Ett vittnesbörd om profeten
”Vad jag, Herren, har talat, det har jag talat … antingen genom min egen röst eller genom mina tjänares röst, ty det är detsamma.” (L&F 1:38)
Precis när jag hade döpts och konfirmerats sade min mormor: ”Du har den Helige Anden nu, och det är viktigt att du har ett vittnesbörd om profeten.” En kort tid senare var jag med på generalkonferensen för första gången — oktoberkonferensen 1949.
Det var ett äventyr. Jag sov hos min morfar och mormor. Jag minns att jag gick upp tidigt på lördagsmorgonen och åkte buss in till centrum i Salt Lake City med min mormor. Vi gick bort till Temple Square och stod i kö länge, länge. När vi kom till Tabernaklet satt vi längst bak i ett hörn.
Precis innan mötet började blev det tyst och alla ställde sig upp. Sedan kom president George Albert Smith (1870–1951) in. Jag kunde se president Smith och hans rådgivare. Jag har aldrig glömt hur jag kände mig när jag såg profeten. Det kändes mycket, mycket speciellt. Jag visste att han var Herrens profet.
Det var en mycket viktig händelse. Jag känner på samma sätt när jag ser kyrkans president som vi har nu. Jag har nu verkat som generalauktoritet med tre presidenter för kyrkan. Och när presidenten kommer in har jag fortfarande det vittnesbördet: ”Han är profeten.”
Du är inte för ung för att ha ett vittnesbörd om att presidenten för kyrkan är Herrens profet. Om du får det vittnesbördet när du är liten så kommer det att stärka dig hela livet. Du kan veta att Herren har en profet och att vi välsignas när vi noga lyssnar på vad han lär oss.
Illustration Dan Burr