Endast digitalt
Följer du evangeliet halvhjärtat?
Vår inställning till våra ansvar i kyrkan gör verkligen skillnad.
”Måste jag?”
Har du tänkt så någon gång? Så har jag tänkt många gånger. Och jag har insett att en sådan till synes obetydlig tanke tydligt visar vilken inställning jag har. Visst, vi kan alla sträcka oss ut och tjäna andra, vi kan tacka ja till och hedra våra ämbeten i kyrkan och vi kan närvara på kyrkans möten. Även om det sker halvhjärtat kan allt det här göra skillnad i livet. Men begränsar det Guds förmåga att använda dig? Begränsar det Guds förmåga att förändra dig? Personligen så tror jag det.
Det här får mig att tänka på Laman och Lemuel, som lämnade Jerusalem, som gick tillbaka med plåtarna, som hjälpte till att bygga båten, som var lydiga i mycket – men de gjorde det motvilligt och halvhjärtat. De lät inte sina upplevelser förändra dem till det bättre. I stället klagade de och hade en usel inställning i alla omständigheter som de befann sig i. Och efter att ha insett det, vill jag verkligen inte vara en Laman eller en Lemuel.
Fundera ordentligt en stund på orsaken till dina handlingar. Fokuserar du på välsignelserna som väntar dig när du sträcker dig ut mot andra? Eller sträcker du dig ut mot andra för att du uppriktigt vill dela med dig av ljus och kärlek till dem? Gör du det som krävs i ditt ämbete för att det är vad som förväntas av dig? Eller gör du det för att du vill tjäna Herren och människorna omkring dig?
Sådana frågor försöker jag ställa till mig själv då och då. Gör jag allt jag kan för att leva som en sann Kristi lärjunge med ärligt uppsåt? Eller är mitt hjärta inte helt med? Jag tycker biskop Gérald Caussé, presiderande biskop, sa det bäst: ”Är vi aktiva i evangeliet eller är vi bara sysselsatta i kyrkan?” (”Det handlar helt och hållet om människor”, Liahona, maj 2018, s. 112).
Aktiv eller sysselsatt
För min del har jag börjat bli likgiltig när jag bara är ”sysselsatt” i kyrkan. Denna likgiltighet kan uppstå ur en oentusiastisk inställning eller av att jag bara tillåter mindre viktiga saker på mitt schema inkräkta på dem som verkligen betyder något. Likgiltigheten smyger sig in när jag sitter på sakramentsmötet och inte är uppmärksam, när jag ber kvällsbön och tankarna vandrar iväg, när jag snabbt ögnar igenom skrifterna utan att begrunda dem eller när jag sträcker mig ut mot någon för att kunna säga att jag gjort det, hellre än att uppriktigt försöka bli vän med honom eller henne.
Ibland blir jag frustrerad när jag inte ser några framsteg i mitt liv – när jag helt enkelt är likgiltig och ”sysselsatt” i evangeliet – och dessa känslor dröjer sig kvar tills jag inser vad problemet är. Ibland måste jag luta mig tillbaka, återanknyta till och fråga mig själv: ”Ger jag ämbetet, eller personen, bönen eller skriftstället hela min uppmärksamhet och mitt hjärta just nu?”
Det är när jag plötsligt får en sådan insikt som det verkligen börjar ske en förändring i mitt liv. När jag verkligen ber om att kunna se andra som min himmelske Fader ser dem, när jag ber om att få tillfällen att tjäna, när jag ber om vägledning i mitt ämbete, i mitt yrke, i min vardag, och framför allt när jag agerar på de maningar han ger mig, när mina handlingar speglar min inre önskan att bli bättre – då är jag aktiv i evangeliet. Då känner jag en äkta förändring i min inställning, i mitt hjärta och i min själ. Då ser jag mirakulösa saker hända. Då känner jag sann lycka komma in i mitt liv. Då försöker jag på riktigt ändra mig till det bättre.
Handlingar eller känslor
Jag tror att vi alla kan se tillbaka på några stunder i vårt liv när våra handlingar var nobla, men inte riktigt vår känsla bakom dem. Ibland sysselsätter livet oss, ibland är vi inte särskilt lyckliga i våra omständigheter och ibland blir saker inte som vi vill. Vi är inte fullkomliga, men om vi ber vår himmelske Fader hjälpa oss att lägga hela vårt hjärta i de ibland tröttsamma och tidskrävande saker vi ombeds göra, så kan vi lära oss att göra dem på ett mer kristuslikt sätt.
Jag kan komma på tillfällen när jag motvilligt gått med på att delta i tjänandeprojekt som slutat med att mitt hjärta har mjuknat och förändrats efter upplevelsen. Eller när jag fått ett ämbete och klagat över att det tar för mycket tid, för att sedan gråta floder när jag blivit avlöst, för att jag hade lärt mig att älska det.
Det är lättare att sprida ljus, fullfölja våra ansvar och få bönesvar om vi har hjärtat på rätta stället. Om vi tar oss tid att analysera inställningen och avsikterna bakom våra handlingar och gör allt vi kan ”med ett uppriktigt hjärta [och] med ärligt uppsåt” (Moro. 10:4), blir vi bättre på att känna igen vår himmelske Faders vägledning, känner mer glädje och gör så mycket större skillnad i vårt eget och andras liv.