Porträtt av tro
Bob och Lori Thurston
Tjänade i Kambodjamissionen Phnom Penh
”När vi såg att vi hade kallats till Kambodjamissionen Phnom Penh så grät vi. Vi var så glada!” säger broder Bob Thurston. ”Vi hade inte valt Kambodja, men vilken gåva! Vilken välsignelse!” säger syster Thurston.
Paret Thurston känner att det finns ett speciellt band mellan dem och folket i Kambodja. ”Vi älskar dem, och vi känner att de älskar oss”, säger syster Thurston. ”Människorna i Kambodja har varit mycket snälla mot oss.”
Av alla ansvarsuppgifter som paret Thurston hade under sin mission, värdesätter de möjligheten att besöka medlemmar i deras hem högst.
Syster Thurston minns hur hon tittade på dem hon tjänade i Kambodja och tänkte: ”Jag ser fram emot att träffa dig i nästa liv så att jag kan berätta allt det jag känner för dig och kärleken jag har till dig.”
Under sin första mission tillsammans upptäckte Bob och Lori Thurston att man kan tjäna på meningsfulla sätt trots språkbarriärer och kulturella skillnader eftersom vi alla är Guds barn.
Leslie Nilsson, fotograf
Bob:
Innan Lori och jag gifte oss pratade vi om att gå ut som missionärer när vi hade gått i pension. Vi hade båda verkat som missionärer tidigare. Lori var i Japanmissionen Kobe och jag var i Australienmissionen Brisbane. När det till slut var dags för pension sa vi till våra barn att vi ville verka som missionärer många gånger.
Vi hade förmånen att kunna gå i pension tidigt. När vi hörde att några äldre par inte kan tjäna på vissa platser, till exempel i tredje världen, på grund av hälsoproblem och andra situationer, tänkte vi: ”Vi är inte ens 60 än. Vi är friska, så använd oss!”
Jag gick i pension två dagar efter min 56:e födelsedag. Vi fick faktiskt vår missionskallelse medan jag fortfarande arbetade. När vi öppnade kallelsen och såg att vi hade kallats till Kambodjamissionen Phnom Penh så grät vi. Vi var så glada!
Lori:
Kambodja fanns egentligen inte på vår radar. Jag trodde att vi skulle åka till Afrika eller så. Vi började fråga oss själva: ”Okej, vilka äventyr väntar oss?” Vi hade inte valt Kambodja, men vilken gåva! Vilken välsignelse! Herren är smartare än vi. Han sände oss till den plats där vi behövde vara.
Vi var servicemissionärer. Vi arbetade på projekt för LDS Charities, gjorde rapporter och bad att få nya projekt. Vi såg också över tidigare projekt, till exempel brunnar som hade borrats två år tidigare. Vi tjänade också på andra sätt.
Vi var med på stavs- och distriktskonferenser där vi utbildade ledare och missionärer, inspekterade missionärslägenheter och besökte medlemmar i deras hem. Vi gjorde allt möjligt för att hjälpa missionen fungera.
Det fanns inte två dagar som var likadana i vår mission. Vissa dagar var vi ute i bushen med vatten eller lera upp till knäna. Andra dagar tillbringade vi på missionskontoret. Vi besökte departementet för sekter och religion tillsammans med informationstjänstmissionärer. I Kambodja är ordet ”sekt” inte nödvändigtvis något negativt. Den officiella religionen är buddism. Allt annat anses vara sekter. Vi besökte departementet för att fastställa att Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga är en bra och pålitlig organisation.
Vi kände att vi hade ett gott samförstånd och de var snabba att ringa efter hjälp. De kunde ringa och säga: ”Vi har haft en översvämning och behöver mat till 200 familjer som tvingats fly hemifrån.” De visste att de kunde lita på att kyrkan skulle leverera förnödenheter till behövande och bidra med sådant som de inte hade.
Vad upplevde vi i Kambodja? Förmodligen det mesta du kan tänka dig! Vi har suttit på de enklaste golv – oftast av jord eller bambu – i de enklaste av hem. Vi har också varit i regeringsämbetsmäns palatsliknande hem. Bob verkade till och med i ett grenspresidentskap en tid.
Bob:
Missionspresidenten ringde mig och sa: ”Jag vill att du ska vara andre rådgivare i en gren.” Ett och ett halvt år senare var jag i beseglingsrummet i Hongkongs tempel tillsammans med grenspresidenten jag var rådgivare till. Han gick igenom templet för första gången! Han och hans familj hade sparat pengar och försökt komma till templet sju gånger, men så hände en olycka eller så blev någon sjuk. Det var alltid något som kom i vägen. Efter sju år hade de bara sparat 40 dollar.
