2018
Jag lät Gud bära min oro
February 2018


Jag lät Gud bära min oro

Författaren bor i Maule, Chile.

När jag fick veta att min vän hade allvarliga problem försökte jag finna frid.

young woman

Bilden är arrangerad

När min vän Fernanda (inte hennes riktiga namn) inte kom till skolan en fredag undrade jag vad som var fel. ”Är hon sjuk? Är hon okej?” undrade jag när jag sprang bort till några vänner i slutet av dagen. ”Hon är inte sjuk”, svarade en annan vän, ”hon behövde bara gå till en psykolog.” När jag frågade varför sa hon att Fernanda led av depression och att hon hade gjort sig själv illa. En kort tid efter att jag fick veta det togs Fernanda in på sjukhuset för behandling och vi såg henne inte på några veckor.

Fastän vi var vänner hade hon inte berättat om den delen av sitt liv. Hon hade dolt det för alla eftersom hon skämdes. Hon talade senare om för mig att hon inte vill att andra skulle tycka synd om henne. Men jag tyckte inte synd om henne – jag kände bara medlidande.

Den där första dagen lade jag mig på sängen efter skolan och borrade ner ansiktet i kudden. Jag var känslomässigt utmattad men alltför orolig för att kunna sova. Min värld hade brakat ihop. Det kändes som om jag var mitt i en storm, och att mina tankar och känslor virvlade i vinden. Jag kände mig förvirrad, ensam och mest av allt så maktlös.

Hur kunde jag hjälpa henne?

Vad kunde jag göra eller säga för att hjälpa henne? Hur kunde vi som vänner gå samman och ge vårt stöd? Jag kunde inte hitta någon lösning till tröst för mina vänner eller mig själv. Jag bad om inspiration men det kändes inte som om jag fick några svar.

Men veckan därpå förstod jag plötsligt. Jag var på tidigt morgonseminarium när läraren påminde oss om första synen och hur Joseph Smith bad sin himmelske Fader direkt om hjälp med sina svårigheter och bekymmer. Sedan sa läraren: ”Om vi söker Fadern och frågar honom så svarar han oss. Vi är aldrig ensamma.”

Jag insåg att jag i mitt missmod hade stängt hjärtat gentemot min himmelske Fader. Fastän jag försökte be ofta var det inte tillräckligt – jag var för rädd för att känna någon frid. Jag visste att han förstod precis hur jag kände och att han kunde hjälpa mig. Men jag behövde vara öppen för honom och verkligen lita på att han kunde göra det – jag behövde utöva tro.

Så jag gjorde det. Med tiden, allt eftersom jag fortsatte be och läsa skrifterna och sträva efter att låta Frälsaren bära mina bördor, insåg jag att min väns depression så småningom skulle försvinna. Trots att det yttre kaoset fortsatte kände jag mig lugn, balanserad och harmonisk. Mamma fortsatte uppmuntra mig att söka frid. Hon sa: ”Din vän kommer att klara sig, och det kommer du också. Håll dig stark i evangeliet så ordnar allting sig.”

Stöd åt min vän

När Fernanda slutligen kom tillbaka till skolan kunde jag vara till stort stöd för henne, men bara för att jag själv hade sökt och hämtat frid hos Jesus Kristus. Jag gjorde mitt bästa för att lyssna, vara positiv och berätta om evangeliet. Jag kände mig trygg när jag beskrev lycksalighetsplanen och berättade för henne att vår Fader vill att vi känner glädje trots våra prövningar. Det kanske tar tid, men det är möjligt för vart och ett av hans barn.

Jag har känt ångest och sorg i många situationer i livet, men tack vare evangeliet blir jag alltid påmind om var jag kommer ifrån. Jag vet att jag är en Guds dotter och att han har en plan för mig – och för Fernanda. Vi har alla våra egna vägar att gå, men var och en är för vårt eget bästa eftersom han älskar oss. Varje väg, varje prövning, har ett syfte. Och om vi kan känna frid under dessa prövningar så kan vi ge av den friden till andra.