Förbind deras sår
Jag ber att vi ska förbereda oss för att tjäna inom prästadömet på det sätt som Herren förelägger oss på vår jordiska färd.
Vi är alla välsignade med ansvar för andra. Att bära Guds prästadöme är att vara ansvarig inför Gud för hans barns eviga liv. Det är verkligt, det är underbart och ibland kan det kännas överväldigande.
Det finns presidenter för äldstekvorum som lyssnar ikväll och som vet vad jag menar. Här är något som hände en av er. Det har antagligen hänt många av er — mer än en gång. Detaljerna kan variera men situationen är densamma.
En äldste du inte känner så bra bad dig om hjälp. Han hade just fått veta att han idag måste flytta med sin hustru och lilla pojke från lägenheten de har bott i till en annan i närheten.
Han och hans hustru hade redan bett en vän om att få låna en lastbil för att flytta möbler och personliga tillhörigheter. Vännen lånade dem lastbilen. Den unge fadern började lasta allt de ägde på lastbilen, men efter bara några minuter gjorde han sig illa i ryggen. Vännen som lånat honom lastbilen hade inte tid att hjälpa honom. Den unge fadern kände sig förtvivlad. Han tänkte på dig, sin äldstekvorumpresident.
När han väl kom för att be om hjälp var det tidig eftermiddag. Det var den dagen som du hade ett möte i kyrkan på kvällen. Du hade redan lovat hjälpa din hustru i hemmet den dagen. Dina barn hade bett dig göra något med dem, men du hade inte kommit så långt än.
Du visste också att medlemmarna i ditt kvorum, i synnerhet de mest trofasta som du alltid brukade be om hjälp, antagligen var lika upptagna som du.
Herren visste att du skulle få sådana dagar när han kallade dig till det här ämbetet, så han gav dig en berättelse som uppmuntran. Det är en liknelse för överbelastade prästadömsbärare. Ibland kallar vi den berättelsen om den barmhärtige samariten. Men det är egentligen en berättelse för en stor prästadömsbärare i de här jäktiga sista dagarna.
Berättelsen passar fullkomligt in på en överbelastad prästadömstjänare. Kom bara ihåg att du är samariten och inte prästen eller leviten som gick förbi den skadade mannen.
Du kanske inte har tänkt på den här berättelsen när du stod inför sådana utmaningar. Men jag ber att du ska göra det när sådana dagar kommer igen, för det gör de säkert.
Det står inte i skriften varför samariten var på väg från Jerusalem till Jeriko. Det är inte troligt att han var på promenad ensam, eftersom han måste ha vetat att rövare väntade på de oförsiktiga. Han var ute på en allvarsfylld resa och som brukligt hade han med sig både en packåsna och olja och vin.
Enligt Herren stannade samariten när han såg den skadade mannen för att han ”förbarmade … sig om honom”.
Han kände mer än medlidande, för han gick till verket. Kom alltid ihåg detaljerna i berättelsen:
”Han gick fram till honom, hällde olja och vin i hans sår och förband dem. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna, förde honom till ett värdshus och skötte om honom.
Nästa dag tog han fram två denarer och gav åt värdshusvärden och sade: Sköt om honom, och kostar det mer skall jag betala när jag kommer tillbaka.”1
Du och de prästadömsbärare som du kallats att leda kan känna er förvissade om minst tre saker. För det första ger Herren dig, om du frågar, samma medkänsla som han har med de behövande. För det andra ser han till att det finns andra, som värdshusvärden, som kan hjälpa dig att tjäna. Och för det tredje belönar Herren, liksom den barmhärtige samariten, alla som är villiga att hjälpa de behövande.
Ni kvorumpresidenter har förmodligen litat på att han ska ge er dessa tre saker mer än gång. Ni bad andra i Herrens prästadöme att hjälpa till, säkra på att de skulle svara med medlidande. Ni var inte rädda för att be dem som oftast hjälpt till förut, för ni visste att de hade lätt för att visa medlidande. Ni bad dem för att ni visste att de upplevt Herrens givmildhet tidigare, när de valt att hjälpa. Ni bad dem som redan var tungt belastade, med vetskap om att ju större offer, desto större belöning får de från Herren. De som har gett hjälp tidigare har känt Frälsarens överflödande tacksamhet.
