Riv språkbarriären
Medlemmar över hela världen vänder sig till Herren för att hitta sätt att kommunicera med sina bröder och systrar i evangeliet.
När Kazue Horikami flyttade från hemlandet Japan till Hawaii som ung vuxen hade hon inget större behov av att lära sig engelska. Hon pratade japanska hemma, handlade i områden där de flesta pratade japanska och arbetade senare som guide för japanska turister. Den enda plats där hon ibland stötte på språkproblem var i kyrkan — en vanlig situation för många sista dagars heliga. Men även i kyrkan klarade hon sig genom att bli vän med tre eller fyra andra systrar som pratade hennes modersmål.
När syster Horikami hade bott i Hawaii i över 25 år kallades hon att bli hjälpföreningspresident i sin församling, en framtidsutsikt som överväldigade henne. ”De flesta av systrarna pratade bara engelska och andra pratade bara samoanska eller tagalog”, minns hon. ”Vid det laget kunde jag förstå de andra språken ganska bra, men kände mig inte mogen att prata dem. Fastän jag förstod det mesta av vad mina systrar sade undrade jag hur jag skulle kunna betjäna dem när jag inte ens kunde prata med dem.”
Syster Horikami visste att språkkurser inte var något alternativ — hon hade helt enkelt inte tid. Hon berättade för stavspresidenten om sina bekymmer under en tempelrekommendationsintervju. ”Jag sade till honom att jag var rädd — inte bara för ansvaret utan också för att skapa missförstånd”, säger hon. Stavspresidenten tänkte en stund och sade sedan till syster Horikami att hon inte skulle oroa sig för språket, i alla fall inte just nu. ”Gör bara ditt arbete så gott du kan”, sade han. Hon lovade att hon skulle göra det.
Flera dagar senare när syster Horikami var i templet kom hon att tänka på berättelsen om när Petrus gick på vattnet. (Se Matt 14:22–33.) ”Jag insåg att så länge jag höll fast vid rädslan så skulle jag sjunka”, säger hon. ”Men om jag satte min lit till Frälsaren så skulle han hjälpa mig göra det omöjliga.”
”Det omöjliga” började med enkla men kraftfulla ansträngningar. Syster Horikami minns hur hon tillbringade en hel del tid med att gå igenom Hjälpföreningens medlemslista. ”När jag tittade på varje systers namn kom tankar till mig om just den systern, och jag fick maningar om hur jag skulle kunna tjäna henne. När jag följde maningarna förundrades jag över hur specifika och personliga de var.
Det var så jag började”, fortsätter hon. ”Under flera månaders tid blev de här små gärningarna till relationer av omsorg. Det var inte bara jag som visade omsorg om dem utan de visade också omsorg om mig.”
Syster Horikami lärde sig engelska så småningom, men hon är snabb att försäkra att det var Anden — inte någon språkfärdighet — som hjälpte henne tjäna. ”Jag lärde mig att Anden inte begränsas av språk”, säger syster Horikami. ”Han talar till alla på ett språk som vi kan förstå.”
Liksom syster Horikami har medlemmar över hela världen upplevt frustrationen och ensamheten som språkbarriärer kan leda till. Men också de och deras ledare kan vända sig till Herren för att få hjälp. Följande förslag på hur man övervinner språkbarriärer kommer från medlemmar och ledare över hela världen.
Tänk på att språket inte är det viktigaste
Att övervinna språkbarriärer är en vanlig utmaning i Frankfurts stav i Tyskland där medlemmarna kommer från över 80 länder. Men språket, säger stavspresidenten Axel Leimer, är av sekundär betydelse.
President Leimer, vars egen familj inte pratade tyska när de flyttade till Frankfurt, påpekar att hans barn och barnen i andra familjer kanske är de bästa exemplen på det. ”De hindrades aldrig av det faktum att de inte förstod varandra”, säger han. ”De lekte med de andra barnen i alla fall. För dem spelade språkskillnaderna ingen roll alls. De hade ännu inte lärt sig att vara fördomsfulla eller rädda.”
