Att komma närmare Gud
Vår Frälsare vill att vi verkligen ska älska honom så mycket att vi vill rätta vår vilja efter hans.
Vårt 6-åriga barnbarn Oli, som kärleksfullt kallar mig ”Poppy”, skulle gå och hämta något från bilen. Hans pappa stod inne i huset, och utan att Oli visste om det låste han på avstånd upp bildörren när Oli kom fram till den och låste den igen när han var klar. Oli sprang in igen med ett stort leende på läpparna!
Hela familjen frågade honom: ”Hur fick du bilen att låsa upp sig för dig och sedan låsa sig igen?” Han bara log.
Vår dotter, hans mamma, sade: ”Det kanske är som när Poppy gör det — du kanske har magiska krafter precis som han har!”
När det hände igen för andra gången några minuter senare, besvarade han frågorna om sin nyfunna förmåga med att säga: ”Det är jättehäftigt! Jag tror det beror på att Poppy älskar mig och är en av mina bästa vänner och för att han tar hand om mig!”
Jag har haft förmånen att höra om verkliga underverk som hänt våra trofasta heliga i Afrika, Papua Nya Guinea, Australien, Nya Zeeland och på söderhavsöarna. Jag håller med Oli — jag tror det beror på att de här trofasta människorna känner på samma sätt för vår Himmelske Fader och Frälsaren som Oli känner för mig. De älskar Gud som en nära vän, och han tar hand om dem.
Medlemmar i den här kyrkan har rätt till, och många får, ett andligt vittnesbörd och ingår heliga förbund att följa Herren. Men trots detta kommer några allt närmare honom medan andra inte gör det. Vilken grupp tillhör du?
Gud bör vara centrum i vårt universum — vårt bokstavliga fokus. Är han det? Eller är han ibland långt borta från våra hjärtans tankar och avsikter? (se Mosiah 5:13). Lägg märke till att det inte bara är våra hjärtans tankar som är viktiga, utan också våra ”avsikter”. Hur visar vårt beteende och våra gärningar våra goda avsikter?
När vår son Ben var 16 år och talade på en stavskonferens ställde han frågan: ”Hur skulle det kännas om någon lovade dig något varje vecka och aldrig höll sitt löfte?” Han fortsatte: ”Tar vi det som vi lovar på allvar när vi tar del av sakramentet och ingår förbund att hålla hans bud och alltid minnas honom?”
Herren ger oss sätt att hjälpa oss minnas honom och hans stödjande kraft. Ett sätt är genom den lott vi alla delar — motgångar (se Alma 32:6). När jag ser tillbaks på de motgångar som jag fått möta är det uppenbart att de har utvecklat mig, min förståelse och medkänsla. De har fört mig närmare min himmelske Fader och hans Son och mina upplevelser, och den förädling som skett har präglat mitt hjärta.
Herrens vägledning och undervisning är nödvändig. Han hjälpte Jareds trofaste bror genom att lösa en av hans två utmaningar när han berättade för honom hur han skulle få in frisk luft i de båtar som trofast hade byggts (se Ether 2:20). Men Herren lämnade med avsikt inte bara utmaningen med hur de skulle få ljus tillfälligt olöst utan gjorde det klart att han, Herren, skulle tillåta de prövningar som gjorde en lösning nödvändig. Det skulle vara han själv som sände vindarna, regnen och vattenflödena (se Ether 2:23–24).
Varför skulle han göra det? Och varför varnar han oss bort från något som är farligt när han bara skulle kunna förhindra det farliga från att inträffa? President Wilford Woodruff berättade om en gång när han av Anden manades att flytta vagnen som han, hans fru och barn sov i, för att senare upptäcka att en virvelvind strax därefter ryckte upp ett stort träd och släppte det precis där vagnen tidigare hade stått (se Kyrkans presidenters lärdomar: Wilford Woodruff, s. 47).
I båda de här fallen hade en justering av vädret kunnat ta bort faran. Men här kommer poängen — hellre än att lösa problemen själv vill Herren att vi ska utveckla en tro som hjälper oss att lita till honom när vi löser problem och att lita på honom. Då kan vi känna hans kärlek mer konstant, kraftfullare, tydligare och mer personligt. Vi blir förenade med honom, och vi kan bli lika honom. Att vi ska bli lika honom är hans mål. Faktum är att det är hans härlighet och även hans verk (se Mose 1:39).
En liten pojke försökte jämna till det jordiga området bakom sitt hus så att han kunde leka där med sina bilar. Där fanns en stor sten som hindrade hans arbete. Pojken knuffade och drog för allt han var värd, men hur mycket han än försökte så gick stenen inte att rubba.