Du har kanske känt dig inspirerad att inte be någon om hjälp att lasta på eller av den där lastbilen. Som ledare känner du dina kvorummedlemmar och deras familjer väl. Herren känner dem fullkomligt.
Han vet vems hustru som är nära bristningsgränsen därför att hennes man inte haft tid att göra det hon behöver hjälp med så att hon kan klara av sina behov. Han vet vilka barn som skulle välsignas av att se sin far återigen hjälpa andra eller om barnen behöver känna att de är viktiga nog för att pappa ska vara tillsammans med dem den dagen. Men han vet också vem som behöver en inbjudan att tjäna även om han inte verkar vara en trolig eller villig kandidat.
Du kan omöjligt känna alla kvorummedlemmar på ett fullkomligt sätt, men Gud gör det. Därför, som du gjort så många gånger förut, bad du att få veta vem du skulle be att tjäna andra. Herren vet vem som välsignas av att bli ombedd att hjälpa och vems familj som välsignas av att han inte blir ombedd. Det är den uppenbarelsen du kan förvänta dig när du leder i prästadömet.
Jag såg det hända som ung man. Jag var förste assistent i ett prästernas kvorum. Biskopen ringde hem till mig en dag. Han sade att han ville att jag skulle följa med och besöka en änka i stort behov. Han sade att han behövde mig.
När jag väntade på att han skulle hämta mig, var jag bekymrad. Jag visste att biskopen hade starka och kloka rådgivare. Den ene var en berömd domare. Den andre var chef för ett stort företag och skulle senare bli generalauktoritet. Biskopen själv skulle en dag verka som generalauktoritet. Varför sade biskopen till en oerfaren präst: ”Jag behöver din hjälp?”
Idag vet jag ju vad han kunde ha sagt till mig: ”Herren önskar välsigna dig.” I änkans hem hörde jag till min förvåning honom säga till henne att hon inte skulle få någon hjälp från kyrkan förrän hon fyllt i budgetblanketten han gett henne tidigare. På vägen hem skrockade han åt min förvåning och sade: ”Hal, när hon får bukt med sina utgifter kommer hon att kunna hjälpa andra.”
Vid ett annat tillfälle tog biskopen med mig till ett hem med alkoholiserade föräldrar där två förskrämda små flickor skickades fram för att tala med oss i dörröppningen. Sedan han pratat med de två små flickorna gick vi därifrån och han sade till mig: ”Vi kan inte ändra på tragedin i deras liv än, men de kan känna att Herren älskar dem.”
En annan kväll gick jag med honom till en man som inte kommit till kyrkan på många år. Biskopen talade med honom om hur mycket han älskade honom och hur mycket församlingen behövde honom. Det verkade inte ha någon inverkan på mannen. Men den gången, och alla andra gånger som biskopen lät mig följa med honom, hade stor inverkan på mig.
Jag kan ju inte få veta om biskopen frågade Herren vilken präst som skulle välsignas av de här besöken. Han kan mycket väl ha tagit med sig andra präster många gånger. Men Herren visste att jag en dag skulle bli biskop och inbjuda dem vars tro kallnat att komma tillbaka till evangeliets värme. Herren visste att jag en dag skulle få prästadömsansvar för hundratals, ja, tusentals av vår himmelske Faders barn som hade stora timliga behov.
Ni unga män kan inte veta vilket slags prästadömstjänande Herren förbereder er för att utföra. Men den större utmaningen för varje prästadömsbärare är att ge andlig hjälp. Vi har alla fått det uppdraget. Det hör ihop med att vara medlem i ett kvorum. Det hör ihop med att vara medlem i en familj. Om tron hos någon i ditt kvorum eller din familj angrips av Satan, känner du medlidande. Liksom samariten tjänade och visade barmhärtighet, kommer du också att betjäna dem med läkande balsam när de har det svårt.