President Leimer säger att inte heller de engelsktalande missionärsparen som verkar i församlingarna i staven hämmas av språkskillnaderna. ”Det är inte många av paren som pratar tyska, men de har så mycket erfarenhet med sig och bidrar på ett betydande sätt”, säger han. ”Systrarna har verkat i barntillsynen, i Primär och som bibliotekarier. De har bland annat startat bibliotek i enheter som inte haft något tidigare. Några av bröderna har verkat som högprästgruppledare, kamrerer med ansvar för ekonomi, och hemlärare. De deltar i lektioner (någon översätter det de säger) och ibland undervisar de till och med.
Evangeliets gemensamma grund är ofta allt människor behöver”, fortsätter president Leimer. ”Jag har lagt märke till samtal i korridorerna där ingen av parterna pratade den andres språk, men på något sätt förstod de ändå varandra. Man kan kommunicera det som är viktigt oavsett språk: ’Jag älskar Herren. Jag bryr mig om mina bröder och systrar. Jag är här för att hjälpa.’”
Hjälp andra att känna sig hemma
I många fall kan församlingar och grenar hjälpa medlemmarna på ett sätt som får dem att känna sig hemma. I McCully församling i Honolulu stav på Hawaii, till exempel, undervisas söndagsskolelektionerna på åtta språk (chuukesiska, engelska, japanska, koreanska, marshallesiska, pohnpaenska, spanska, och tagalog) så att de flesta av medlemmarna får höra evangeliet undervisas på sitt eget språk. Medlemmar som kallas att be på sakramentsmöten eller lektioner gör det på sitt eget språk om de inte är beredda att be på det språk som majoriteten av medlemmarna pratar.
De olika söndagsskolelektionerna har en viktig funktion att fylla, men McCully församling planerar också aktiviteter som för alla samman. Regelbundna evenemang som en årlig internationell matfestival, kulturella shower under veckoträffarna, en mikronesisk kör (förutom församlingskören) och en ”ohana night” (familjekväll) som hålls varje kvartal med hela församlingen där man hyllar medlemmarnas unika kulturella arv och framhäver deras gemensamma andliga arv.
”Vi är alla barn till vår himmelske Fader”, säger Marlo Lopez, biskop för McCully församling. ”I hans ögon görs ingen skillnad på ras eller språk. Guds kärlek är till för alla, och vi är hans verktyg för att undervisa om den sanningen.”
Ta till dig kulturen som finns där du bor
Många vill kunna fortsätta prata sitt modersmål flytande och ha kvar upplyftande delar av sin kultur, men medlemmarna kan också ha nytta av att lära sig språket och kulturen i området som de nu bor i. President Eric Malandain i Paris östra stav i Frankrike, som består av medlemmar från hela världen, förespråkar detta. ”Ledarna uppmuntrar för det mesta medlemmarna som bor här att lära sig franska”, säger president Malandain. ”Det kan hjälpa dem yrkesmässigt, personligt och andligt.”
Medlemmarna i San Francisco västra stav i Kalifornien uppmuntras också att skaffa sig ytterligare språkkunskaper. Förutom de engelsktalande församlingarna finns det tre enheter där kinesiska, samoanska och tagalog pratas så att medlemmarna som pratar de här språken kan få undervisning om evangeliet på sitt eget språk. Men stavs- och församlingsledarna uppmuntrar också medlemmarna att delta i samtalsgrupper. Grupperna träffas två gånger i veckan för att lära sig grundläggande konversationsengelska. Under lektionerna får de lära sig att säga meningar som ”Hur kommer jag till sjukhuset?” eller ”Var finns närmaste busshållplats?” Och eftersom många av medlemmarna i staven också är första generationens medlemmar undervisar man också om grundläggande evangelieprinciper, som hur man ber eller håller familjens hemafton.
”Språkfrågan är en stor utmaning för oss, men vi arbetar på det, och vi blir allt bättre på det”, säger Ronald Dillender, stavspresidenten. ”Vi fortsätter att arbeta, undervisa och ge medlemmarna tillgång till varje stavskonferens, varje talangshow, varje utbildningsmöte, varje evenemang. Vi vill att alla ska ha tillgång till allt som kyrkan och evangeliet har att erbjuda. Det är oerhört viktigt.”
