Religionsfrihet: Hörnstenen till fred

Äldste D. Todd Christofferson

i de tolv apostlarnas kvorum

För hela texten till det här talet, gå till mormonnewsroom.org.

Äldste Christofferson höll det här talet under en konferens för olika trosåskådningar som hölls i São Paulo, Brasilien den 29 april 2015.

Må vi sträva efter fred genom att arbeta tillsammans för att bevara och beskydda alla människors frihet att ha och praktisera en religion eller trosuppfattning av eget val.

Jag uppskattar verkligen inbjudan att vara med er i kväll under det här mötet för olika trosåskådningar, där muslimer, sikher, katoliker, adventister, judar, evangelister, mormoner, spiritualister, människor utan trosåskådning och många andra står sida vid sida tillsammans med regerings- och företagsledare för att samtala om och fira religionsfrihet. Ja, det faktum att vi träffas under så unika omständigheter är en mäktig symbol i sig.

Jag är särskilt glad att vara här i Brasilien, en nation berikad med olika kulturer och folk. Genom att omfamna denna mångfald, bland annat den religiösa mångfalden, har Brasilien blomstrat och fortsätter att blomstra. Brasilien uppmärksammades nyligen som landet med det lägsta antalet lagstadgade restriktioner i fråga om religion.¹ Jag gratulerar Brasilien till den betydelsefulla utmärkelsen.

Brasilien har nu ett ansvar att leda den globala utvecklingen för att främja den här friheten. Som Jesus Kristus sa i Nya testamentet:

”Ni är världens ljus. Inte kan en stad [eller i det här fallet en nation] döljas, som ligger på ett berg. …

Låt på samma sätt ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er Fader i himlen” (Matt. 5:14, 16).

Högt ärade kolleger, världen behöver att Brasiliens ljus lyser länge och starkt. I kväll firar vi vad som kan bli följden av den visionen.

Bakgrund och grundprinciper

Religionsfrihet är hörnstenen till fred i en värld med många motstridande filosofier. Den ger oss alla utrymme för att själva avgöra vad vi tycker och tror på – att följa den sanning som Gud talar till våra hjärtan. Den gör att olika trosåskådningar kan samexistera, skyddar de sårbara och hjälper oss kompromissa under konflikter. Som Europadomstolen så klokt har fastställt i flera fall är religionsfriheten av största vikt för troende människor och ”är även en värdefull tillgång för ateister, agnostiker, skeptiker och likgiltiga”. Det är för att ”pluralismen, som är en oskiljbar del av ett demokratiskt samhälle och som vunnits till ett högt pris under århundradenas gång, är beroende av den”.²

En sund frihet är inte enbart det som filosofer har talat om som ”negativ” frihet att lämnas ifred, hur viktigt det än må vara. Nej, det är en mycket rikare ”positiv” frihet – friheten att leva efter sin religion eller tro i en juridisk, politisk och social miljö som är tolerant, respektfull och lyhörd för olika trosuppfattningar.

Vi använder vår religions- och trosfrihet för att fastställa våra grundläggande övertygelser, utan vilka alla andra mänskliga rättigheter skulle vara meningslösa. Hur kan vi göra anspråk på yttrandefriheten utan att kunna säga vad vi egentligen tror på? Hur kan vi göra anspråk på mötesfriheten om vi inte kan samlas med andra som delar våra ideal? Hur kan vi dra nytta av tryckfriheten om vi inte kan trycka eller sätta upp anslag offentligt om vilka vi egentligen är?

Den goda nyheten är att det har gjorts anmärkningsvärda framsteg i spridningen av religionsfrihet. Jag har sett de framstegen under mitt eget liv. Här är ett exempel: År 1948, när jag bara var tre år gammal, antog FN:s generalförsamling FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, vilken kräver att ”var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet”.³

När jag var 21 år gjordes en överenskommelse om att FN:s förklaring skulle vara bindande. Den överenskommelsen, som kallas Internationell konvention om medborgerliga och politiska rättigheter, förstärkte tanken att alla personer har ”frihet att bekänna sig till eller anta en religion eller en trosuppfattning efter eget val och frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligen eller enskilt, utöva sin religion eller trosuppfattning genom gudstjänst, iakttagande av religiösa sedvänjor, andaktsutövning eller undervisning”.⁴ Överenskommelsen trädde i kraft tio år senare, 1976.

År 2017 var 169 länder delaktiga i överenskommelsen – i stort sett alla utvecklingsländer i världen.⁵ Den amerikanska konventionen om mänskliga rättigheter (pakten San José, Costa Rica), som antogs 1969 och har varit i kraft sedan 1978, skyddar religionsfriheten med nästan identiska ord.⁶

Det finns starka anledningar till de framsteg som gjorts och de bör motivera oss att göra ännu mer. Religionsfriheten har stark anknytning till en mängd positiva förmåner i fråga om ekonomi, allmänhälsa och medborgarskap.⁷ I allmänhet har religiösa personer bättre familjeliv, starkare äktenskap, mindre missbruk och kriminalitet, högre utbildningsnivå, större villighet att göra volontärarbete och donera till välgörenhetsorganisationer, bättre arbetsvanor, längre liv, bättre hälsa, högre inkomst och högre grad av välbefinnande och glädje.⁸ Det är uppenbart att religionsfrihet och utövande av religion stärker samhället.