När du verkar som heltidsmissionär möter du tusentals människor som har stora andliga behov. Många av dem vet inte ens om, förrän du undervisar dem, att de har andliga sår som obehandlade för med sig oändligt elände. Du går Herrens ärenden för att rädda dem. Endast Herren kan förbinda deras andliga sår när de tar emot förrättningar som leder till evigt liv.
Som kvorummedlem, som hemlärare och som missionär kan du inte hjälpa andra att åtgärda andliga skador om inte din egen tro brinner. Det innebär mycket mer än att regelbundet läsa skrifterna och be om dem. Sporadiska böner och snabbläsning i skrifterna ger inte tillräcklig förberedelse. Kunskap om vad du behöver kommer från följande råd i 84:e kapitlet i Läran och förbunden: ”Bekymra er inte heller i förväg för vad ni skall säga, utan samla ständigt livets ord i era sinnen, och det skall i samma stund bli givet er den del som skall tilldelas var och en.”2
Men det löftet kan endast infrias om vi ”ständigt samlar” livets ord. Den delen i det här skriftstället säger mig att jag också måste känna något för orden. När jag till exempel har försökt hjälpa någon som vacklar i sin tro på profeten Joseph Smiths gudomliga kallelse, kommer känslor tillbaks till mig.
Det är inte bara orden från Mormons bok. Det är en känsla av visshet om sanningen som kommer när jag läser bara några rader i Mormons bok. Jag kan inte lova att det händer alla som hyser tvivel om profeten Joseph eller Mormons bok. Jag vet att Joseph Smith är återställelsens profet. Jag vet att Mormons bok är Guds ord för jag har njutit av den.
Jag vet av erfarenhet att du kan få visshet om sanningen från Anden, för jag har fått den. Du och jag måste ha den vissheten innan Herren ber oss ta hand om en medresenär vi älskar och som har skadats av sanningens fiender.
Det finns ännu en förberedelse vi måste göra: Det är en mänsklig egenskap att bli okänslig för andras smärtor. Det är ett av skälen till att Frälsaren bemödade sig om att berätta om sin försoning och hur han tog på sig alla vår himmelske Faders barns smärtor och sorger för att kunna veta hur han skulle hjälpa dem.
Inte ens de bästa bland vår himmelske Faders prästadömsbärare på jorden uppnår den nivån av medlidande utan ansträngning. Vår mänskliga tendens är att vara otåliga mot den som inte ser sanningen lika klart som vi. Vi måste vara på vår vakt så att vår otålighet inte tolkas som att vi fördömer eller förkastar.
När vi bereder oss för att ge Herrens hjälp som hans tjänare i prästadömet, finns det ett skriftställe som ger vägledning. Det innehåller en gåva som vi behöver för vår resa, varthelst Herren än sänder oss. Den barmhärtige samariten hade den gåvan. Vi behöver den och Herren har berättat hur vi kan finna den:
”Om ni därför, mina älskade bröder, inte har kärlek är ni ingenting, ty kärleken sviker aldrig. Håll därför fast vid kärleken, som är det största av allt, ty allt måste upphöra.
Men den kärlek som är Kristi rena kärlek består för evigt, och var och en som på den yttersta dagen befinns vara fylld därav, med honom är allt väl.
Därför, mina älskade bröder, be till Fadern av allt ert hjärta att ni må vara fyllda av denna kärlek som han har utgjutit över alla som är hans Sons, Jesu Kristi, sanna efterföljare, så att ni kan bli Guds söner, så att vi när han visar sig skall bli lika honom, ty vi skall se honom sådan han är, så att vi kan ha detta hopp och så att vi kan bli renade alldeles som han är ren.”3
Jag ber att vi må förbereda oss för att tjäna inom prästadömet på det sätt som Herren förelägger oss på vår jordiska färd. I Jesu Kristi heliga namn, amen.