Försoningen: Allt för allt
När Frälsarens allt och vårt allt förenas, kommer vi inte endast att uppnå våra synders förlåtelse – utan ”vi skola se honom såsom han är” och ”vi skola bliva honom lika”.
Under de senaste åren har vi sista dagars heliga undervisat, sjungit och vittnat mycket mer om Frälsaren Jesus Kristus. Det gläder mig att vi gläder oss mer.
När vi ”talar [mer] om Kristus”1 kommer evangeliets lära i sin fullhet ut ur dunklet. Några av våra vänner kan till exempel se vilket samband vår lära om försoningen har med vår lära om att bli mer lik vår himmelske Fader. Andra tror felaktigt att vår kyrka närmar sig en tro på ett förhållande mellan nåd och gärningar som bygger på protestantiska läror. Sådana missförstånd gör att jag idag vill tala om återställelsens unika lära om försoningen.
Herren återställde sitt evangelium genom Joseph Smith eftersom det hade skett ett avfall. Sedan fyrahundratalet har kristenheten lärt att Adams och Evas fall var ett tragiskt misstag, och detta ledde till en tro på att mänskligheten är ond till sin natur. Detta synsätt är felaktigt, inte bara när det gäller fallet och människans natur, utan också när det gäller själva meningen med livet.
Fallet var inte en katastrof. Det var inte ett misstag eller en olycka. Det var en avsiktlig del av frälsningsplanen. Vi är Guds andliga ”släkt”2, skickad till jorden ”oskyldig”3 till Adams överträdelse. Men vår Faders plan utsätter oss för frestelser och bedrövelser i denna fallna värld som priset för att förstå sann glädje. Utan att smaka det bittra, kan vi faktiskt inte förstå det söta.4 Vi behöver jordelivets tillrättavisningar och förädling som ett ”nästa steg i [vår] utveckling” mot att bli som vår Fader.5 Men att växa innebär växtvärk. Det innebär också att vi lär oss av våra misstag, i en fortlöpande process som gjorts möjlig genom Frälsarens nåd, som han erbjuder oss både under och efter ”allt vad vi förmå göra”6.
Adam och Eva lärde sig ständigt av sina ofta svåra erfarenheter. De visste hur det känns att ha en besvärlig familj. Tänk på Kain och Abel. Men tack vare försoningen kunde de lära sig av sina erfarenheter utan att fördömas av dem. Kristi offer raderade inte deras val för att återföra dem till ett oskuldsfullt Eden. Då skulle det bli en berättelse utan handling eller karaktärstillväxt. Hans plan är utvecklande – rad på rad, steg efter steg, nåd för nåd.
Så om du har problem i ditt liv behöver inte det betyda att det är något fel på dig. Att kämpa med dessa problem utgör själva kärnpunkten i meningen med vårt liv. När vi närmar oss Gud visar han oss våra svagheter, och genom dem gör han oss klokare, starkare.7 Om du ser mer av dina svagheter kan detta betyda att du närmar dig Gud, inte fjärmar dig från honom.
