Mormons bok — sprid den
Jag visste att Mormons bok var sann på grund av tre känslor jag fick när jag läste den.
När jag var 18 år bodde jag i Lima i Peru, där jag föddes och växte upp. Vid den tiden stötte min far på en god vän som han inte hade sett på länge.
Min far blev imponerad av att hans vän såg yngre ut och var välklädd. Han frågade sin vän vad som hade hänt för att orsaka den här förvandlingen. ”Har du vunnit på lotteriet nyligen?” frågade han. Vännen svarade: ”Det är bättre än så. Jag är mormon nu, och jag vill berätta om evangeliet för dig och din familj.”
Min far trodde att hans vän skojade så han sade: ”Okej, om du vill skicka hit missionärerna så gör det.” Men den här mannen var helt allvarlig, och efter några dagar kom missionärerna och knackade på vår dörr. Det var början på en underbar upplevelse.
Missionärerna undervisade oss om Mormons bok och gav oss ett exemplar att läsa. Det här var på sommaren och jag hade ledigt i några månader efter att ha klarat av mitt första år vid universitetet. Så jag tog boken den eftermiddagen efter undervisningen och började läsa den.
Jag läste och läste och läste, sida efter sida, och jag kunde inte sluta. Det var något magiskt med boken. Jag älskar att läsa och har läst många böcker, men den här var annorlunda. Jag fångades av boken, och efter att ha läst i flera timmar sade min mor: ”Juan, släck lyset! Dina bröder vill sova.” Och jag sade: ”Ja, om ett ögonblick, om ett ögonblick”, och fortsatte att läsa. Fastän jag hade läst i många timmar var jag inte hungrig eller törstig, och ville inte sova.
Innan jag hade läst ut boken visste jag att det var något särskilt med den. Jag hade ett vittnesbörd på grund av tre upplevelser jag fick när jag läste boken första gången.
Det första som hände under de där timmarna var att jag fick en stark känsla av frid som inte liknade något jag hade upplevt tidigare. Denna känsla av frid stannade kvar i flera timmar.
Det andra jag upplevde när jag läste var en känsla av lycka. Det var inte en sådan glädje som jag var van att känna när jag var tillsammans med mina vänner eller när jag köpte något som jag verkligen tyckte om. Det var inte glädje; det var lycka. Medan jag läste började jag gråta och jag insåg: ”Wow, jag gillar det här!”
Och det tredje jag upplevde var att jag blev upplyst. När jag började läsa var det svårt att förstå eftersom det fanns ord som Nephi och försoning som var obekanta för mig. Men efter att ha läst i några timmar öppnades mitt sinne och det var som om jag hade ett ljus i sinnet. Jag förstod mer och mer ju längre jag läste.
Jag lärde mig senare att dessa tre upplevelser är några av sätten varpå Anden manifesteras för oss. Jag hade känt Anden och jag var redo att döpas, men jag behövde vänta tills resten av familjen fick ett eget vittnesbörd. Slutligen den 6 april 1972 döptes min mor, min syster och jag. Min far och mina andra två syskon var där och lade märke till vad vi gick igenom och några månader senare döptes de också.
Kyrkan och evangeliet kom in i mitt liv i rätt ögonblick. Under mitt första år vid universitetet fick jag lära mig om många av människornas filosofier och nya idéer och levnadssätt som skilde sig mycket åt från det jag var van vid. Många av värderingarna jag hade lärt mig i min andra kyrka som barn ifrågasattes av de nya idéer som jag ställdes inför.
Det var svårt för mig. Jag var förvirrad. Det var så mycket nytt som jag kände var fel, men det verkade så normalt för andra. Och kunskapen jag hade var inte tillräcklig för att jag skulle kunna försvara mina värderingar.
När jag hade döpts och åkte tillbaka till universitetet var allt annorlunda. Nu hade jag något att säga och kunde uttrycka mig med kärlek till andra. Jag kunde säga med tillförsikt: ”Nej tack, det är inget för mig.” Och nu visste jag varför jag behövde säga det. Kyrkan och Mormons bok kom i rätt tid för mig. Jag är mycket tacksam, för de förändrade mitt liv.
Jag välsignades tack vare mitt beslut att bli medlem i kyrkan. I kyrkan träffade jag mina bästa vänner. Jag hade varit mycket blyg och föredrog att vara ensam, studera, läsa mina böcker och ha trevligt på egen hand. Men när kyrkan kom in i mitt liv lärde jag mig vad en sann vän är. Jag träffade en underbar ung kvinna i kyrkan som blev min hustru. Jag träffade prästadömsledare och andra som brydde sig om mig. I Herrens kyrka fann jag det jag behövde.
Det är många som skulle hitta vad de behöver i kyrkan. Var inte rädd för att öppna din mun för dina vänner och säga: ”Jag tror på det här. Jag vill berätta om det för dig.” Ibland hör man vuxna säga vad som är rätt och fel, men när man har en vän i samma ålder som säger samma sak så följer man den personen. Av någon anledning är våra vänners röst starkare än de vuxnas röst. Var därför ett gott exempel, för du vet aldrig om en Juan Uceda står där och väntar. Du får aldrig veta det om du inte öppnar din mun och säger: ”Juan, jag vill inbjuda dig att komma till min kyrka. Jag vill att du ska läsa den här boken.” Om du gör en sådan enkel sak kan du förändra många liv.
Äldste Uceda (andra från höger) med sin familj i Lima i Peru en kort tid efter att han blivit medlem i kyrkan.
När äldste Uceda hade blivit medlem i kyrkan hade han många möjligheter att bära sitt vittnesbörd om Mormons bok som heltidsmissionär i Peru. Ovan, till vänster: Äldste Uceda (till höger) tillsammans med en omvänd familj som han undervisade. Nedan, till vänster: Äldste Uceda (bakersta raden, till höger) tillsammans med andra missionärer utanför en kyrkobyggnad.
Familjefotografier med tillstånd av äldste Uceda; illustrationer Brian Call