Ingen kan förbjuda det som finns i mitt hjärta
Författaren bor i Kalifornien, USA.
Illustration Toby Newsome
När kyrkan kom till Ghana 1978 förstod regeringen egentligen inte vad den eller dess sedvänjor handlade om. Det ledde till många rykten. Allteftersom kyrkan växte under de kommande 10 åren blev också ryktena fler. Jag minns att jag hörde andra säga att Förenta staterna hade skickat män att spionera på vår regering. Det, tillsammans med den antimormonlitteratur som var i omlopp, gjorde regeringen mycket misstänksam.
Förbudet
Den 14 juni 1989 stängde regeringen våra kyrkobyggnader, skickade hem missionärerna och förbjöd alla officiella kyrkoaktiviteter. Vi kallar den här tiden för ”förbudet”. Men som 18-årig tjej visste jag bara att de en dag annonserade att vi inte kunde gå i kyrkan längre. Det fanns till och med militärer som vaktade byggnaderna för att se till att vi höll oss borta.
Eftersom vi inte längre kunde träffas i kyrkan fick vi tillstånd av kyrkans ledare att ha sakramentsmöten hemma. Om man inte hade någon prästadömsbärare hemma uppmanades man besöka ett hem som hade det. Det var en förvirrande tid, men också en mycket speciell tid. Vi bar våra vittnesbörd, och det förde oss närmare varandra.
Hur kan du kalla dig själv mormon?
Vid ett tillfälle under förbudet åkte jag hemifrån för att gå på internatskola. När jag kom dit fick en av lärarna höra att jag var sista dagars helig. Han tog mig åt sidan och sa mycket som var negativt om kyrkan. Han hade så många hårda ord att säga. Jag undrade ofta: ”Varför trakasserar du mig och säger allt det här? Jag tror på det som evangeliet lär, men jag är också en människa.”
En dag frågade han mig hur jag fortfarande kunde kalla mig själv mormon. Kände jag inte till förbudet? I vår kultur säger vi inte emot vuxna. Så det faktum att han var lärare innebar att jag inte fick säga emot. Men i det ögonblicket insåg jag att jag verkligen hade ett vittnesbörd. Jag vet inte hur de här orden kom ut ur munnen, men jag kände Anden och ställde mig upp och sa: ”Kyrkan finns i mitt hjärta. Och ingen kan förbjuda det som finns i mitt hjärta.”
Och efter det lämnade han mig ifred.
I november 1990 hävde regeringen förbudet och sa att kyrkans medlemmar var fria att utöva sin tro igen. Vi hade inte radio eller teve på skolområdet, så jag fick inte reda på det förrän den där läraren hörde det och omedelbart sände någon för att hämta mig. När läraren såg mig sa han: ”Förbudet mot din kyrka har hävts! Du kan gå i kyrkan igen.”
Han var glad för min skull.
De kan inte förbjuda det som finns i ditt hjärta
De som stannade kvar i kyrkan och tillbad tillsammans under förbudstiden skapade starkare band. Vi blev verkligen bröder och systrar. Fortfarande, nu när vi har gått åt skilda håll, får vi alltid höra om det händer någon av de andra något. Vi känner oss som pionjärer.
Jag säger gärna till andra att om du vet att det du tror på är sant och du har ett vittnesbörd, då kan du få prövningar utan att din tro vacklar. Om du vet att något är sant och du tror på det, kan ingen ta det ifrån dig. De kan inte förbjuda det som finns i ditt hjärta.