Unga kvinnor och beslutet om en mission
Hur dessa unga vuxna kvinnor tillämpade det profetiska rådet angående missionärstjänst på heltid.
Under konferensen i oktober 2012 tillkännagav president Thomas S. Monson att ”dugliga och värdiga unga kvinnor som känner en önskan att verka kan rekommenderas till missionsarbete från 19 års ålder istället för 21”. Han sade att de unga kvinnorna ”är inte under samma befallning att verka som de unga männen”, men de ”gör ett betydelsefullt arbete som missionärer och vi välkomnar dem”1.
Hur bestämmer sig en syster för om hon ska verka som missionär eller inte? I följande berättelser återger flera systrar hur de vägleddes av Anden när de skulle bestämma sig för vilken väg som var rätt för dem.
Den felande länken
Om någon hade frågat mig när jag var liten om jag ville gå ut som missionär så skulle jag ha sagt nej. Men jag blev mer välvilligt inställd till tanken när jag blev äldre, delvis för att jag hade sett mina äldre syskon gå ut. Men jag tänkte ändå inte på det som något som jag skulle göra.
När jag fyllde 21 började jag undra om jag skulle gå ut som missionär, men jag bad aldrig allvarligt om det. Allteftersom tiden gick började jag känna att det var något som fattades. Jag berättade för mamma hur det kändes och hon föreslog att jag skulle tänka om när det gällde att gå ut som missionär. Hon sade att när hon var i min ålder så hade hon samma känslor som jag nu upplevde. Svaret för henne var att gå ut som missionär, så det kanske var mitt svar också.
Jag var vettskrämd för att be om en mission. En anledning till att jag aldrig hade övervägt en mission tidigare var att jag inte tyckte att jag var stark nog att göra det. Jag skulle behöva lägga min trygghetszon bakom mig och kanske lära mig ett nytt språk. Dessutom tyckte jag inte att jag kunde evangeliet tillräckligt bra för att undervisa om det. Men när jag bad uppriktigt så kände jag hur rädslan försvann. Svaret jag fick var överväldigande: Herren älskade mig och han ville att jag skulle gå ut som missionär.
Jag var förundrad över vilken tillit jag kände när jag hade fått mitt svar. Jag kände mig inte längre nervös eller okvalificerad. I stället var jag glad över att få sprida evangeliet och började arbeta på mina missionspapper. Jag kallades snart till Utahmissionen Salt Lake City Temple Square.
Rebecca Keller Monson
Missionärsliv
När jag var 17 började andra fråga mig om jag skulle gå ut som missionär. Jag hade inte bestämt mig än så jag svarade alltid undvikande.
Men när min 21:a födelsedag närmade sig började jag tänka på det. Jag läste min patriarkaliska välsignelse, pratade med mina föräldrar och bad.
Önskan kom inte. Jag kände inte något behov av att gå ut som missionär. Jag tänkte på rådet från president Gordon B. Hinckley (1910-2008), som sade att kvinnliga missionärer är välkomna, men ”är [inte] förpliktade att gå ut som missionärer”.2 Jag påmindes också om Herrens ord i Läran och förbunden: ”Om ni … har en önskan att tjäna Gud, är ni kallade till verket” (4:3).
Det skriftstället hjälpte mig att bestämma mig för att inte gå ut som missionär. När jag i bön berättade för Herren om mitt beslut, kände jag en frid och en bekräftelse på att det fanns sätt att vara missionär på utan att man verkade på heltid. Jag har sedan dess upptäckt att jag kan bära mitt vittnesbörd på många sätt — genom ett samtal om Herrens ömma barmhärtighet, när man går ut som besökslärare, när man släktforskar och utför tempeltjänst. Jag hänger mig åt missionsarbete genom att sträva efter att leva efter evangeliet och följa inspirationen från Anden.
Amy Simon
Gott mod
I början av 2012 kämpade jag med en del svårigheter och gick en dag ut på en promenad för att rensa tankarna. Under promenaden kände jag Anden viska att jag inte skulle oroa mig för det förflutna. I stället skulle jag tänka på min framtid. Just när jag började tänka på mitt mål att fullfölja min utbildning kände jag mig manad att tänka på att gå ut som missionär. Jag hade aldrig tänkt på en mission tidigare, men när tanken hade slagit rot kände jag mig ivrig och fick en önskan att gå ut. Men jag behövde lite mer tid till att tänka över ett sådant stort beslut.