En av de första medlemmarna i Australien sade: ”Mitt tidigare liv [var en] ödemark fylld av ogräs, det växte knappt en blomma bland det. [Men] nu har ogräset försvunnit och blommor skjutit upp i dess ställe.”8
Vi växer på två sätt – genom att ta bort negativt ogräs och genom att odla positiva blommor. Frälsarens nåd välsignar båda sätten – om vi gör vår del. Först, och om och om igen, måste vi dra upp syndens och de dåliga valens ogräs. Det räcker inte att bara klippa ner ogräset. Dra upp dem med rötterna, gör fullständig omvändelse för att tillfredsställa nådens villkor. Men att få förlåtelse är bara en del av vår tillväxt. Vi betalar inte bara en skuld. Vårt mål är att bli en celestial varelse. När vi väl rensat vårt hjärtas trädgård måste vi utan uppehåll plantera, gallra och nära de gudomliga egenskapernas frön. När så vårt svett och vår disciplin gör att vi når hans gåvor, ”kommer nådens blommor upp”9, sådana som hopp och ödmjukhet. Till och med ett livets träd kan slå rot i vårt hjärtas trädgård, med frukt så god att den lättar alla våra bördor ”genom glädjen i hans Son”.10 Och när kärlekens blommor blommar, kan vi älska andra med Kristi egen kärlek.11
Vi behöver nåd både för att övervinna syndfullt ogräs och för att få gudomliga blommor att växa. Vi kan inte själva göra någotdera helt och hållet. Men nåd är inte billigt. Det är mycket dyrt, ja, mycket kostsamt. Hur mycket kostar denna nåd? Räcker det med att bara ”tro på Kristus”? Mannen som fann en mycket dyrbar pärla gav ”allt vad han äg[de]”12 för att köpa den. Om vi vill ha ”allt vad … Fader[n] har”13 ber Gud om allt som vi har. För att kvalificera oss för en sådan utsökt skatt måste vi, på vårt eget sätt, ge på samma sätt som Kristus gjorde – varje droppe han hade: ”Hur svåra vet du ej, och hur outhärdliga vet du ej”.14 Paulus sade: ”Lika visst som vi lider med honom”, är vi ”Kristi medarvingar”.15 Av hela hans hjärta, av hela vårt hjärta.
Vilken dyrbar pärla kan vara värd ett sådant pris – för honom och för oss? Denna jord är inte vårt hem. Vi är iväg på en skola för att lära oss ”den stora lycksalighetsplanen”16, så att vi kan återvända hem och veta vad det betyder att ha fått vara där. Om och om igen berättar Herren för oss varför planen är värd vårt offer – och hans. Eva kallade det för ”glädjen över vår återlösning”.17 Jakob kallade det ”den lycksalighet, som är beredd för de heliga”.18 Av nödvändighet är planen fylld med törnen och tårar – hans och våra. Men eftersom han och vi så fullständigt går igenom detta tillsammans, kommer detta att vara ”ett” med honom i att övervinna allt motstånd, att skänka oss ”ofattbar glädje”.19
Kristi försoning utgör själva kärnpunkten i denna plan. Utan hans dyra, dyra offer skulle det inte finnas någon väg hem, inget sätt att vara tillsammans, inget sätt att bli lik honom. Han gav oss allt Han hade. Så ”huru gläder han sig icke”20 när en enda av oss ”fattar” – när vi ser upp från fältet med ogräs och vänder vårt ansikte mot Sonen.
Endast det återställda evangeliet har fullheten av dessa sanningar! Men den onde arbetar med en av historiens största mörkläggningar, han försöker övertyga människorna om att denna kyrka har minst kunskap – när den faktiskt har mest kunskap – om hur vår relation till Kristus gör oss till sanna kristna.
Om vi måste ge allt vi har, så är det inte tillräckligt att ge ”nästan allt”. Om vi nästan håller buden, får vi nästan välsignelserna. En del ungdomar tror att de kan vältra sig i syndig lera och sedan ta en omvändelsedusch strax innan de intervjuas för en mission eller templet. Vissa planerar under själva överträdelsen att omvända sig. De förlöjligar den nådens gåva som kommer genom sann omvändelse.
Vissa vill hålla ena handen på templets vägg medan de rör vid världens orena ting21 med den andra. Vi måste sätta båda händerna på templet och hålla fast för livet. En hand är inte ens nästan tillräckligt.
Den rike unge mannen hade gett nästan allt. När Frälsaren sade till honom att han måste sälja alla sina ägodelar, så var det inte bara en berättelse om rikedomar.22 Vi kan få evigt liv om vi önskar det, men bara om det inte finns något annat vi hellre önskar.
Alltså måste vi villigt ge allt vi har, eftersom Gud själv inte kan få oss att växa mot vår vilja och utan vårt fulla samarbete. Men även när vi anstränger oss till det yttersta har vi inte makt att skapa den fullkomlighet som endast Gud kan åstadkomma. Vårt ”allt” är i sig fortfarande bara ”nästan tillräckligt” – tills det fulländas genom hans ”allt”, han som är ”trons … fullkomnare”23. Vid denna punkt räcker vårt ofullkomliga men helgade nästan.