Hans pappa tittade på en stund och gick sedan fram till sin son och sade: ”Du måste använda all din styrka för att kunna flytta en så stor sten.”
Pojken svarade: ”Jag har använt all min styrka!”
Han pappa rättade honom: ”Nej, det har du inte. Du har inte fått min hjälp än!”
Sedan böjde de sig ner tillsammans och kunde lätt flytta stenen.
Pappan till min vän Vaiba Rome, Papua Nya Guineas förste stavspresident, fick också han lära sig att han kunde vända sig till sin himmelske Fader när han behövde hjälp. Han och de andra byborna överlevde bara tack vare den mat de odlade. En dag tände han en eld för att röja sin del av byns odlingsmark för sådd. Men det hade tidigare varit mycket varmt länge, och växtligheten var mycket torr. Så hans eld blev lik den president Thomas S. Monson, vår profet, beskrev under förra generalkonferensen (se ”Lydnad ger välsignelser”, Liahona, maj 2013, s. 89–90). Den började sprida sig till gräs och buskar och resulterade i vad hans son kallade ”en monstereld”. Han blev orolig för de andra i byn som riskerade att förlora sina grödor. Om de blev förstörda skulle han straffas enligt byns lagar. Eftersom han själv inte kunde släcka elden kom han att tänka på Herren.
Nu citerar jag hans son, min vän: ”Han knäböjde på kullen bland buskarna och började be till vår himmelske Fader om att han skulle stoppa elden. Plötsligt visade sig ett stort svart moln över platsen där han bad och regnet öste ner — men bara där det brann. När han såg sig omkring var himlen blå överallt utom där elden härjade. Han trodde inte det var möjligt att Herren bönhört en enkel man som han själv, och han föll på knä igen och grät som ett litet barn. Han sade att det var en ljuvlig känsla” (se Alma 36:3).
Vår Frälsare vill att vi verkligen älskar honom så mycket att vi vill rätta vår vilja efter hans. Då kan vi känna hans kärlek och erfara hans härlighet. Då kan han välsigna oss så som han vill. Det hände Helamans son Nephi, som nådde en sådan nivå att Herren tveklöst litade på honom, och därför kunde välsigna honom med allt han önskade (se Helaman 10:4–5).
I Berättelsen om Pi, en bok av Yann Martel, uttrycker huvudpersonen sina tankar om Kristus: ”Jag kunde inte sluta tänka på Honom. Kan det fortfarande inte. Jag ägnade tre hela dagar åt att tänka på Honom. Ju mer Han störde mig, desto mindre kunde jag glömma Honom. Och ju mer jag lärde mig om Honom, desto mindre ville jag låta Honom vara” ([2003], s. 74).
Det är precis så jag känner för Frälsaren. Han finns alltid nära, särskilt på heliga platser och i svåra stunder. Och ibland, när jag minst väntar det, känns det nästan som om han klappar mig på axeln för att låta mig veta att han älskar mig. Jag kan besvara den kärleken på mitt eget ofullkomliga sätt, genom att ge honom mitt hjärta (se L&F 64:22, 34).
För bara några månader sedan satt jag med äldste Jeffrey R. Holland när han tilldelade missionärer olika missioner. Efteråt väntade han på mig och när vi gick lade han armen om mina axlar. Jag påpekade att han hade gjort likadant en gång tidigare i Australien. Han sade: ”Det är för att jag älskar dig!” Och jag visste att det var sant.
Jag tror att om vi skulle få förmånen att rent fysiskt vandra med Frälsaren, skulle vi känna hans arm om vår axel på samma sätt. Precis som hos lärjungarna på väg till Emmaus skulle våra hjärtan brinna inom oss (se Luk. 24:32). Detta är hans budskap: ”Kom och se!” (Joh. 1:39). Det är en personlig, välkomnande och omfamnande inbjudan att vandra med hans arm om våra axlar.
Må vi alla känna samma förvissning som Enos uttryckte i den sista versen i sin korta men djupa bok: ”Jag fröjdar mig över den dag när mitt dödliga skall ikläda sig odödlighet och skall stå inför honom. Då skall jag se hans ansikte med välbehag, och han skall säga till mig: Kom till mig, du välsignade, det finns en plats beredd åt dig i min Faders boningar” (Enos 1:27).
På grund av många upplevelser och den kraft med vilken Anden har vittnat för mig, vittnar jag med absolut säkerhet om att Gud finns. Jag känner hans kärlek. Det är en underbar känsla. Må vi göra vad som krävs för att rätta vår vilja efter hans och verkligen älska honom. I Jesu Kristi namn, amen.