En plan för vår familj
”Att vår familj hör samman för evigt, det är vår Faders plan” (Barnens sångbok, s. 98).
Jag satt på mammas och pappas säng och saknade dem jättemycket när telefonen ringde.
”Hej, Levi. ”Vet du vad?” sade pappa. ”Din syster Nora föddes i eftermiddags!”
Jag märkte att pappa var glad, men han lät ändå konstig på rösten — som om han var orolig.
”Hur stor är hon?” frågade jag och undrade om jag verkligen ville höra svaret.
Sedan var det tyst ett ögonblick. ”Hon väger lite mindre än ett kilo”, sade han. Nu lät han verkligen orolig. Nora skulle egentligen födas till jul, men det var fortfarande bara september. ”Hon är verkligen liten”, fortsatte pappa. ”Kom ihåg att be för henne, Levi. Och be för oss också så att vi kan lita på att vår himmelske Fader vet vad som är bäst för vår familj.”
När jag hade lagt på luren gick jag till köket och tog fram en påse bönor som mamma skulle göra soppa av. På påsen stod det att den vägde nästan lika mycket som Nora gjorde just då. Jag höll den i mina händer och försökte föreställa mig hur ett sådant litet barn såg ut.
”Hennes ande var precis hos vår himmelske Fader”, tänkte jag och kom att tänka på vad jag hade lärt mig om föruttillvaron och frälsningsplanen. Jag visste att även om Nora dog så skulle vi få se henne igen eftersom vi var beseglade som familj. Men jag hoppades också att hon skulle stanna kvar hos oss här på jorden.
Under månaderna som följde var mamma och pappa ofta på sjukhuset. Mormor och morfar kom hem till oss och hjälpte till att ta hand om mig och mina yngre bröder och systrar. Församlingen fastade och bad för vår familj, och snälla kvinnor från Hjälpföreningen kom hem till oss med mat ibland. Alla ville veta hur det gick för Nora.
En kväll ropade mamma och pappa på oss att komma till vardagsrummet. De sade att pappa skulle åka med biskopen och ge Nora en välsignelse. När pappa hade åkt iväg i kostym och slips samlade mamma oss runt soffan för att be.
”Välsigna pappa när han ger Nora en prästadömsvälsignelse”, bad mamma. Hennes röst blev mjukare. ”Och om det är din vilja, låt henne komma hem och vara frisk.”
När vi bad kunde jag känna den Helige Anden fylla rummet med frid och kärlek. Det var som om vår himmelske Fader talade om för mig att vad som än hände med Nora så var det en del av hans plan.
Senare på kvällen kom pappa hem och berättade att något underbart hade hänt på sjukhuset. Vanligtvis var det mycket ljud och oväsen i Noras rum. Det var många maskiner med larm och blinkande lampor, och sjuksköterskor och läkare skyndade hela tiden runt för att hjälpa de små barnen där. Men när pappa och biskopen kom dit var allting annorlunda. Alla maskinerna var tysta. Sjuksköterskorna satt hos barnen och läste eller vakade över dem. Pappa och biskopen kunde ge Nora en välsignelse utan något som störde.
Jag vet inte om Nora växer upp här på jorden eller återvänder för att bo hos vår himmelske Fader snart. Men jag vet att vår himmelske Fader hör och besvarar böner, och jag känner frid när jag tänker på att han har en plan för varje medlem i min familj.
Illustrationer Ben Simonsen