Små och enkla medel
Låt oss räcka ut handen till andra med tro och med kärlek.
Mina kära bröder och systrar, för bara några veckor sedan var jag på missionärsskolan i Mexico City för att tala till missionärerna. Min hustru och jag anlände med avsikt flera timmar i förväg. När vi utforskade de vackra trädgårdarna och välskötta gatorna på missionärsskolan kunde vi inte låta bli att lägga märke till glädjen som strålade från hundratals unga äldsters och systrars ansikten. De var alla fokuserade på att få nya språkkunskaper och lära sig bättre förstå sina uppdrag som missionärer.
När jag stannade till för att ta in den underbara synen begrundade jag Almas ord när han befallde sin son Helaman att föra en historia över sitt folk som en del av uppteckningarna som hade anförtrotts honom, och att helighålla alla dessa ting så att de en dag skulle gå ut till varje nation, släkte, tungomål och folk.
Alma sade sedan till honom:
”Nu tror du kanske att detta är dåraktigt av mig, men se, jag säger dig att med små och enkla medel uträttas mycket stort, och små ting bringar många gånger de visa på skam.
Och Herren Gud använder sig av medel för att genomföra sina stora och eviga avsikter, och med mycket små medel bringar Herren de visa på skam och åstadkommer många själars frälsning” (Alma 37:6–7).
Oskuldsfullheten och ungdomen hos våra missionärer exemplifierar Herrens sätt, att de som är ödmjuka kan ”inbjuda andra att komma till Kristus genom att hjälpa dem ta emot det återställda evangeliet genom att tro på Jesus Kristus och hans försoning, omvända sig, döpas, ta emot den Helige Andens gåva och att hålla ut intill slutet” (Predika mitt evangelium: Vägledning för missionärer, s. 1).
Som medlemmar i kyrkan kan vi, genom våra egna små och enkla medel, ”övertyga många om deras felaktiga vägar” och hjälpa dem ”till kunskapen om deras Gud, till deras själars frälsning” (se Alma 37:8).
Vid ett tillfälle följde jag med en stavspresident och en biskop på besök till en mindre aktiv medlem. Vi undervisade honom i all enkelhet om sabbatsdagens välsignelser. Vi uttryckte vår uppriktiga kärlek till honom. Han svarade, ”Det enda jag behövde var att någon kom och gav mig en abrazo”, en kram. Jag ställde mig genast upp och omfamnade honom. Nästa dag var det söndag. Samme broder kom till sakramentsmötet med hela sin familj.
Vid ett besökslärarbesök sade Martha, en medlem i vår församling, till min hustru och hennes kamrat att de aldrig fick komma på besök igen. Hon hade bestämt sig för att sluta gå i kyrkan. En av besökslärarna frågade Martha om de fick sjunga en psalm tillsammans en sista gång och hon samtyckte. När de sjöng hände något speciellt. Undan för undan började Anden fylla rummet. Var och en av dem kände det. Marthas hjärta började mjukna. Med ögonen fyllda av tårar uttryckte hon sitt hjärtas känslor för sina besökslärare. I den stunden insåg hon att hon visste att evangeliet var sant. Hon tackade sina besökslärare för besöket och uttryckte en önskan att de skulle komma tillbaka. Från och med den dagen tog hon emot dem med glädje.
Martha började gå i kyrkan med sin unga dotter. I flera år gick de regelbundet och Martha förlorade aldrig hoppet om att hennes make så småningom skulle välja att följa med dem. Slutligen kom dagen när Herren rörde vid hans hjärta och han började följa med dem, vilket även deras andra dotter gjorde kort därefter. Den här familjen började känna den sanna glädje som kom av att de hade evangeliets välsignelser i sitt hem. Sedan dess har Martha verkat trofast som Hjälpföreningens president i vår församling och hennes man har verkat väl i flera stavsämbeten. Allt började med att de sjöng en psalm — ett enkelt medel som berörde Marthas hjärta.
Naaman var den arameiske kungens högste befälhavare, en hedervärd och tapper man, men han var också spetälsk (se 2 Kung. 5:1). Sedan han utan framgång sökt botemedel för spetälskan hos Israels kung for Naaman till profeten Elisas hus. Elisa sände bud till honom som sade:
”’Gå i väg och tvätta dig sju gånger i Jordan, så skall ditt kött bli friskt igen och du bli ren.’
Men Naaman blev vred och for sin väg och sade: ’Jag trodde att han skulle gå ut till mig och träda fram och åkalla Herrens, sin Guds, namn och föra sin hand fram och åter över stället och så ta bort spetälskan’ …
Men hans tjänare gick fram och talade till honom och sade: ’Min fader, om profeten hade begärt något svårt av dig, skulle du då inte ha gjort det? Hur mycket mer nu då han endast har sagt till dig: Tvätta dig, så blir du ren!’
Då for han ner och doppade sig i Jordan sju gånger, så som gudsmannen hade sagt. Och hans kött blev friskt igen som en ung pojkes kött, och han blev ren” (2 Kung. 5:10–11, 13–14).
Vår profet, president Thomas S Monson har inbjudit oss alla att gå ut och rädda våra bröder och systrar. Han har sagt: ”Världen behöver er hjälp. Ni kan ge stadga åt fötter, fatta tag i händer, uppmuntra sinnen, inspirera hjärtan och rädda själar. Evighetens välsignelser väntar på er” (”Till undsättning”, Liahona, juli 2001, s. 57).
Jag vittnar om att många av de som behöver vår hjälp väntar på oss. De är redo för att deras tappra bröder och systrar ska sträcka sig ut mot dem och rädda dem, genom små och enkla medel. Jag har själv tillbringat många timmar med att besöka mindre aktiva medlemmar i kyrkan vars hjärtan redan har uppmjukats av Herren och som är redo att ta emot våra vittnesbörd och våra uppriktiga uttryck för kärlek. När vi räcker ut handen och bjuder in dem återvänder de till kyrkan utan att tveka.
Låt oss räcka ut handen till andra med tro och med kärlek. Låt oss minnas Herrens löfte:
”Och om det vore så att ni arbetade alla era dagar med att ropa omvändelse till detta folk, och endast förde en enda själ till mig, hur stor skall då inte er glädje vara tillsammans med honom i min Faders rike!
Och om nu er glädje blir stor över en enda själ som ni har fört till mig i min Faders rike, hur stor blir då inte er glädje om ni för många själar till mig!” (L&F 18:15–16).
Jag bär vittne om Herrens kärlek till alla sina barn. Jag vet att han lever och att han är vår Återlösare. I Jesu Kristi namn, amen.