Endast digitalt
Valet: Att lyckas som konstnär eller som mor?
Alla sa att det var omöjligt att lyckas med båda. Men var det så?
Jag minns att jag kände mig obekväm när jag studerade de stora konstnärernas liv på college. Det tycktes som att de verkligt minnesvärda och enastående konstnärerna hade blivit stora genom att försumma sina familjer och offra sin mentala hälsa. Stora konstnärer målade på juldagsmorgonen medan deras barn öppnade klappar. En gifte sig sex gånger. En annan skar av sitt öra och skickade det till de sina. Och en annan till och med dödade någon! Jag började undra om det ens var möjligt att lyckas som konstnär och samtidigt lyckas som fru och mor (och dessutom behålla min mentala hälsa).
Mina lärare sa att om vi verkligen ville lyckas, skulle vi behöva göra uppoffringar för det. Vi skulle behöva arbeta hårdare än alla andra. Vi skulle behöva sätta konsten främst i livet. Jag frågade ofta mig själv: ”Men om en konstnär höll buden, prioriterade rätt och lät Herrens Ande leda hennes arbete, skulle hon då inte kunna bli lika stor eller kanske ännu större?” Jag frågade mig det här ofta under mina studier.
När min man och jag tog examen hade vi varit gifta i ett år. Äldste Russell M. Nelson (då medlem i de tolv apostlarnas kvorum) kom och talade på vår avslutning. En efterföljande lunch hölls och bara 16 studenter var inbjuda att närvara. Konstigt nog hade både min man och jag utvalts att vara med. Sedan hade tid avsatts för en frågestund. Jag räckte upp handen, såg äldste Nelson i ögonen och uttryckte min oro över att vara både konstnär och mor. Jag hade jobbat så hårt för att utveckla min talang i skolan och jag ville fortsätta arbeta hårt och bli bättre, men visste också att moderskapet gick före. Var det möjligt att göra både och? Äldste Russell M. Nelson ögon glittrade när han svarade: ”Absolut!” Han uppmuntrade mig att utveckla min talang och be min himmelske Fader om hjälp att veta hur jag skulle kunna göra båda, och att med honom skulle jag kunna göra sådant jag tidigare trott vara omöjligt. Jag tog till mig det rådet.
Hängiven hans ändamål
Min man och jag har nu fyra barn. Vi har lärt oss balansera föräldraskapets utmaningar. I början gick jag ofta upp klockan fyra för att hinna måla lite innan barnen vaknade. Jag försökte måla sex dagar i veckan, även om det bara blev en halvtimme vissa dagar. Jag inledde varje målarpass med en bön, medveten om att jag inte var mycket utan Herrens hjälp. Jag bad inte bara för att få hjälp med min konst, utan även för att få veta vad som var viktigast den dagen, och lovade att sätta hans syften främst. Utvecklingen var långsam, men den var stadig.
Nu hoppar vi tolv år framåt från min examensdag. Jag började bli modfälld. Livet kändes överfullt. Moderskapet var mer krävande än jag hade förväntat mig. Jag satt vid mitt staffli och grät och undrade om jag någonsin skulle bli den stora konstnär jag drömt om att bli. Jag kände mig manad att ta ner min gamla dagbok från hyllan och bläddrade fram till den 30 april 2006, dagen efter min examen. Jag hade helt glömt min anmärkningsvärda upplevelse med president Nelson! På något sätt hade livets virvelvind nästan suddat ut det från minnet. Där framför ögonen stod orden från vår nuvarande profet: ”Absolut!” Tårarna blev tårar av tacksamhet när jag tittade tillbaka på allt jag hade åstadkommit sedan dess, och jag såg också framåt med hopp.
Göra det omöjliga
Några månader senare fick jag ett samtal från formgivarna på tidningen Ensign som undrade om de fick använda en av mina målningar på omslagets insida i generalkonferensnumret i november 2018. Jag blev chockad! Det första jag hade gjort som liten när kyrkans tidningar kom var att ingående titta på alla målningar. Nu skulle ett av mina alster finnas med där! När de sedan sa att de ville lägga några ord från president Nelson vid min målning kunde jag se att Guds hand ledde mig framåt.
Jag har fortfarande lång väg att gå på min konstnärliga bana, men jag är så tacksam för president Nelsons tillit till Herren och till oss. Jag är tacksam för hans optimism och hans tillförsikt. Jag vet att när vi utövar tro på Herren så kan vi göra stora ting, även sådant som vi tidigare trott var omöjligt. ”Ingenting är omöjligt för Gud” (Luk. 1:37).