undervisa en annan klass där eleverna var mer hanterliga. Vi njöt av vår nyfunna ställning och var fast beslutna att motsvara den rädsla som lärarkåren hade för oss.
En söndagsmorgon följde en förtjusande ung dam med söndagsskolans president in i vårt klassrum och presenterades för oss som en lärare som hade bett om att få undervisa oss. Vi fick veta att hon hade varit missionär och älskade ungdomar. Hon hette Lucy Gertsch. Hon var vacker, lågmäld och intresserad av oss. Hon bad varje elev presentera sig och sedan ställde hon frågor för att få förståelse och en inblick i allas bakgrund. Hon berättade för oss om sin egen barndom i Midway i Utah, och när hon beskrev den vackra dalen, gjorde hon dess skönhet levande och vi ville åka och titta på de gröna ängar hon älskade så mycket.
När Lucy undervisade fick skrifterna liv. Vi blev personligt bekanta med Samuel, David, Jakob, Nephi, Joseph Smith och Herren Jesus Kristus. Vår kunskap om evangeliet växte. Vårt uppträdande förbättrades. Vår kärlek till Lucy Gertsch var gränslös.
Vi började ett projekt att spara pengar till en jättestor julfest. Syster Gertsch förde noggranna anteckningar över våra växande tillgångar. Som pojkar med god aptit omvandlade vi i fantasin pengarna till tårtor, kakor, pajer och glass. Det skulle bli en fantastisk fest. Aldrig tidigare hade någon av våra lärare föreslagit en fest som skulle likna denna.
Sommaren övergick i höst. Hösten övergick i vinter. Det mål vi satt upp för festen var nått. Klassen hade utvecklats. Det rådde en god anda.
Ingen av oss kommer någonsin att glömma den grå morgon när vår älskade lärare berättade för oss att en av våra klasskamraters mor hade dött. Vi tänkte på våra egna mödrar och hur mycket de betydde för oss. Vi kände oss uppriktigt ledsna över Billy Devenports stora förlust.
Lektionen den söndagen handlade om den 35:e versen i kapitel 20 i Apostlagärningarna: ”[Kom ihåg] de ord som Herren Jesus själv sade: ’Det är saligare att giva än att [få].’” I slutet av den väl förberedda lektionen berättade Lucy Gertsch om Billys familjs ekonomiska situation. Detta var under depressionen och det var ont om pengar. Med glimten i ögat frågade hon: ”Skulle ni vilja följa det som Herren lärde? Vad säger ni om att ta vår festkassa och som klass överlämna den till familjen Devenport som bevis på vår kärlek?” Beslutet var enhälligt. Vi räknade noggrant varje slant och lade hela summan i ett stort kuvert. Vi köpte ett vackert kort och skrev våra namn på det.
Denna enkla, vänliga handling svetsade oss samman. Vi lärde oss av egen erfarenhet att det verkligen är saligare att ge än att få.
Åren har gått. Det gamla kapellet är borta, ett offer för industrialiseringen. De pojkar och flickor som undervisades, som skrattade, som utvecklades under denna inspirerade lärares vägledning, har aldrig glömt hennes kärlek eller hennes lektioner. Hennes goda inflytande smittade av sig.
En generalauktoritet vars personliga inflytande gjorde sig gällande vida omkring var president Spencer W Kimball. Han hade verkligen ett positivt inflytande på oräkneliga människor.
När jag var biskop ringde telefonen en dag och den som ringde presenterade sig som äldste Spencer W Kimball. Han sade: ”Biskop Monson, i din församling finns det en husvagnspark och i en liten husvagn där – i den allra minsta – bor en rar liten Navajo-änka som heter Margaret Bird. Vill du be din Hjälpföreningspresident besöka henne och inbjuda henne att komma till Hjälpföreningen och umgås med systrarna.” Det gjorde vi. Margaret Bird kom och blev varmt välkomnad.
Äldste Kimball ringde igen vid ett annat tillfälle. ”Biskop Monson”, sade han, ”jag har fått veta att två samoanska pojkar bor på ett hotell nere i stan. De kommer att hamna i svårigheter. Vill du se till att de blir medlemmar i din församling?”
Vid midnatt fann jag dessa två pojkar. De satt på hotellets trappa och spelade ukulele och sjöng. De blev medlemmar i vår församling. Så småningom gifte de sig båda i templet och tjänade trofast. Deras goda inflytande var vidsträckt.
När jag först kallades som biskop märkte jag att antalet prenumerationer på Relief Society Magazine i Sixth-Seventh församling var ringa. Under bön begrundade vi namnen på de personer som vi kunde kalla som tidskriftsombud. Inspirationen sade att Elizabeth Keachie skulle ges detta uppdrag. Som hennes biskop frågade jag henne om hon ville utföra uppdraget. Hon svarade: ”Biskop Monson, ja, det vill jag.”