Under de nästföljande månaderna fick jag ett flertal maningar att verka som missionär. Jag kände samma önskan och iver när maningarna kom, men det kom också tvivel och rädsla. Jag visste att kvinnor uppmuntras att verka som missionär om de vill, men de är inte förpliktade att göra det. Under den här tiden fick jag prästadömsvälsignelser där jag fick veta att Herren skulle vara nöjd oavsett vad jag valde att göra.
Under sommaren som följde hade jag en rumskamrat som hade varit missionär. Hon sade att hon också hade varit rädd innan och även efter det att hon bestämt sig för att gå ut. Hon hjälpte mig inse att Anden inte talar genom tvivel eller rädsla (se 2 Tim. 1:7). Medan vi pratade berördes jag av Anden. Jag gick tillbaka till mitt rum och läste ett brev från en vän som var ute på mission. Brevet uppmuntrade mig att läsa Josua 1:9, och jag kände Anden mana mig att slå upp skriftstället.
Orden genomträngde min själ: ”[Var] stark och frimodig … Var … inte förskräckt eller förfärad, ty Herren, din Gud är med dig vart än du går.” Det kändes som om Herren talade direkt till mig. Jag visste att jag kunde gå ut som missionär. Jag behövde inte vara rädd — jag skulle inte göra det ensam. Herren skulle vara med mig.
En månad senare fick jag min kallelse till Filippinernamissionen Iloilo, där Josua 1:9 var missionens tema.
Kristen Nicole Danner
En annorlunda mission
Jag hade planerat att verka som heltidsmissionär i hela mitt liv. Men när jag studerade vid Brigham Young-universitetet började jag bli nervös. Hur kunde jag veta om det verkligen var meningen att jag skulle verka som missionär? Under hela året innan jag fyllde 21 bad jag till min himmelske Fader att han skulle tala om för mig om jag skulle göra det. Då sade en av mina religionslärare något som förändrade mitt liv: ”Herren kan inte köra en parkerad bil.” Jag bestämde mig för att agera.
Jag lämnade in mina papper, fick min kallelse, köpte missionärskläder och körde hem från Utah till North Carolina — samtidigt som jag förberedde mig för min mission genom att uppriktigt be, studera och fasta.
När jag hade åkt hem till North Carolina flög en ung man jag hade träffat i skolan dit för att besöka mig, och vi pratade allvarligt om vår relation.
Mina böner blev ännu mer uppriktiga och vädjande, men det kändes fortfarande som om Herren litade på att jag kunde fatta beslutet själv. Jag kände tyngden av ansvaret men också en ljuv försäkran om att så länge som jag valde med tro så skulle Herren stödja mitt beslut.
Tio dagar innan jag skulle åka friade min vän till mig. Jag senarelade missionen för att få tid att tänka. När jag bestämde mig för att förlova mig bekräftade Anden för min fästman och mig att det var rätt.
Fastän jag inte verkade som heltidsmissionär så förändrades mitt liv av att jag förberedde mig för det. Genom att jag strävade efter att komma närmare Herren blev jag den person han behövde för min mission som hustru och mor.
Cassie Randall
Upplevelser för livet
Jag välsignades med ett starkt vittnesbörd om och kärlek till evangeliet som liten, men jag minns inte att det var något bestämt ögonblick som jag visste att det var rätt att verka som missionär. Jag har bara alltid vetat att jag skulle göra det. Jag satte upp ett mål tidigt att leva på ett sätt som skulle kvalificera mig för att verka som missionär.
När jag började förbereda min missionärsansökan så fastade jag och bad och besökte templet. Medan jag arbetade på det med biskopen fortsatte jag att känna den frid som jag känt hela livet angående en mission.
Det var en jobbig process ibland: Det verkade plötsligt bli dyrare att leva, och skolan och arbetet verkade kräva mer. Jag var på college, långt från familjen, och det verkade som om alla mina vänner skulle gifta sig. Det var skrämmande att inse att alla som jag brydde mig om skulle fortsätta förändra sig medan jag var borta.
Eftersom jag inte hade upplevt någon speciell andlig händelse som bekräftade mitt beslut att gå ut, var det lätt att tvivla när det blev jobbigt. Men Herren välsignade mig, efter att jag hade fått min kallelse till Chilemissionen Santiago Öst, att utveckla kärlek till folket i min mission, också innan jag åkte dit. Nu har jag haft en uppsjö av upplevelser som har vittnat om att en mission var ett bra val för mig.
Madeleine Bailey
Till vänster: Fotoillustration Robert Casey; till höger: fotografi av namnbricka, Emily Leishman Beus © IRI
Överst: fotoillustration Derek Israelsen; till höger: fotoillustration Jerry L. Garns