Tre gånger under vår mission kunde vi hjälpa medlemmar i Kambodja att besöka templet. Vi tog med oss många grenspresidenter som hade intervjuat medlemmar för tempelrekommendationer men som inte hade varit i templet själva. I Kambodja, åtminstone, brukar ett äldre missionärspar följa med de här familjerna till templet. De behöver ha någon med sig eftersom de inte vet hur flygresor går till. Många har inte ens åkt buss! Och nu måste de flyga till Hongkong och ta sig till templet. Det var svårt för dem att göra det på egen hand. Vi är tacksamma för den allmänna hjälpfonden för tempelbesökare som bidrog till deras resa.
Lori:
Det kan vara en utmaning att tillhöra kyrkan i Kambodja. Som land har Kambodja ingen ”sabbatsdagsmentalitet”. Alla som besöker kyrkan måste göra uppoffringar för att kunna vara där.
Dessutom är sex procent av befolkningen i Kambodja muslimer och bara två procent är kristna. Resten är buddister. Att gå från en buddistisk livsstil till en kristen livsstil är mycket svårt. Vissa personer förlorar fortfarande sitt jobb, och många gånger blir de utfrysta av andra i grannskapet.
Tionde är också en utmaning. Buddistmunkar kommer förbi varje morgon och ber att få ris eller lite pengar, och alla är vana vid det. Men att ta en stor del av lönen till tionde är en stor sak för dem.
Många har upplevt riktiga trauman i livet. På grund av Röda khmererna, ett kommunistiskt parti som styrde Kambodja (då Kampuchea) i slutet av 1970-talet, har alla över 40 en personlig skräckfylld historia att berätta. Jag träffade inte någon som inte hade påverkats av det. Alla har släktingar som har mördats. Fastän de har varit igenom så mycket förundrades jag över hur väl de har återhämtat sig, hur villiga de är att försöka. Men bakom den återhämtningskraften har många fortfarande dålig självkänsla. Många känner att de inte är viktiga eller värda något.
Det var fantastiskt att se hur Jesu Kristi evangelium fick dem att blomma ut. När de fick veta att de inte bara var underbara utan också ett Guds barn, sa de: ”Skojar du? Nu har jag något att bidra med.”
Kyrkan kommer verkligen att blomstra i Kambodja. Fantastiska människor har blivit ledda till kyrkan. Medlemmarna där är pionjärer, och de som verkligen tar till sig evangeliet välsignas på så många sätt eftersom de lär känna Frälsaren. Det är verkligen enastående.
Vi har många medlemmar och mycket starka församlingar runt en plats som kallas ”skräpberget” – en öppen soptipp där det bor människor. Medlemmarna där är plockare och samlare. De tjänar pengar på att återanvända plast och aluminium som de hittar på soptippen. De bor i vita pyttesmå hus som vi har besökt dussintals gånger.
Bob:
En dag kunde vi höra musik med hög volym och lade märke till ett tält som höll på att ställas upp. I Kambodja betyder det antingen att någon ska gifta sig eller att någon har dött.
Lori:
Vi fick veta att en mamma till fem barn just hade dött. Det fanns ingen man att tala om. Barnen vaknade bara och upptäckte att deras mamma var död.
En dotter bara grät. Genom en översättare sa hon: ”Jag är äldst. Jag har alla de här syskonen. Jag vet inte vad jag ska göra.”
Jag höll om henne. Hur kunde jag låta bli? Den här flickan hade just förlorat sin mamma. På engelska sa jag till henne: ”Jag vet att du inte förstår mig, men jag lovar att du får träffa din mamma igen. Det kommer att ordna sig. Du blir inte lämnad ensam.”
Så många sådana upplevelser har skapat ett speciellt band mellan oss och folket i Kambodja.
Vi kände deras kärlek till oss. Människorna i Kambodja har varit mycket snälla mot oss. Vi älskar dem därför att de är Guds barn. De är våra bröder och systrar.
Jag minns att jag tänkte om vissa personer: ”Jag ser fram emot att träffa dig i nästa liv så att jag kan berätta allt det jag känner för dig och kärleken jag har till dig och var jag beundrar hos dig, för jag kan inte säga det nu.”
Vår mission har välsignat oss på så många sätt. Vissa säger: ”Jag vet inte om jag kan verka som missionär. Jag kan inte lämna mina barnbarn.” Vi hade fem barnbarn när vi åkte, pojkar i åldrarna fem, fyra, tre, två och ett. En son- och en dotterdotter föddes medan vi var borta. Jag ska spara två av mina namnbrickor på khmer och ge dem till de små flickorna så att de vet att deras farmor/mormor inte var hos dem för att hon gjorde det som Herren ville att hon skulle göra.
Bob:
Det finns många sätt att tjäna Herren som missionärer. Vi har tagit till oss det som äldste Jeffrey R. Holland har sagt om missionsarbete: ”Jag lovar er att ni kommer att hjälpa [er familj] medan ni är i Herrens tjänst på sätt som ni aldrig, hur ni än försökte, hade kunnat göra om ni stannat hemma hos dem. Finns det en större gåva som far- och morföräldrar kan ge sina efterkommande än att säga i ord som i handling: ’I vår familj är vi missionärer!’ [”Modigt skall vi kämpa”, Liahona, nov. 2011, s. 46.]”