Hjälpa Violet
”Du skall älska din nästa som dig själv” (Mark12:31).
Hur skulle Emma kunna vara snäll när Violet var så elak?
Emma tog ett hårdare tag om ryggsäcken när hon gick in i sitt nya klassrum. Det var första dagen i skolan. Hon hade sin favoritklänning på sig, och mamma hade packat ner något extra gott i lunchpaketet — djurkex.
”Det kommer att bli en jättebra dag”, tänkte Emma för sig själv. ”Så länge som —”
Emma stannade upp och stirrade ut över klassrummet. Där var hon. Violet.
Förra året hade Violet lagt beslag på klätterställningen varje rast. Hon hade ropat fula ord efter Emma. Hon hade till och med stulit Emmas bästa vän!
Violet såg Emma och räckte ut tungan. Emma blängde tillbaka och tog ett ännu hårdare tag om ryggsäcken. Violet hade varit elak hela förra året, och det såg inte ut som om det här året skulle bli annorlunda.
”Välkomna tillbaka till ett nytt år!” sade fröken Caldwell längst fram i rummet. ”Nu ska vi dela ut era sittplatser.”
Bänkarna radades upp två och två i klassrummet. Fröken Caldwell gick med fingret längs med närvarolistan. Sedan pekade hon på ett par bänkar längst bak. ”Emma. Du ska sitta där.”
Emma satte sig i en av bänkarna längst bak. Hon hoppades att Liselle skulle sitta bredvid henne. Eller Jamie. Eller —
”Violet.”
Emma tittade upp. Hade hon hört rätt?
Ja. Fröken Caldwell pekade fortfarande på bänken bredvid hennes. ”Du blir Emmas bänkkamrat, Violet”, sade hon.
Violet hasade sig bort till Emma med bister uppsyn. Emma lade huvudet på bänken och stirrade på väggen. Det skulle bli ett långt år.
När det var dags för matte skrev fröken Caldwell upp några tal på tavlan som klassen skulle lösa. ”Ni kan arbeta ensamma eller tillsammans med er bänkkamrat”, sade hon.
Emma lutade sig snabbt över sitt papper och låtsades att hon var upptagen. Talen var ganska enkla. Hon försökte bara undvika Violet. Hon hade inte tittat på henne en enda gång den dagen.
Något stötte till henne i axeln. Det kändes som en penna. Emma struntade i det.
Någon stötte till henne igen. Det var Violet! Emma fortsatte envist med sitt arbete.
Tredje gången Violet stötte till henne gjorde det ont. Emma kände hur det kokade inom henne. Skulle hela året bli så här? Hon funderade på om hon skulle räcka upp handen och berätta om det för fröken Caldwell. Eller så kunde hon blänga på Violet.
Då hörde Emma en snyftning. Var det någon som grät? Pennan stötte till henne igen. Hon tittade upp och såg att Violet stirrade på henne. Hon hade pennan i handen och det fanns tårar i hennes ögon. Hennes papper var täckt med suddfläckar.
Violet snurrade på pennan i sina händer. ”Kan du hjälpa mig?” frågade hon tyst.
Emma tittade på henne för ett ögonblick, helt chockad. Ville Violet att hon skulle hjälpa henne? Och efter hur elak hon alltid hade varit? Emma vände sig tillbaka till sitt papper. Violet kunde arbeta ensam. Hon förtjänade inte Emmas hjälp, fastän hon var …
hennes nästa?
Emma satt tyst och tittade framåt. Hon kunde höra Violet gråta tyst bredvid sig. I skrifterna står det alltid att man ska älska sin nästa — men Violet var annorlunda! Emma satt bara bredvid henne i klassrummet!
Emma fortsatte att arbeta. Sedan stannade hon upp. Violet kanske inte var annorlunda. När det står i skrifterna att man ska älska sin nästa så kanske det betyder alla. Även de som är elaka. Även om det är svårt.
Emma suckade och lade långsamt ner pennan. Hon vände sig mot Violet och försökte le så gott hon kunde. ”Kan jag hjälpa dig?” frågade hon.
Violet nickade och torkade bort tårarna med handen.
Emma lutade sig över Violets papper och började hjälpa henne med det första talet. Hon hade redan en varm känsla inom sig. Hon undrade om Violet tyckte om djurkex.
Illustration Brad Teare; Herren Jesus Kristus, av Del Parson © IRI