Budskap från första presidentskapet
Vårt ansvar att rädda
Behovet för sista dagars heliga att rädda våra bröder och systrar som av en eller annan anledning tagit avstånd från aktivitet i kyrkan är av evig betydelse. Känner vi till några personer som en gång efterlevde evangeliet? I så fall, vilket är vårt ansvar att rädda dem?
Tänk på de förlorade bland äldre, änkor och sjuka. Alltför ofta finner man dem i den isoleringens förtorkade ödemark som kallas ensamhet. När ungdomen försvinner, när hälsan avtar, när livaktigheten falnar, när hoppets låga brinner allt svagare kan de få tröst och stöd av hjälpande händer och förstående hjärtan.
Det finns förstås även andra som behöver räddas. Vissa kämpar med synd medan andra vandrar i rädsla eller apati eller okunnighet. Vilket skälet än är, har de isolerat sig från aktivitet i kyrkan. Och de förblir nästan säkert utan räddning såvida det inte inom oss — kyrkans aktiva medlemmar — vaknar en önskan att rädda och att frälsa.
Någon som visar vägen
För en tid sedan fick jag ett brev som skrivits av en man som hade förirrat sig från kyrkan. Han liknar alltför många av våra medlemmar. Efter att ha beskrivit hur han blev inaktiv, skriver han:
”Jag hade så mycket och nu har jag så lite. Jag är olycklig och det känns som om jag misslyckas med allting. Evangeliet har alltid funnits i mitt hjärta, även om jag inte har kvar det i mitt liv. Jag ber om era böner.
Glöm inte dem av oss som finns här ute — vilsekomna sista dagars heliga. Jag vet var kyrkan finns, men ibland tror jag att jag behöver någon annan som visar mig vägen, uppmuntrar mig, tar bort min rädsla och bär vittnesbörd för mig.”
Medan jag läste det här brevet gick tankarna tillbaka till ett besök vid ett av de största konstgallerierna i världen — det berömda Victoria and Albert Museum i London. Där hängde, vackert inramat, ett mästerverk målat 1831 av Joseph Mallord William Turner. Målningen visar tunga, svarta moln och ett ursinnigt, stormigt hav som förebådar fara och död. Ett svagt ljussken från ett strandsatt fartyg syns i fjärran. I förgrunden finns en stor livbåt som kastas hit och dit av de ankommande vågornas skummande raseri. Männen ror med kraftiga årtag medan livbåten kastas in i stormen. På stranden står en hustru och två barn, våta av regnet och piskade av vinden. De spanar oroligt ut mot havet. I mitt sinne förkortade jag namnet på målningen. För mig blev det Till undsättning.1
Under livets stormar finns det faror som lurar. Män och kvinnor, pojkar och flickor blir strandsatta och står inför sin undergång. Vilka ror livbåtarna, lämnar hemmets bekvämlighet och familjen bakom sig, och kommer till undsättning?
Vår uppgift är inte oöverstiglig. Om vi är ute i Herrens ärenden har vi rätt att få hjälp av honom.
När Mästaren verkade bland människorna kallade han fiskare i Galileen att lämna sina nät och följa honom med orden: ”Jag [skall] göra er till människofiskare.”2 Må vi sälla oss till människofiskarna så att vi ger all den hjälp vi kan ge.
Vi har plikten att räcka ut handen och rädda dem som lämnat tryggheten och aktiviteten så att de kan föras till Herrens bord för att mätta sig med hans ord, njuta hans andes närvaro och inte längre vara ”gäster och främlingar utan medborgare tillsammans med de heliga och tillhöra Guds familj”.3
Kärlekens princip
Jag har funnit att två grundläggande skäl i stort sett påverkar återkomsten till aktivitet och förändringar i attityder, vanor och handlingar. För det första kommer de tillbaka därför att någon har visat dem vilka eviga möjligheter de har och hjälpt dem bestämma sig för att uppnå dem. De mindre aktiva kan inte länge nöja sig med medelmåttighet när de väl ser att det goda är inom räckhåll.
För det andra kommer de tillbaka därför att närstående eller ”medborgare tillsammans med de heliga” har älskat sin nästa som sig själva4 och hjälpt dem förverkliga sina drömmar och ambitioner.
Katalysatorn i denna process har varit — och kommer att fortsätta vara — kärlekens princip.
I mycket verklig mening påminner personerna som strandsatts på fartyget som gått på grund i det stormiga havet om många av våra mindre aktiva medlemmar som väntar på att undsättas av dem som bemannar livbåtarna. Deras hjärtan ropar på hjälp. Mödrar och fäder ber för sina söner och döttrar. Hustrur vädjar till himlen om att någon ska nå fram till deras make. Ibland ber barn för sina föräldrar.
Det är min bön att vi ska ha en önskan att undsätta de mindre aktiva och föra dem tillbaka till glädjen i Jesu Kristi evangelium, att de tillsammans med oss ska ta del av allt det som medlemskapet har att erbjuda.
Må vi sträcka oss ut för att rädda dem som gått vilse och som finns bland oss: de gamla, änkorna, de sjuka, personer med handikapp, de mindre aktiva, och de som inte följer buden. Må vi räcka en hjälpande hand mot dem och ett hjärta som har medlidande. Genom att göra det ger vi dem glädje, och vi får uppleva den rika glädje som kommer till oss när vi hjälper någon annan längs vägen till evigt liv.
Undervisa från det här budskapet
Du kan fråga personerna du besöker om de känner någon som har haft svårt att komma till kyrkan. Ni kan välja en person och samtala om hur man kan visa kärlek, till exempel genom att inbjuda honom eller henne till en hemafton eller en måltid.
Livbåt och Manbys räddningsutrustning går ut till en strandsatt båt som signalerar (blå ljus) nödläge, av Joseph Mallord William Turner © Victoria and Albert Museum, London, www.vandaimages.com