Varför kom du till Rexburg?

Sandra Rush, Idaho, USA

Efter att i åratal ha bott där kyrkans medlemmar är en minoritet flyttade min make och jag till ett grannskap i Rexburg i Idaho där det bara fanns två familjer som inte tillhörde kyrkan. Vi hade turen att bo granne med en av dem.

Fadern klippte gräset första gången vi körde in på uppfarten. Min make och jag gick över vår gräsmatta för att bekanta oss med honom. När jag sträckte fram handen, frågade jag: ”Så varför kom din familj till Rexburg?”

Han svarade: ”Mitt jobb — och vi var särskilt ute efter ett samhälle som behöver bli presenterat för Kristus.”

Det kändes som om en hink med kallt vatten hade kastats i mitt ansikte, men jag log. Jag bestämde mig i det ögonblicket för att oavsett vad vår granne sade eller gjorde så skulle vi bli de bästa grannar som familjen någonsin haft. Varje gång vi träffade dem skulle vi agera på ett vänligt, kärleksfullt och förnuftigt sätt, som Frälsaren skulle göra.

Under de följande åtta åren hade vi många aktiviteter tillsammans med grannfamiljen. Modern inbjöds till Hjälpföreningens aktiviteter. Hon bjöd med mig och många av våra sista dagars heliga grannar till en utflykt för kristna kvinnor som anordnades av hennes kyrka. Min make och jag blev bjudna till deras barns piano- och dansuppvisningar. Deras familj inbjöds till picknickar och fester i grannskapet. Och vi fick telefonsamtal från deras äldre barn när de behövde skjuts hem från arbetet och inte kunde nå sina föräldrar.

Föräldrarna var rädda att deras barn skulle börja tycka om sista dagars heliga för mycket, så de lät inte sina söner vara med i vår församlings scoutprogram. Men vårt hem ansågs vara en trygg plats och de lät sina barn komma över och leka när våra barnbarn kom på besök.

Varje gång våra grannar försökte hjälpa oss se ”var vi hade gått fel”, påminde vi dem om att vi hyste största respekt för deras tro och det sättet de levde på och fostrade sina barn. Sedan tillade vi att vi förväntade oss samma respekt för vår tro, som också var inriktad på Frälsarens lärdomar.

När modern försökte göra våra skillnader till en djup, oöverkomlig klyfta genom att hävda att sista dagars heliga trodde på ”en annan Jesus”, påminde jag henne om att vi båda trodde att han är gudomlig och Guds älskade Son. Så småningom fick hon och jag en varm och vänskaplig relation.

Deras familj flyttade utan att ha blivit medlemmar i kyrkan. Men om de kan säga ”vi bodde bland mormoner; de är goda och respektfulla människor med uppriktiga hjärtan”, så känner jag att vi lyckades med att vara goda grannar och hjälpa dem bli mer öppna och rättvisa i sin bedömning av sista dagars heliga.