Som ett krossat kärl
Vilket är det bästa sättet att möta psykiska eller känslomässiga utmaningar när de drabbar dig eller dem du älskar?
Aposteln Petrus skrev att Jesu Kristi lärjungar ska ”visa medkänsla” med varandra1. I den andan vill jag tala till dem som lider av någon form av mental sjukdom eller känslomässig ohälsa, vare sig plågorna är milda eller svåra, kortvariga eller kroniska. Vi anar hur komplexa de här tillstånden är när vi hör yrkesmän tala om neuroser och psykoser, om genetiska anlag, om kromosomrubbningar, om bipolaritet, paranoia och schizofreni. Hur förvirrande allt det här än kan vara, är de här åkommorna några av jordelivets realiteter, och det borde inte vara skamligare att erkänna dem än att erkänna att man kämpar med högt blodtryck eller att man plötsligt drabbats av en elakartad tumör.
När man strävar efter att finna frid och förståelse i dessa svåra frågor, är det av största vikt att komma ihåg att vi lever — och valde att leva — i en fallen värld, där i en gudomlig avsikt vår strävan mot gudaktighet ska prövas gång på gång. Vi kan vara fullkomligt säkra på att planen utlovade en Frälsare, en Återlösare som genom vår tro på honom skulle lyfta oss segrande över dessa prövningar och motgångar, även om priset för detta skulle vara oändligt stort för både Fadern som sände honom och för Sonen som kom. Det är bara kunskapen om denna gudomliga kärlek som gör vårt eget mindre lidande först uthärdligt, sedan begripligt och slutligen återlösande.
Jag ska lämna de extraordinära sjukdomar jag har nämnt och koncentrera mig på något som vi vanligtvis kallar depression. När jag talar om det här så talar jag inte om dagar när allt går snett, sista deklarationsdagen eller andra stunder av missmod som vi alla upplever. Alla blir oroliga eller nedstämda ibland. I Mormons bok står det att Ammon och hans bröder var nedslagna under en mycket svår tid,2 och det kan vi också vara. Men i dag talar jag om något allvarligare, om en åkomma så svår att den påtagligt begränsar en människas förmåga att fungera normalt, om en krater i sinnet så djup att ingen med känsla för ansvar kan påstå att den kan försvinna om den drabbade bara rätar på axlarna och tänker mer positivt — även om jag själv är en ivrig förespråkare för upprätade axlar och positivt tänkande!
Nej, den här mörka natten i sinne och ande är mer än bara nedslagenhet. Jag har sett den drabba en helt änglalik man när hans älskade hustru sedan femtio år gick bort. Jag har sett den drabba nyblivna mödrar i form av det som eufemistiskt kallas ”baby blues”. Jag har sett den drabba oroliga studenter, militärveteraner och far- och mormödrar som oroar sig för sina vuxna barns välbefinnande.
Och jag har sett det hos unga fäder som försöker försörja sin familj. Just det här såg jag skrämmande nog en gång hos mig själv. Vid en viss tid i vårt äktenskap när oron för ekonomin kolliderade med överväldigande utmattning, upplevde jag ett psykiskt slag som var lika oväntat som det var verkligt. Med Guds nåd och min familjs kärlek fortsatte jag att fungera och arbeta, men fortfarande efter alla dessa år hyser jag en djup medkänsla med andra som plågas mer kroniskt eller djupare av sådant svårmod än vad jag gjorde. I vilket fall som helst har vi alla hämtat mod från dem som, med profeten Joseph Smiths ord, ”utforskat och begrundat den mörkaste avgrund”3 och tagit sig igenom den — inte minst Abraham Lincoln, Winston Churchill och äldste George Albert Smith. Den sistnämnde var en av de mildaste och mest kristuslika männen i vår tidsutdelning, som kämpade mot återkommande depressioner i flera år innan han blev den allmänt älskade åttonde profeten och president för Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga.
Så vilket är det bästa sättet att möta psykiska eller känslomässiga utmaningar när de drabbar dig eller dem du älskar? Förlora framför allt inte tron på din Fader i himlen, som älskar dig mer än du kan förstå. Som president Monson sade till hjälpföreningssystrarna så rörande i lördags kväll: ”Den kärleken förändras aldrig … Den finns för er när ni är ledsna eller glada, nedslagna eller hoppfulla. Guds kärlek är er vare sig ni tror att ni förtjänar den eller inte. Den är helt enkelt alltid där.”4 Tvivla aldrig någonsin på det och förhärda aldrig ditt hjärta. Fortsätt trofast att följa de beprövade andaktsfulla vanor som bjuder in Herrens ande till ditt liv. Sök råd från dem som innehar nycklar till din andliga välfärd. Be om och sätt värde på prästadömets välsignelser. Ta emot sakramentet varje vecka och håll fast vid de fullkomnande löftena i Jesu Kristi försoning. Tro på underverk. Jag har sett så många underverk ske när varje annan indikation visade att hoppet var ute. Hoppet är aldrig ute. Om underverken inte kommer snart eller till fullo eller inte verkar komma alls, minns då Frälsarens egen kvalfulla stund: Om den bittra kalken inte går ifrån oss så drick den och var stark, och lita på att bättre tider väntar.5
När du om möjligt försöker förebygga ohälsa, var då uppmärksam på tecken på stress hos dig själv och andra som du kan hjälpa. Liksom med din bil, var uppmärksam på stigande temperaturer, hög hastighet eller låg bränslenivå. När du drabbas av ”utmattningsdepression”, gör då nödvändiga korrigeringar. Tröttheten är en vanlig fiende för oss alla — så stanna upp, varva ner, återhämta dig och fyll på bränsle. Läkare intygar att om vi inte tar oss tid att må bra, får vi sannolikt senare ta oss tid att må dåligt.
