Att känna sig ny
Författaren bor i Texas, USA.
Estland
”Jag har en överraskning!” sa Ema (mamma) när hon hämtade Rasmus efter skolan. De gick tillsammans längs de smala gatorna med färgglada byggnader.
”Rosolje till middag?” frågade Rasmus hoppfullt. De hade just ätit det förra veckan när han fyllde sju. Men han kunde alltid äta mer sillsallad!
Ema skakade på huvudet med ett leende. ”Jag träffade två unga kvinnor på bussen i förmiddags. Missionärer. De ska komma på besök i kväll och berätta om sin kyrka.”
Rasmus tittade nyfiket upp. Han hade aldrig träffat missionärer förut.
Han var på sitt rum och lekte med sin brandbil när missionärerna kom. ”Tere! Tere! ”Hej” sa de till Ema när de gick in i lägenheten. De tog av sig sina tjocka stövlar och satte på sig tofflorna som Ema hade för besökare. Ema ledde dem in till den orange soffan. Men Rasmus stod kvar i dörröppningen.
Den längre kvinnan lade märke till honom och log. På hennes svarta namnbricka stod det Õde Craig (Syster Craig). ”Din mamma berättade att du just har haft födelsedag”, sa hon. ”Vi tog med något till dig.” Hon höll fram ett litet kort. Rasmus tittade noga på det.
Det var en bild av en man. Han hade en vit mantel på sig och hade handen utsträckt.
”Vet du vem det här är?” frågade õde Craig.
Rasmus visste inte vad mannen hette. Han hade aldrig sett bilden förut. Men mannen såg vänlig och kraftfull ut. ”Jag tror att han är en kung!” sa Rasmus.
Båda missionärerna log. ”Ja, det är han! Han är kungarnas Kung! Han heter Jesus Kristus.” Õde Craig tog fram en bok med blått omslag. ”Och det här är en bok som undervisar om honom, Mormoni Raamat. Mormons bok.”
Rasmus och Ema började läsa i Mormons bok varje dag innan han gav sig av till skolan. Under skoltiden gick Rasmus och hans klass på vandringar i naturen och sov sedan en stund. Rasmus och Ema träffade ofta missionärerna efter skolan. De pratade med missionärerna om vad de hade läst i Mormons bok. Ibland bjöd Ema allihop på kringel, en vetekringla med kanel. På helgerna var Rasmus och Ema ute och cyklade eller hade picknick på stranden. Ibland gick de långa promenader i skogen eller längs sin favoritå.
Under en av deras skogspromenader berättade Ema för Rasmus att hon ville döpas. Rasmus log. Missionärerna hade bett Ema att be för att få veta om hon skulle döpas eller inte. Det lät som om hade fått sitt svar!
”Och jag vet precis var jag ska döpas”, sa hon till honom med ett leende. ”Kan du gissa?”
Rasmus tänkte på missionärernas lektion om dopet. De hade hållit upp en bild med Jesus och Johannes Döparen i en flod. …
”I ån!” utbrast han. ”Vår favoritå.”
En vecka senare stod Rasmus vid åkanten tillsammans med missionärerna och några andra från kyrkan. Ema var redo att döpas. Hon sänktes hela vägen ner under vattnet, precis som Jesus. När hon kom upp log hon. Rasmus ville komma ihåg den här stunden för alltid – det blå vattnet, de vita blommorna i det gröna gräset och mammas leende.
”Hur kändes det att döpas?” frågade han senare när alla åt kakor som missionärerna hade haft med sig.
”Underbart”, sa hon. ”Jag ville stanna kvar i ån för alltid. Jag känner mig så ny!” Hon kramade honom hårt.
”Nästa gång jag fyller år vill jag döpas precis som du och Jesus”, sa han. ”Jag vill också känna mig ny!” ●