FEMMINUTERSMISSTAGET

Christopher James Smith

Jag missade chansen att inta min plats med bara fem minuter. Den stunden skulle väl inte hindra mig från att närvara vid skolavslutningen?

I slutet av mitt sista år på universitetet skulle jag vara med på skolavslutningen där alla examenselever, klädda i den traditionella klädseln med hatt och kappa, fick ta emot sitt diplom av en besökande högt uppsatt person. Jag såg fram emot den stunden, firandet av fyra års hårda studier. På morgonen dagen då ceremonin skulle äga rum, fick jag ett brev från universitetet, men jag tog mig inte tid att öppna det.

Ceremonin började halv två och jag hade ordnat med porträttfotografering innan den började. Oturligt nog var det kö till fotograferingen och jag såg klockan ticka allt närmare skolavslutningen. Men jag hade väntat så länge att jag var fast besluten att få mitt fotografi taget. Jag var äntligen klar tio minuter innan ceremonin började och sprang till aulan.

Men när jag kom dit var dörrarna stängda, vaktade av säkerhetsvakter. Jag bad att få komma in, men vakterna vägrade och sade att jag hade behövt komma femton minuter innan mötet började för att få en sittplats. Det var första gången jag hade hört talas om detta, så jag protesterade. Men vakterna rörde sig inte. Jag hade arbetat i fyra år för att få min examen och jag kunde inte hämta mitt diplom under ceremonin. Jag var tvungen att sitta bland åskådarna.

När jag kom hem och öppnade brevet jag hade fått på morgonen stod det klart och tydligt där att man behövde inta sin sittplats minst 15 minuter innan det började eller vägras inträde. Jag kände mig som en av de oförståndiga jungfrurna i Frälsarens liknelse:

”Men när [de oförståndiga jungfrurna] hade gått för att köpa kom brudgummen. Och de som stod färdiga gick med honom in till bröllopsfesten, och dörren stängdes.

Sedan kom de andra jungfrurna tillbaka och sade: Herre, Herre, öppna för oss!

Men han svarade: Amen säger jag er: Jag känner er inte” (Matt. 25:10–12).

Att utestängas från ett viktigt evenemang kan tyckas vara en allvarlig konsekvens för vad som kan anses vara ett litet misstag, men jag har insett att det är så med val och konsekvenser. När jag plockar upp den ena änden av en gren från marken så plockar jag även upp den andra änden. Så är det också med valen vi gör. Jag väljer inte bara gärningen utan också de konsekvenser som följer på den — hur oförutsedda konsekvenserna än må vara.

Det är Satan som vill att vi ska koncentrera oss på val utan att tänka på konsekvenserna. Han gör det ofta genom att locka oss att fokusera på den fysiska aptiten, ”köttets vilja” (2 Nephi 2:29), och omedelbar tillfredsställelse.

Vår Fader i himlen å andra sidan vill att vi ska fokusera på glädje och eviga välsignelser. Han förväntar sig att vi beaktar konsekvenserna när vi fattar beslut och ser till att konsekvenserna är en del av vår motivation: ”De är fria att välja frihet och evigt liv genom alla människors store Medlare, eller att välja fångenskap och död” (2 Nephi 2:27).

Jag är inte tacksam för att jag missade ceremonin där jag skulle ta emot mitt diplom, men jag är tacksam för vad upplevelsen lärde mig i evig bemärkelse — att jag aldrig ville göra ett val som skulle utestänga mig från att välkomnas in i Brudgummens närhet. I stället för att utestängas av ”jag känner dig inte”, strävar jag efter att göra val som gör att jag får höra honom säga: ”Gå in i din herres glädje” (Matt. 25:21).