Jag planterade frön
Abel Chaves, Tyskland
I en kurs i affärsetik för mitt magisterprogram vid Schiller International University i Heidelberg i Tyskland fick varje elev i uppgift att göra ett 20 minuter lång muntligt framförande i slutet av terminen. Läraren frågade mig om jag kunde prata om etik från en sista dagars heligs perspektiv.
Jag döptes när jag var 18 år och kallades att verka som missionär i Brasilien ett år senare. Sedan dess har jag fortsatt att berätta för andra om evangeliet.
Jag visste att det skulle bli en utmaning att prata om religiösa ämnen i en universitetsmiljö, men jag tackade ja. Jag bestämde mig för att förbereda en presentation som täckte information från Mormon.org.
På mitt universitet finns det elever från hela världen. Min etikkurs återspeglade den mångfalden med arton elever från olika länder.
Etikpresentationerna började med två elever från Indien, följt av en elev från Myanmar (Burma). Jag var den sista som skulle ge en presentation. Jag pratade om ”Familjen: Ett tillkännagivande för världen”, trosartiklarna och andra evangelieämnen. För de flesta eleverna var det första gången de hörde talas om kyrkan.
Jag avslutade med mitt vittnesbörd om evangeliet och talade om hur viktigt det är att göra det som är rätt, trots pressen runt omkring oss. Sedan gav jag var och en en Mormons bok på hans eller hennes språk. Efter min presentation bombarderades jag av alla slags frågor. Min tjugominuterspresentation blev en timme lång.
Nästa dag berättade en vän från Indien att han var imponerad av min presentation och att han redan hade läst en del av Mormons bok. Hans vän som även han var från Indien ville också ha en Mormons bok. Senare sade en vän från Myanmar att hon tyckte om att få veta mer om kyrkan, särskilt lärdomarna om familjen och kyskhetslagen eftersom hon trodde på de principerna. Hon lovade att hon skulle läsa Mormons bok.
Mina vänner från Ghana tackade mig för att jag hade berättat om återställelsen och lovade att de skulle försöka åka och se templet i Accra. Min vän från Liberia sade att mitt budskap var inspirerande och gav honom hopp om framtiden.
Jag var glad att Herrens Ande hade bekräftat mitt budskap. Vi kanske inte alltid får se följderna av det vi säger, men jag vet att min klasspresentation kommer att ge frukt i framtiden. Jag hoppas att några av personerna i klassrummet en dag tar emot evangeliet och blir redskap i Herrens händer för att sprida återställelsens budskap till alla nationer, släkten, tungomål och folk (se L&F 133:37).