Se framåt och tro
I Herrens ögon handlar det inte så mycket om vad vi har gjort eller var vi har varit utan mycket mer om vart vi är villiga att gå.
När jag som pojke arbetade på fälten tillsammans med min mor gav hon mig en av de viktigaste lärdomarna i mitt liv. Det var på förmiddagen, solen var uppe och jag tyckte att vi hade arbetat länge. Jag stannade upp och tittade tillbaks på vad vi hade åstadkommit och sade till mamma: ”Titta på allt vi har gjort!” Mamma svarade inte. Jag trodde att hon inte hade hört mig så jag upprepade det jag sagt, lite högre. Hon svarade ändå inte. Då höjde jag rösten ännu mer och upprepade det igen. Till slut vände hon sig mot mig och sade: ”Edward, se aldrig tillbaka. Se framåt och se vad vi har kvar att göra.”
Mina kära bröder och systrar, förbundet vi ingick med Herren när vi döptes, att ”stå som vittnen om Gud alltid och i allting och överallt där [vi] må befinna [oss]” (Mosiah 18:9), är ett livslångt åtagande. President Dieter F. Uchtdorf lärde: ”De som har gått ner i dopets vatten och tagit emot den Helige Andens gåva har satt sina fötter på lärjungeskapets väg och uppmanats att stadigt och trofast följa i vår Frälsares fotspår” (”Heliga för alla tider”, Liahona, sep. 2013, s. 5). Herren kallar oss genom sina tjänare att verka i olika ämbeten, som vi tar emot med fullkomlig hängivenhet. När vi blivit avlösta och tilldelats ett ämbete med en annan uppgift tackar vi glatt ja eftersom vi liksom våra föregångare vet att ”i Herrens tjänst har det ingen betydelse var du tjänar, utan hur” (J. Reuben Clark Jr., Conference Report, apr. 1951, s. 154).
Så när en stavspresident eller biskop blir avlöst accepterar han detta glatt, och när han kallas att tjäna på något annat sätt som Herren, genom sina tjänare, ”anser lämpligt” (Mosiah 3:19), anser han inte att ämbetet är för ringa på grund av sin tidigare upplevelse. Inte heller ser han tillbaka och anser att han har tjänat nog. Han tröttnar inte på att göra gott, för han vet att han ”lägger grundvalen till ett stort verk” med en tydlig vision av att detta arbete kommer att välsigna andra för evigt. Så: ”Av det ringa kommer det som är stort” (L&F 64:33).
Vi bör alla ”verka med iver för en god sak och göra mycket av egen fri vilja och åstadkomma mycket rättfärdighet” (L&F 58:27).
Äldste Jeffrey R. Holland i de tolv apostlarnas kvorum gav oss rådet: ”Det förflutna ska vi lära av men inte leva i. Vi ser tillbaka för att göra anspråk på glöden från lysande upplevelser men inte på askan. Och när vi har lärt oss det vi behöver lära oss och har tagit med oss det bästa av det vi har upplevt ska vi se framåt och tänka på att tro alltid pekar mot framtiden” (”Det bästa ligger framför oss”, Liahona, jan. 2010, s. 18).
Min mors lärdom att se framåt gällde fältets synliga ogräs, men den utmaningen var liten i jämförelse med vad de första heliga gick igenom. Äldste Joseph B. Wirthlin beskrev den upplevelsen så väl: ”År 1846 lämnade drygt 10 000 människor den blomstrande stad [Nauvoo] som hade byggts vid Mississippifloden. Med tro på sina profeter lämnade dessa första medlemmar i kyrkan ’den vackra staden’ och begav sig ut i den amerikanska vildmarken. De visste inte exakt vart de var på väg, eller hur många mil som låg framför dem, hur lång tid färden skulle ta eller vad framtiden hade i beredskap åt dem. Men de visste att de leddes av Herren och hans tjänare” (se ”Våra förfäders tro”, Nordstjärnan, juli 1996, s. 34).
De visste hur det var att se framåt i tro. Ett och ett halvt årtionde tidigare var några av de här medlemmarna närvarande när en uppenbarelse togs emot:
”Ty sannerligen säger jag er: Välsignad är den som håller mina bud, vare sig i livet eller i döden. Och den som är trofast i prövningar, hans lön är större i himmelriket.
