Frälsaren hade inte glömt mig
När jag var liten lärde mamma mig att be, och jag gick med henne till kyrkan varje söndag. Min syster och bror var med i kören i den lokala församlingen i Hertfordshire i England och det verkade bara naturligt att följa deras exempel och gå dit.
Eftersom jag bara var åtta år behövde jag inte vara med på gudstjänsten tidigt på söndagsmorgnarna. Jag brukade sova länge men gick så småningom upp och cyklade till kyrkan för att vara med på huvudmötet.
Det var mitt i vintern 1952. Det låg 30 centimeter nysnö på marken utanför och det satt frost på insidan av sovrumsfönstret. Jag kröp ihop på sängen, fast besluten att inte gå till kyrkan den söndagen.
Mamma ropade att det var dags att gå upp, men jag låtsades att jag sov. Sedan hörde jag hennes fotsteg när hon kom uppför trappan. Jag ropade: ”Det är okej. Jag går upp.”
Men sedan sade jag för mig själv: ”Vad är det för mening?” Det finns inte någon sådan person som Jesus Kristus i alla fall.” Omedelbart hörde jag en röst i mitt huvud som sade: ”Det finns det, och du kommer att tjäna mig en dag.” Rösten var så normal, som om en vän pratade med mig. Men åren gick och jag glömde bort händelsen.
Jag växte upp, gick in vid kungliga flottan och efter nio år började jag arbeta för ett brandskyddsföretag. En kväll efter arbetet knackade det på dörren. När jag öppnade stod två kvinnliga missionärer där och presenterade sig. Jag var trött, smutsig och hungrig så jag föreslog att de skulle komma tillbaka senare på kvällen eller någon annan gång.
Till min förvåning kom de tillbaka en timme senare. Jag bjöd in dem. Så fort de började prata visste jag att det var något särskilt med deras budskap. Det kändes annorlunda i rummet och jag förstod att det kom från de här två systrarna.
De gav mig första lektionen den kvällen och den andra lektionen nästa kväll. Sedan kom två äldster varje kväll tills jag hade fått alla lektionerna. Jag började läsa Mormons bok och be. När jag knäböjde för att be för första gången på tjugo år var det den andligaste upplevelsen jag haft i hela mitt liv.
Jag bestämde mig för att döpas en vecka efter att vi avslutat lektionerna. Efter mitt dop lade äldste Ross och äldste Fullerger sina händer på mitt huvud för att ge mig den Helige Andens gåva. Så fort de lade händerna på mitt huvud kom jag att tänka på upplevelsen med Anden jag hade haft 20 år tidigare. Något dyrbart som hade bevarats inom mig — men tryckts undan av alla misstag jag hade gjort i livet — förenades nu andligt med mitt minne. Jag överväldigades av att jag betydde så mycket för Frälsaren att han inte hade glömt bort mig.
Jag är tacksam mot missionärerna som undervisade mig om evangeliet och mot medlemmarna i min första församling som hjälpte mig. Framför allt är jag tacksam mot min Frälsare vars existens jag en gång tvivlade på men som jag nu tacksamt tjänar.
En röst hördes i mitt huvud som sade. ”Det finns en person som heter Jesus Kristus.”