Behovet av uppmärksamhet och samarbete

Tråkigt nog är det skydd som erbjuds religions- och trosfrihet ofta svagt, ignorerat och angripet. Starka påtryckningar försöker inskränka religionsfriheten även när den tillväxer, även i länder som historiskt sett har skyddat den allra mest. De här påtryckningarna har övertaget eller blir allt starkare i många länder. För stora delar av världen är ett sådant trosutövande som vi gläds åt här i Brasilien otänkbart.

År 2013 bodde anmärkningsvärt nog omkring 5,5 miljarder människor – 77 procent av världens befolkning – i länder med stora eller mycket stora restriktioner i fråga om religionsfrihet, jämfört med 68 procent bara sex år tidigare.⁹

I stort sett hävdar alla västerländska demokratier att de tror på principen om religionsfrihet. Det är tillämpningen av principen som kan skapa kontroverser. Hot mot religionsfriheten uppstår oftast när religiösa personer och institutioner försöker säga eller göra något – eller vägrar att säga eller göra något – som går emot makthavarnas, bland annat de politiska majoriteternas, filosofi eller mål. Religion går ofta stick i stäv med kultur och är således impopulär. Av den anledningen är religionsfriheten, även om den generellt stöttas principiellt sett, ofta starkt motarbetad i praktiken.

I Europa och Nordamerika har kontroverser uppstått över frågor som huruvida kyrkor ska kunna bestämma vilka de ska anställa (eller inte anställa) som präster, huruvida man får bära religiösa kläder eller symboler på arbetet eller i skolan, huruvida arbetsgivare ska betala för anställdas preventivmedel och aborter, huruvida anställda ska tvingas tillhandahålla tjänster som strider mot deras tro, huruvida diplom inom arbete eller universitet kan nekas eller dras tillbaka på grund av moraliska normer eller trosuppfattningar och huruvida det kan krävas av religiösa elevorganisationer att de accepterar elever med motstridande trosuppfattningar.

Brasilien, med sin religiösa mångfald, brottas också med liknande frågor, till exempel att företag har stängt på söndagar, bärande av religiösa kläder och skyddande av afro-brasilianska traditioner. Vi är tacksamma för att många av de här frågorna har lösts till förmån för religionsfriheten. Snabba och tillbörliga lösningar på frågor som rör fritt utövande av religiösa uppfattningar är ovärderliga för Brasiliens fortgående respekt för dess mångfald. Genom att tillåta att religiösa personer och organisationer lever efter sin tro offentligt och utan motanklagelser, fortsätter Brasilien att vara ett klart och hoppfullt exempel på religionsfrihet för världen.

Jag uppmanar er att hålla fast vid de friheter ni har skapat hemma och att modigt ta ledningen i främjandet av religionsfrihet på världsscenen. Behovet av att skydda och bevara religionsfriheten – på ett rättvist och balanserat sätt som också skyddar andras grundläggande rättigheter – är akut.

Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga gläds åt att stå med er och andra i denna viktiga strävan. Vi ser optimistiskt på att våra ansträngningar ska göra skillnad, men vi måste arbeta tillsammans eftersom ingen av oss kan vinna den här striden ensam. Jag upprepar det som min kollega äldste Dallin H. Oaks i de tolv apostlarnas kvorum sa nyligen i ett forum liknande detta:

”Det är av yttersta vikt att de av oss som tror på Gud och på rätt och fel tydligt förenar oss för att skydda vår religiösa frihet att predika och utöva vår tro på Gud och de principer rörande rätt och fel som han har fastställt. … Allt som krävs för enighet och en bred koalition inom de områden jag har nämnt är en gemensam tro på rätt och fel i det mänskliga beteendet som har fastställts av ett högsta väsen. Alla som tror på den grundläggande [principen] bör verka tillsammans med större kraft för att bevara och stärka friheten att förespråka och utöva vår religiösa tro, vilken den än må vara. Vi måste gå tillsammans längs samma stig en bra bit för att trygga vår frihet att följa olika vägar, när våra olika trosuppfattningar så dikterar.”¹⁰

Vår uppgift är svår och kräver konstant vaksamhet, men den är av största betydelse.

Jag avslutar med några ord ur Läran och förbunden. Det här stycket uppenbarades 1835, vid en tid när mina förfäder, trots konstitutionellt beskydd, drevs ut från sina hem därför att de utövade vad andra ansåg vara en ny och annorlunda religion. Så det är en allvarsam påminnelse i vår tid, särskilt när många av dagens restriktioner på religionsfrihet också finns i länder som anammat principen men som ibland inte tillämpar den i praktiken.

I vår skrift står det: ”Ingen regering kan bestå i fred om inte sådana lagar utformas och obrottsligen hålls som tillförsäkrar varje människa friheten att följa sitt samvete.” Regeringar må ”hindra brott men aldrig kontrollera samvetet, [de] skall straffa brott men aldrig undertrycka själens frihet” (L&F 134:2, 4).

Må vi sträva efter fred genom att arbeta tillsammans för att bevara och beskydda alla människors frihet att ha och praktisera en religion eller trosuppfattning av eget val, oavsett om det sker enskilt eller tillsammans med andra, hemma eller utomlands, offentligt eller privat, i dyrkan, efterlevnad, seder och undervisning.