Om krafterna fortsätter att sina — sök råd från seriösa människor med godkänd utbildning, yrkesfärdigheter och goda värderingar. Var ärlig mot dem om din bakgrund och dina svårigheter. Begrunda på ett ansvarsfullt sätt under bön de råd de ger och de lösningar de rekommenderar. Om du hade blindtarmsinflammation skulle Gud förvänta sig att du sökte få en prästadömets välsignelse och bästa möjliga medicinska vård. Det gäller även känslomässig ohälsa. Vår Fader i himlen förväntar sig att vi använder alla de underbara gåvor han har gett oss i den här härliga tidsutdelningen.
Om du är den som drabbats eller är vårdgivare, försök då att inte överväldigas av uppgiften omfattning. Tro inte att du kan lösa alla problem, men lös dem du kan. Om det så bara är små segrar, var tacksam för dem och ha tålamod. Dussintals gånger i skrifterna befaller Herren någon att vara stilla — och vänta.6 Att tålmodigt uthärda vissa saker är en del av vår jordiska utbildning.
Ni vårdgivare ska inte i arbetet med att hjälpa andra förstöra er egen hälsa. I allt det här bör ni vara visa. Löp inte fortare än ni har krafter till.7 Oavsett vad mer du kan eller inte kan ge, så kan du be dina böner och du kan ge ”uppriktig kärlek”8. ”Kärleken är tålig och mild … Den fördrar allting … den hoppas allting, den uthärdar allting. Kärleken upphör aldrig.”9
Låt oss också minnas att även i sjukdom eller svåra utmaningar finns det mycket i livet att hoppas på och vara tacksam för. Vi är så oändligt mycket mer än våra begränsningar eller våra prövningar! Stephanie Clark Nielson och hennes familj har varit vänner till oss i över 30 år. Den 16 augusti 2008 hamnade Stephanie och hennes man Christian i en flygplanskrasch med påföljande brand som skadade henne så oerhört att hon bara kändes igen på sina målade tånaglar när familjemedlemmar kom för att identifiera offren. Det fanns nästan ingen chans att Stephanie skulle överleva. Efter tre månader i koma vaknade hon och fick se sig själv. Då kom de psykiska ärren och en fasansfull depression. Stephanie hade fyra barn under sju års ålder och ville inte att de någonsin skulle se henne igen. Hon kände att det vore bättre att inte leva. ”Jag trodde det skulle vara lättare”, sade Stephanie till mig en gång på mitt kontor, ”om de bara glömde bort mig och jag tyst försvann ur deras liv”.
Men till hennes eviga fördel, och tack vare bönerna från maken, släkt, vänner, fyra vackra barn och ett femte som familjen Nielson fick för bara 18 månader sedan, kämpade Stephanie sig tillbaka från den självdestruktiva avgrunden och blev en av de populäraste mammabloggarna i nationen. Hon förkunnar öppet för de fyra miljoner som följer hennes blogg att hennes ”gudomliga ändamål” i livet är att vara mamma och att ta vara på varje dag som hon har fått på den här vackra jorden.
Oavsett vilket problem ni har, mina bröder och systrar — psykiska eller känslomässiga eller fysiska eller andra — rösta inte emot det dyrbara i livet genom att göra slut på det! Lita på Gud. Håll fast vid hans kärlek. Vet att en dag kommer en strålande gryning när alla jordelivets skuggor flyr. Fastän vi kan känna oss ”som ett krossat kärl”, som psalmisten sade10, måste vi komma ihåg att kärlet är i den gudomlige krukmakarens händer. Krossade sinnen kan helas precis som krossade ben och krossade hjärtan. Medan Gud arbetar på reparationerna kan resten av oss hjälpa till genom att vara barmhärtiga, okritiska och vänliga.
Jag vittnar om den heliga uppståndelsen, denna obeskrivliga grundläggande gåva i Herrens Jesu Kristi försoning! Liksom aposteln Paulus vittnar jag om att det som sås förgängligt uppstår oförgängligt och det som sås i svaghet uppstår till slut i kraft.11 Jag vittnar om den dagen då våra kära som vi kände som funktionshindrade i dödligheten kommer att stå framför oss, förhärligade och storslagna, och andlöst fulländade till kropp och sinne. Vilket fantastiskt ögonblick det ska bli! Jag vet inte om vi kommer att vara gladast för vår egen skull, för att vi fått bevittna ett sådant underverk, eller gladast för deras skull, för att de är fulländade och ”slutligen fria”12. Må vi, fram till den timme då Kristi fulländade gåva står klar för oss alla, leva i tro, hålla fast vid hoppet och ”visa medkänsla”13 med varandra. Det är min bön i Jesu Kristi namn, amen.