Redo att läsa
”Ty den Ande som Gud har gett oss gör oss inte modlösa, utan är kraftens … Ande” (2 Tim. 1:7).
Mary hasade runt på stolen medan hon lyssnade på de andra barnen i Primär när de turades om att läsa i skrifterna. Hon hoppades att det aldrig skulle bli hennes tur.
Mary hade ett inlärningshandikapp som kallas dyslexi. När hon tittade på bokstäverna på en sida så verkade de flytta på sig och byta plats. När hon läste högt kom orden långsamt och ibland i fel ordning. Ibland läste hon ord som inte fanns där.
Ju mer det närmade sig Marys tur desto mer nervös blev hon. När det blev Marys tur till slut stod hon inte ut längre.
”Jag måste gå på toaletten”, sade hon plötsligt och hoppade upp från stolen. Hennes skrifter föll ner på golvet. Mary sprang nerför korridoren till toaletten. Hon var glad att ingen annan var där. Hon ställde sig i hörnet och började gråta.
Några minuter senare hörde hon hur syster Smith ropade på henne och kom in på toaletten. ”Mary, vad är det för fel?”
Mary visste inte vad hon skulle säga. Hon var så generad. Inget av de andra barnen hade det här problemet. ”Jag kan inte läsa!” grät hon och gömde huvudet i sina korslagda armar.
”Kan du inte läsa?” frågade syster Smith förbryllat. ”Jag har sett dig hålla tal i Primär. Jag vet att du kan läsa.”
Mary skakade på huvudet. ”Jag lär mig talen utantill. Jag över på dem om och om igen så att jag inte behöver läsa dem framför andra. Jag kan inte läsa högt. När jag gör det blir det en massa fel. Jag vill inte att de andra ska skratta åt mig.”
”Å, förlåt Mary. Jag ska inte be dig läsa högt förrän jag vet att du är redo”, sade syster Smith. ”Och jag tror inte att någon i vår klass kommer att skratta åt dig. De är dina vänner.”
”Barnen i skolan skrattar åt mig”, viskade Mary.
Syster Smith torkade Marys tårar. ”Kom tillbaka till klassen. Du ska få se”, sade hon.
De gick tillbaka till klassrummet tillsammans. Marys vän Betsy satt i stolen bredvid Marys och slätade ut de skrynkliga sidorna i Marys skrifter. Mary satte sig ner och Betsy gav tillbaka skrifterna till henne.
”Vem vill läsa nu?” frågade syster Smith.
”Det är Marys tur”, sade en pojke i klassen.
Mary tvekade först, men sedan tittade hon sig omkring på de andra i klassen och såg deras vänliga leenden. Syster Smith nickade och log också. Mary var nervös men hon hittade stället och började läsa.
Hon läste sakta. Hon gjorde några misstag, men när hon fastnade viskade Betsy tyst det rätta ordet i Marys öra. Mary läste inte lika bra som de andra barnen i klassen, men ingen skrattade eller retade henne. Sedan var det någon annans tur och lektionen fortsatte.
När de gick till Primärs rum efter klassen viskade syster Smith till Mary att hon var stolt över henne. Mary var glad att hon inte behövde försöka dölja sitt läsproblem längre. ”Jag bara fortsätter att öva”, tänkte hon. Och hon log eftersom hon visste att hon hade goda vänner i kyrkan som skulle stötta henne längs vägen.
Illustrationer Apryl Stott