Ni kan inte just nu med era naturliga ögon se Guds avsikter angående det som skall komma härefter och den härlighet som skall följa på många prövningar” (L&F 58:2–3).
Också vi kan se framåt i tro. Vi kan följa Herrens uppmaning, han som med utsträckta händer inbjuder oss:
”Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så skall jag ge er vila.
Ta på er mitt ok och lär av mig, ty jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då skall ni finna ro för era själar.
Ty mitt ok är milt, och min börda är lätt” (Matt. 11:28–30).
Vår käre profet president Thomas S. Monson, hans rådgivare och de tolv apostlarnas kvorum har inbjudit oss alla att delta i frälsningsarbetet. De nyomvända, ungdomarna, de unga vuxna, de som har pensionerats från sina arbeten och heltidsmissionärerna behöver lyfta oket tillsammans för att påskynda frälsningsverket.
President Boyd K. Packer, president för de tolv apostlarnas kvorum, var en gång åskådare vid en oxdragartävling som han senare använde i en liknelse. Han sade om upplevelsen: ”En träsläde var lastad med cementblock och vägde fyra och ett halvt ton … Oxarna skulle flytta släden en meter … Jag lade märke till ett välmatchat par mycket stora, spräckliga blågrå djur … gamla tiders stora blå oxar.”
Han sade följande om tävlingsresultatet: ”Oxspannen eliminerades ett efter ett … De stora blå oxarna kom inte ens bland de främsta! Ett litet obestämbart par oxar, trots att de var olika stora, flyttade på släden alla tre gångerna.”
Han fick så en förklaring på det överraskande resultatet: ”De stora blå oxarna var större och starkare och bättre matchade än de andra spannen. Men de små oxarna hade bättre samarbete och koordination. De tryckte mot oket tillsammans. Båda oxarna tryckte på exakt samtidigt och den åtföljande kraften flyttade lasten” (”Equally Yoked Together”, utdrag från ett tal som hölls under ett seminarium för regionrepresentanter, 3 apr. 1975; citeras i Teaching Seminary: Preservice Readings [2004], s. 30).
När vi ser framåt och tror behöver vi samma lagarbete för att påskynda frälsningsarbetet när vi inbjuder andra att komma till Kristus. Eftersom vi har olika kapacitet behöver vi följa president Dieter F. Uchtdorfs råd att ”stå tätt tillsammans och lyfta där vi står” (se ”Lyft där ni står”, Liahona, nov. 2008, s. 53). Vi kan upptäcka vår fulla potential, precis som äldste L. Tom Perry i de tolv apostlarnas kvorum, har påpekat: ”När jag reser för kyrkans räkning förundrar jag mig över allt det positiva som händer. Men ändå har jag aldrig känslan att vi som ett folk lever upp till våra verkliga möjligheter. Jag har känslan av att vi inte alltid arbetar tillsammans, att vi fortfarande är alltför intresserade av att eftersträva personlig ära och framgång och visar för litet intresse för det gemensamma målet att bygga upp Guds rike” (”Förenade i uppbyggandet av Guds rike”, Nordstjärnan, juli 1987, s. 30).
Må vi alla förena oss i ett gemensamt mål ”att åstadkomma odödlighet och evigt liv för människan” (Mose 1:39).
Vår Frälsare Jesus Kristus, som ser slutet från början, visste mycket väl vilken väg han skulle gå till Getsemane och Golgata när han förkunnade: ”Ingen som ser sig om sedan han har satt handen till plogen passar för Guds rike” (Luk. 9:62). I Herrens ögon handlar det inte så mycket om vad vi har gjort eller var vi har varit utan mycket mer om vart vi är villiga att gå.
Våra vägledande principer har profeten Joseph Smith undervisat oss om: ”De fundamentala principerna i vår religion är apostlarnas och profeternas vittnesbörd om Jesus Kristus, att han dog, begravdes och uppstod på den tredje dagen och uppsteg till himlen. Allt annat som tillhör vår religion är endast tillägg till detta” (Kyrkans presidenters lärdomar: Joseph Smith, s. 49).
Jag vittnar om att när vi följer vår Frälsares Jesu Kristi exempel och höjer armen i rät vinkel och stödjer vår älskade profet president Thomas S. Monson, finner vi frid, tröst och glädje, och vi ”skall i dessa sista dagar äta Sions lands goda” (L&F 64:34). I Jesu Kristi namn, amen.