Tills vi möts igen
Jag svär …
Svordomarna hade fastnat i mitt språk lika hårt som kardborrar i hundpäls.
Blicken i mors ögon gjorde mig bedrövad. Chock. Förfäran. Besvikelse. De fyllde hennes ögon en efter en och slöts samman till en och samma känsla — förräderi.
Fastän hon hade undervisat mig i 15 år att hedra min himmelske Fader i ord och handling så stod jag där, skyldig till att ha låtit ett särskilt stötande ord komma ut ur min mun.
Jag hade inte tänkt svära. Innan det året hade jag aldrig använt några svordomar. Men den sommaren hade jag arbetat för Utahs jakt- och fiskeristyrelse och snappat upp vanan från de andra killarna jag arbetade med.
Vår huvuduppgift var att klippa bort kardborrar från de större vägarna. Vi kom snabbt överens om att Arctium minus var en särskilt fördärvlig växt. Den växer i massor överallt och tränger bort andra växter. Kardborrarna fastnar på allt som kommer i närheten.
Med spade i hand bekämpade vi denna nemesis hela sommaren tills vi var helt utmattade — och de började svära. Först tyckte jag att mina kamraters ordval var stötande. Sedan började jag tolerera det. Och till slut började jag ta efter det. I slutet av sommaren hade svordomarna fastnat i mitt språk lika hårt som kardborrar i hundpäls.
Men mors reaktion på min svordom övertygade mig om att jag behövde göra en förändring.
Det var inte lätt. Att svära är inte bara att välja ord. Det är också ett sätt att tänka. Samtalen som vi tar del av, orden vi läser och bilderna vi ser formar våra tankar. Jag lärde mig snart att jag behövde ändra på det som jag lät mitt sinne ta del av om jag ville ändra vilka ord jag använde.
Lyckligtvis var jag aktiv i kyrkan och var med på seminariet. Svordomarna hade trängt bort högre tankar, men när jag befann mig i en miljö där jag fick ta del av högre tankar så slog de rot hos mig igen. Jag koncentrerade mig på att läsa skrifterna varje dag och att be. Jag höll mig borta från filmer och program där jag skulle utsätta mig för mörka tankar igen.
Gradvis upptäckte jag att mitt språk förbättrades. I slutet av året var jag fri från ovanan att svära.
Sedan den upplevelsen har jag lärt mig mycket om kraften som finns i ord. Ord kan skapa eller förstöra. De kan skada eller bota. De kan nedvärdera människor eller de kan plantera frön av hopp och kärlek.
Jag tycker det är intressant att Frälsaren själv, Skaparen av himmel och jord, kallas för Ordet (se Joh. 1:1–4; L&F 93:6–11).
Jag har insett att ordet svära har en positiv betydelse förutom den negativa. Vi svär att säga sanningen i en domstol. Vi lovar högtidligt, eller svär, att hålla Guds bud när vi döps. På liknande sätt avger vi heliga löften att hålla våra tempelförbund för att kunna ta emot den största av vår himmelske Faders välsignelser.
Slutresultatet är följande: Vi blir mer lika Ordet när våra ord hedrar honom och speglar hans härlighet.
Foto Anna Laurent