En splitter ny diakon
”Alla de som tar emot detta prästadöme tar emot mig, säger Herren” (L&F 84:35).
Att dela ut sakramentet är ett stort ansvar. Tänk om han schabblade till det!
Benji stod framför spegeln och rättade till slipsen. Hans vita skjorta och mörkblå byxor passade perfekt. Håret var kammat. Han såg definitivt redo ut att ordineras till diakon. Varför kände han sig då så nervös?
Benji tog sina skrifter och gick ut ur rummet. Han försökte att inte tänka på hur annorlunda det skulle vara i kyrkan i dag. Och sedan var det den nya prästadömsplikten som alltid oroade honom när han tänkte på det: att dela ut sakramentet. Tänk om han gjorde fel första gången! Han försökte glömma det också när han gick ut ur huset.
Sakramentsmötet var som det alltid brukar vara. Men efteråt gick Benji med sin familj till biskop Salazars kontor. Det var definitivt annorlunda. Normalt sett brukade han vara med på Primärs inledning just då.
Benji satt ner när pappa, biskopen, Unga mäns president och biskopens rådgivare lade händerna på hans huvud. Pappa gav honom aronska prästadömet. Under välsignelsen försvann fjärilarna i Benjis mage. Han kände sig lugn och glad.
Benji ställde sig upp och skakade hand med alla. Sedan kramade han mamma och sin bror Jay, och sin lillasyster Mirasol.
Efteråt gick han till Söndagsskolan. Fastän de nya klasserna inte var som de i Primär så kände han sig ändå hemma. Lektionen handlade om bön. Han hade hört många lektioner om bön i Primär. Benji drog en suck av lättnad. Kanske skulle det inte vara så svårt att vara diakon.
”Det kommer att gå jättebra”, sade Jay till Benji efter kyrkan. ”Jag välsignar sakramentet och du kan dela ut det.”
Han fick genast fjärilar i magen igen. ”Ja, jättebra”, sade han tyst. Att dela ut sakramentet var det som Benji oroade sig mest för!
På kvällen såg Benji att pappa satt och läste på soffan. ”Tänk om jag missar någon och de inte får sakramentet”, sade han. ”Tänk om jag snubblar.” Han såg tydligt framför sig hur brickan slog i golvet och hur vattenmuggarna flög åt alla håll.
Pappa kramade Benji om axlarna. ”Jag kommer ihåg första gången jag delade ut sakramentet. Jag var förmodligen mer nervös än vad du är just nu.”
Benji blinkade förvånat. ”Du? Du är ju inte rädd för någonting!”
Pappa skrattade. ”Jag har varit rädd många gånger. Vet du vad som hjälpte mig att övervinna nervositeten?”
Benji funderade en liten stund. ”Bön?”
Pappa log. ”Just det. Bön. Och min pappa gav mig en välsignelse. Skulle du vilja att jag gav dig en?
Benji nickade snabbt. ”Ja! Det skulle jag gärna vilja.”
Familjen samlades i vardagsrummet. Pappa lade händerna på Benjis huvud. Medan pappa talade kände Benji hur han fick tårar i ögonen. ”Kom ihåg”, sade pappa i välsignelsen, ”du har fått prästadömet genom en helig förrättning. Vår himmelske Fader gav oss prästadömet för att vi ska kunna tjäna andra. Om du kan göra det av hela ditt hjärta så blir du välsignad i det här och i allting.”
Hela veckan bad Benji om hjälp. Söndagen därpå ställde han sig med diakonerna längst fram i kapellet. Han lyssnade noga när Jay läste välsignelsen över brödet.
Plötsligt kände han sig orolig igen. Kunde han verkligen göra det här? Det var så viktigt! Sedan kom han att tänka på löftena i pappas välsignelse. De oroliga känslorna försvann när han kände Anden.
Han tog brickan och gick med bestämda steg till sina rader. Han räckte försiktigt fram brickan till en kvinna på första raden.
Hon log mot honom. Benji log tillbaka. Han visste att han tjänade Herren.
Illustration Adam Koford