Vi talar om Kristus
Tillräckligt hel
Hur i all världen skulle jag kunna byta blöjor, laga middag eller trösta mina barn med bara en arm?
När jag var sjutton år gammal förlorade jag större delen av min vänstra arm i en bilolycka. Den händelsen skulle förändra mitt liv för alltid. Jag har haft svåra dagar och prövande stunder, men denna ”luttringens ugn” har gett mig möjlighet att bevittna försoningens kraft på ett unikt sätt.
Mitt liv nu handlar helt och hållet om att vara hustru och mamma, två roller jag älskar djupt. Innan mina barn föddes undrade jag över min förmåga att vara mamma. Hur i all världen skulle jag kunna byta blöjor, laga middag eller trösta mina barn med bara en arm? Femton år senare befinner jag mig mitt i moderskapet med fem rara barn. Jag har anpassat mig väl, och mina barn märker knappt att jag är annorlunda jämfört med andra mammor. Avsaknaden av armen är inte längre ett hinder utan en kärlekssymbol. Den är en källa till tröst för mina barn när de gråter eller ska somna på kvällen. Denna tillgivenhet kan bero på många saker, men jag ser den som ett bevis på Frälsarens förmåga att vända något tragiskt till något gott.
Jag kan inte beskriva den ljuvliga känslan att den delen av mig kan ge så stor tröst till mina barn. Moderskapet har gett perspektiv åt min fysiska begränsning, och jag känner att försoningen redan har börjat bota mig.
Moderskapets vardagliga krav har ibland varit svåra. Svåra tider ger mig anledning att reflektera över uppståndelsens realitet och Frälsarens förmåga att bota mig. Därför har de trosstärkande exemplen på helande i skrifterna haft en särskild betydelse för mig. En av mina favoriter är när Frälsaren besökte folket i Amerika och botade de sjuka. Jag har föreställt mig hur det skulle ha varit att vara en av dem som botades av Frälsaren. Berättelsen börjar med hans kärleksfulla inbjudan:
”Har ni några som är sjuka bland er? För dem hit. Har ni några som är lama eller blinda eller halta eller krymplingar … eller som lider på något sätt? För dem hit så skall jag bota dem, ty jag hyser medlidande med er, mitt inre är fyllt av barmhärtighet …
jag ser att er tro är tillräcklig för att jag skall kunna hela er.
Och det hände sig att när han hade talat sålunda, gick hela mängden tillsammans fram med sina sjuka och sina lidande och sina lama och med sina blinda och med sina stumma och med alla dem som led på något sätt, och han helade dem var och en” (3 Nephi 17:7–9).
För mig är detta en av de mest rörande händelserna som finns i skrifterna. Men mitt perspektiv har förändrats när jag har omfattat moderskapet med en arm. Jag trodde en gång att jag var en av dem som mest såg fram emot uppståndelsen och tanken att bli botad. Men nu känns det inte lika bråttom. Jag känner mer och mer hur försoningen verkar i mitt liv nu. Jag har insett att den helande kraften inte nödvändigtvis börjar när uppståndelsen sker. Känslan av att vara botad infinner sig varje kväll när ett av mina barn varsamt håller om det som är kvar av min arm och faller i sömn. Den insikten har varit lika meningsfull för mig som det underverk som fysiskt helande är. Jag har bestämt mig för att jag för tillfället är så hel som jag behöver vara.
Ovan: foto Robert Casey