Tjänande i kyrkan
En avlösning är en början, inte ett slut
Vi förflyttar oss inte uppåt eller nedåt i kyrkan. Vi går framåt tillsammans.
Detalj från Söker efter den vilsne, av Liz Lemon Swindle, kopiering förbjuden
En vän till mig blev nyligen avlöst som biskop i sin församling. Några dagar senare bad han att få prata med mig, eftersom han visste att jag också hade verkat som biskop.
”Är det normalt att känna som jag gör?” frågade han.
”Vad är det du känner?”
”Jag känner mig liksom avskuren. Jag har varit engagerad i så många personers liv, och nu helt plötsligt är det över. Kommer jag någonsin att känna mig så engagerad igen?”
Hans fråga tog mig tillbaka till min egen avlösning. Jag minns att jag hade liknande känslor. Jag saknade att vara djupt engagerad i att hjälpa andra komma närmare Frälsaren och deras Fader i himlen. Jag saknade att uppmuntra dem att söka och följa den Helige Andens inspiration. Det hade varit en underbar välsignelse att verka som biskop, och nu var det över.
Men var det verkligen det? Efter ett tag insåg jag att välsignelsen att tjäna andra aldrig försvinner. Det är en ständig möjlighet. Ska vi inte som Jesu Kristi lärjungar alltid minnas honom (se L&F 20:77, 79)? Ska vi inte alltid hjälpa andra komma närmare Frälsaren och deras Fader i himlen? Ska vi inte alltid hjälpa andra, särskilt vår äkta hälft och våra barn, att söka och följa den Helige Andens inspiration?
Jag kom att tänka på följande ord av äldste Dallin H. Oaks i de tolv apostlarnas kvorum: ”Vi [tar] inte ’ett kliv neråt’ när vi avlöses eller ’ett kliv uppåt’ när vi kallas. Det finns inget ’upp eller ner’ i Herrens tjänst. Det finns bara ’framåt eller bakåt’ och den skillnaden beror på hur vi accepterar och handlar vid avlösningar och kallelser. Vid ett tillfälle presiderade jag vid avlösningen av en ung stavspresident som hade tjänat väl i nio år och som nu gladde sig över sin avlösning och det nya kall som han och hans hustru just hade fått. De kallades som barntillsynsledare i sin församling. Bara i den här kyrkan skulle det anses vara lika ärofullt!”1
Medan min vän och jag samtalade insåg vi båda att tjänandet inte upphör när vi blir avlösta från ett ämbete, vilket ämbete det än är. För Kristi efterföljare tar tjänandet aldrig slut. Snart får vi ett nytt ämbete, och vi börjar om på nytt i vår strävan framåt tillsammans.