Elizabeth Keachie var av skotsk härkomst så när hon svarade: ”Det vill jag”, visste man att hon menade det. Hon och hennes svägerska, Helen Ivory, ingen av dem längre än 150 cm, började gå runt i församlingen, till hus efter hus, gata efter gata och kvarter efter kvarter. Resultatet blev fenomenalt. Vi fick fler prenumeranter på Relief Society Magazine än alla de andra enheterna i staven tillsammans.
Jag gratulerade Elizabeth Keachie en söndagskväll och sade till henne: ”Ditt uppdrag är slutfört.”
Hon svarade: ”Inte än, biskop Monson. Vi har två kvarter kvar som vi inte har besökt.”
När hon berättade för mig vilka kvarter det gällde, sade jag: ”Syster Keachie, det bor ingen i de kvarteren. Det är bara industrier där.”
”Det spelar ingen roll”, svarade hon. ”Det skulle kännas bättre om Nell och jag gick dit och såg efter själva.”
En regnig dag gick hon och Nell genom de sista två kvarteren. I det första kvarteret hittade hon inga bostadshus, inte heller i det andra. Men hon och syster Ivory stannade vid en infart som var lerig efter ett oväder nyligen. Syster Keachie spejade infarten in, en 30 meter fram, den låg bredvid en verkstad, och hon lade märke till ett garage. Men det var inget vanligt garage, för det fanns en gardin för fönstret.
Hon vände sig till sin svägerska och sade: ”Nell, ska vi gå och undersöka saken?”
De två goda systrarna gick därefter tio meter infarten fram till en punkt där de kunde se hela garaget. Nu fick de syn på en dörr, som inte gick att se från gatan, som hade sågats ut ur garagets kortsida. De fick också syn på en skorsten som det kom rök ur.
Elizabeth Keachie knackade på dörren. William Ringwood, 68 år, öppnade. De berättade om hur viktigt det var att varje hem hade ett exemplar av Relief Society Magazine. William Ringwood svarade: ”Det är bäst att ni talar med min far.”
Då kom nittiofyraårige Charles W Ringwood till dörren och lyssnade på deras budskap. Han prenumererade.
Elizabeth Keachie rapporterade till mig om att dessa två män fanns i vår församling. När jag begärde deras matrikelkort från kyrkans huvudkvarter, blev jag uppringd av matrikelavdelningen på presiderande biskopsrådets kontor. Kontoristen sade: ”Är du säker på att Charles W Ringwood bor i din församling?”
Jag svarade att det var jag, varpå hon berättade att hans matrikelkort hade legat i mappen ”adress okänd” på presiderande biskopsrådets kontor i sexton år.
På söndagsmorgonen tog Elizabeth Keachie och Nell Ivory med sig Charles och William Ringwood till vårt prästadömsmöte. Det var första gången de var i ett kapell på många år. Charles Ringwood var den äldste diakon jag någonsin träffat. Hans son var den äldsta manliga medlem utan något prästadöme som jag någonsin träffat.
Jag fick tillfälle att ordinera broder Charles Ringwood till lärare och sedan till präst och slutligen till äldste. Jag glömmer aldrig intervjun med honom då han sökte en tempelrekommendation. Han gav mig en silverdollar som han tog fram ur en gammal sliten skinnbörs och sade: ”Det här är mitt fasteoffer.”
Jag sade: ”Broder Ringwood, du behöver inte betala något fasteoffer. Du behöver pengarna själv.”
”Jag vill ha välsignelserna, inte pengarna”, svarade han.
Jag var den som fick följa med Charles Ringwood till Salt Lake-templet och delta i begåvningssessionen tillsammans med honom.
Några få månader senare avled Charles W Ringwood. Vid hans begravning såg jag att hans släkt satt på första raden i gravkapellet, men jag såg också två förtjusande damer sitta nästan längst bak i kapellet, Elisabeth Keachie och Helen Ivory.
När jag såg på dessa två trofasta och hängivna kvinnor och tänkte på deras goda inflytande, fylldes min själ av Herrens löfte: ”Jag, Herren, är barmhärtig och nådig mot dem som frukta mig och fröjdar mig över att ära dem som tjäna mig i rättfärdighet och sanning intill änden. Deras belöning skall bliva stor och deras härlighet evig.”5
Det finns en som är större än alla andra, vars personliga inflytande omspänner kontinenterna, sträcker sig över haven och genomtränger de sant troendes hjärtan. Han sonade människornas synder.
Jag vittnar om att han undervisar om sanningen – men han är så mycket mer än en lärare. Han är exemplet på det fullkomliga livet – men han är så mycket mer än ett exempel. Han är den store läkaren – men han är så mycket mer än en läkare. Han är bokstavligen världens Frälsare, Guds Son, Fridsfursten, Israels Helige, ja, den uppståndne Herren, vilken förkunnade:
”Jag är Jesus Kristus, om vilken profeterna vittnade, att han skulle komma till världen … jag är världens ljus och liv.”6
”Jag är den förste och den siste. Jag är den som lever. Jag är den som blev slaktad. Jag är eder förespråkare hos Fadern.”7
Som hans vittne betygar jag att han lever! I hans heliga namn – ja, Jesu Kristi, Frälsarens namn – amen.