Arbeta tillsammans
Språkskillnaderna orsakar många hinder, säger president Brent Olson i Philadelphia stav i Pennsylvania, från att hålla tempelrekommendationsintervjuer till att översätta tal och böner på sakramentsmötet. Det har hjälpt medlemmarna i staven att ha en välkomnande, tolerant inställning.
President Olson säger: ”Vi har ett tema som vi ofta upprepar i vår stav: Vem som än kommer in genom kyrkans dörrar har Herren sänt. När vi har en sådan accepterande inställning inser vi att de extra ansträngningar vi gör för att hjälpa varandra delta inte är en börda. Det är helt enkelt att leva efter evangeliet.”
Fastän Clendons församling i Manurewa stav i Auckland på Nya Zeeland tekniskt sett är engelskspråkig pratar medlemmarna också maori, niueanska, samoanska, tonganska, lokala dialekter och flera språk som talas på Cooköarna. Församlingsmedlemmarna försöker bli som den Gode Herden som känner alla i sin flock — ”oavsett vilket språk de pratar”, säger biskop Hans Key.
Hem- och besöksläraruppdragen, till exempel, beaktas under bön, och hemlärarparen kan bestå av en broder som bara pratar sitt modersmål och en broder som pratar samma språk och engelska. Medan de båda arbetar tillsammans som hemlärare blir den förste brodern bättre på engelska. Senare kanske han kan tacka ja till att tala på ett sakramentsmöte.
Inse att Herren kvalificerar oss för sitt verk
Francisco Ayres Hermenegildo blev medlem i kyrkan i sin hemstad Rio de Janeiro i Brasilien vid 21 års ålder och verkade senare som missionär i São Paulo. När han och hans hustru Kallya hade gift sig flyttade de till Sydney i Australien 2002. År 2006 kallades Francisco att vara president för Hyde Parks gren för unga vuxna. President Hermenegildo kände sig överväldigad. Inte bara för att han fortfarande höll på att lära sig engelska, utan också för att medlemmarna i grenen kom från mer än 10 länder, och många av dem höll också på att lära sig engelska.
”Jag medger att vi kände oss otillräckliga när vi kallades att ta hand om Hyde Parks gren”, säger president Hermenegildo. ”Språkbarriärerna verkade vara enorma och vi bad om Herrens hjälp. Men jag lär mig att Herren inspirerar, kvalificerar och stärker dem som är engagerade i att bygga upp hans rike.”
Förutom att president Hermenegildo ser Herrens vägledning i sitt eget liv, ser han det också i grensmedlemmarnas liv. Många av dem är liksom han första generationens medlemmar.
”Var och en av oss har förts hit under den här tiden av en anledning”, säger han. Han säger att varje medlem kan tillväxa i sitt vittnesbörd, verka i kallelser och dela med sig av evangeliets budskap till vänner och närstående.
”Vi tror att profetiorna om att evangeliet ska förkunnas över hela jorden håller på att uppfyllas”, säger president Hermenegildo. ”Grensmedlemmarna är och kommer att vara ledare vart de än beger sig i världen. Det är en stor förmån att få hjälpa till att förbereda de här ledarna, vilket vi gör varje gång vi undervisar och stöder medlemmarna i grenen.”
Var av ett hjärta och ett sinne
”Jag menar att det är en välsignelse i stället för en prövning att tjäna och arbeta i en församling där det finns så många kulturer och språk”, säger biskop Hans Key i Clendons församling. ”Gud förbistrade människornas språk när Babels torn byggdes, men vi kan sträva efter det som folket i Enoks stad uppnådde: Att vara av ett hjärta och ett sinne och leva i rättfärdighet.” (Se 1 Mos 11:1–9; Mose 7:18.)
Denna enighet betonades också av president Gordon B Hinckley (1910–2008): ”Vi har blivit en stor, världsomspännande kyrka, och ett överväldigande flertal av våra medlemmar har nu möjlighet att delta … som en enda stor familj som talar många språk, som finns i många länder men som alla är av en tro, en lära och ett dop.”1
Fastän inte alla medlemmar i en församling eller gren pratar samma språk kan de bryta ner barriären och bli eniga.
Illustrationer Cary Henrie