Min vän Donna växte upp i tron att hon skulle gifta sig och bilda en stor familj. Men den välsignelsen blev aldrig hennes. Istället tillbringade hon sina vuxna år med att tjäna människorna i sin församling med omätlig kärlek och med att arbeta som rådgivare för socialt eller psykiskt handikappade barn i ett stort skolområde. Hon led svårt av reumatism och hade många plågsamma dagar. Men hon upplyfte alltid och blev själv upplyft av sina vänner och familj. En gång när hon undervisade om Lehis dröm sade hon stilla: ”Jag föreställer mig själv på den där bilden av den raka och smala stigen, fortfarande med handen om ledstången av järn, men kollapsad på stigen av utmattning.” I en inspirerad välsignelse strax innan hon gick bort sade Donnas hemlärare att Herren hade ”godtagit” hennes liv. Donna grät. Hon hade aldrig känt att hennes ensamstående liv kunde vara acceptabelt. Men Herren har sagt: De som ”äro villiga att hålla sina förbund genom uppoffringar … dem skall jag mottaga”.24 Jag kan se framför mig hur han går längs stigen från livets träd för att med glädje lyfta upp Donna och bära henne hem.
Tänk på andra som liksom Donna har helgat sig själva så fullständigt att deras nästan är tillräckligt:
Många missionärer i Europa och liknande platser, som aldrig slutar att offra sitt mörbultade hjärta, trots att de ständigt avvisas.
Handkärrepionjärerna, som sade att de lärde känna Gud i sin djupaste nöd, och att priset de betalade för att lära känna honom var en förmån att få betala.
En far som nått sin yttersta gräns, men ändå inte kunnat påverka sin dotters val, och endast kunnat krypa fram mot Herren och be liksom Alma för sitt barn.
En hustru som uppmuntrat sin make trots hans många år av svaghet, tills omvändelsens frö slutligen slog rot i hans hjärta. Hon sade: ”Jag försökte se på honom på samma sätt som Kristus skulle se på mig.”
En make vars hustru led under åratal av ett invalidiserande känslomässigt handikapp, men för honom var det alltid ”vår lilla utmaning”, aldrig bara ”hennes sjukdom”. I deras äktenskap led han med henne i hennes lidanden,25 precis som Kristus i sin oändliga sfär led i ”alla [våra] lidanden”.26
Människorna i Tredje Nephi, kapitel 17, hade utstått förstörelse, tvivel och mörker endast för att möta Jesus vid templet. Efter att ha lyssnat till honom med förundran under flera timmar, blev de för trötta för att förstå honom. När han var på väg att lämna dem, såg de på honom med tårar i ögonen och med en sådan djup önskan att han stannade och välsignade deras sjuka och svaga och deras barn. De förstod honom inte ens, men de ville vara med honom mer än något annat. Så han stannade kvar. Deras nästan var tillräckligt.
Nästan är i synnerhet tillräckligt när våra uppoffringar på något sätt liknar Frälsarens offer, oavsett hur ofullkomliga vi är. Vi kan inte verkligen känna kristlig kärlek – den kärlek Kristus har till andra – utan att i någon mån uppleva hans lidande för andra, för kärleken och lidandet är endast två sidor av samma verklighet. När vi verkligen lider med andra i deras lidanden, kan vi ”dela hans lidanden”27 tillräckligt mycket för att bli hans medarvingar.
Må vi inte rygga tillbaka när vi upptäcker det höga pris vi måste betala för att, paradoxalt nog, kunna ta emot det som trots allt är en gåva från honom. När Frälsarens allt och vårt allt förenas, kommer vi inte endast att uppnå våra synders förlåtelse – utan ”vi skola se honom såsom han är” och ”vi skola bliva honom lika.”28 Jag älskar honom. Jag vill vara med honom. I Jesu Kristi namn, amen.