Att veta är bra, men det räcker inte
Här är redogörelser från några av de första medlemmarna i kyrkan som fick höra vittnesbörd av Mormons boks vittnen.
Illustrationer Dan Burr
Att få höra vittnesbördet från ett av Mormons boks vittnen kan vara nästan lika bra som att se guldplåtarna eller en ängel. Många av de första medlemmarna i kyrkan fick den möjligheten.
Här följer redogörelser från flera medlemmar som pratade med Mormons boks vittnen. Vi kommer dock att se, som president Russel M. Nelson har sagt, att det är trevligt att få ett vittnesbörd om Mormons bok, ”men det räcker inte!”1
Rebecca Williams: ”Deras ord är trovärdiga”
Rebecca Swain Williams hörde flera av Mormons boks vittnen i Ohio med början 1830. Hon vittnade för sin far och sina bröder: ”Jag har hört samma redogörelse från flera i familjen [Smith] och av de tre vittnena själva. Jag hörde dem förkunna under ett offentligt möte att de såg en helig ängel komma ner från himlen med plåtarna och lade fram dem framför deras ögon.”
När Rebeccas familjemedlemmar förkastade hennes vittnesbörd lät hon sig inte rubbas. Hon fortsatte att älska dem, be för dem och värdesätta sin fars goda råd. Hon fortsatte också vittna för honom om att Mormons boks vittnen hade sagt sanningen: ”De är män av god karaktär och deras ord är trovärdiga. … De har sett en Guds ängel och talat med honom.”2
I slutet av 1830-talet, en period av omfattande avfall från kyrkan, förblev Rebecca trofast och valde att hålla fast vid Mormons boks lärdomar.3
William McLellin: ”Nödgad … att erkänna att Mormons bok var sann”
En morgon 1831 hörde en ung skollärare som hette William McLellin att några män som var på väg till Missouri skulle predika om en ny bok som beskrevs som ”en uppenbarelse från Gud”. Han skyndade sig dit för att lyssna på dem. Han hörde David Whitmer vittna om att han hade ”sett en helig ängel som förkunnade för honom att uppteckningen var sann”. Han fick en stark önskan att få veta om deras vittnesbörd var äkta. Han följde dem nästan 65 mil till Independence i Missouri där han träffade och intervjuade andra vittnen, bland annat Martin Harris och Hyrum Smith.4
William intervjuade Hyrum i flera timmar. ”Jag frågade ingående om detaljerna i framkomsten av uppteckningen”, skrev William. Följande morgon, när han hade bett om att bli vägledd till sanningen, insåg han att han var ”nödgad som en ärlig man att erkänna att Mormons bok var sann och trovärdig”.5
Under åren som följde prövades och stärktes Williams tro av hans val och av den förföljelse som kyrkans medlemmar fick utstå. När medlemmarna i Jackson County i Missouri attackerades blev Williams vän Hiram Page, ett av de åtta vittnena, nedklubbad och piskad av män som sa att de skulle låta honom gå om han förnekade Mormons bok. ”Hur kan jag förneka det jag vet är sant?” sa Hiram, och de fortsatte slå honom.
William stärktes av Hirams vittnesbörd – och var förståeligt nog livrädd för att bli slagen. När William hörde att männen i området hade utfärdat en belöning åt den som fångade in honom och Oliver Cowdery så gav de sig av och gömde sig i skogen med David Whitmer. Där intervjuade William två av de tre vittnena. ”Jag har inte sett en öppen syn i hela mitt liv”, sa han, ”men ni män säger att ni har det, och därför vet ni med säkerhet. Nu vet ni att våra liv ständigt är i fara, om nu pöbelhopen får tag på oss. Säg mig nu i fruktan för Gud: Är Mormons bok sann?”
”Broder William”, sa Oliver, Gud sände sin heliga ängel för att förkunna att dess översättning är sann, och därför vet vi. Och om än pöbelhopen dödar oss, måste vi dö i vår förkunnelse av dess sanning.”
David tillade: ”Oliver har sagt dig den högtidliga sanningen, ty det är omöjligt att vi har blivit vilseledda. I fullkomlig uppriktighet förkunnar jag att den är sann!”6
David, Martin, Hiram, Oliver och William fick var och en veta att Joseph Smith översatte Mormons bok med Guds kraft. De visste att evangeliet som var skrivet på guldplåtarna var sant. Men senare lät de frustrationer gentemot Joseph ligga och gnaga tills de slutade följa lärdomarna i Mormons bok.
Efter att ha sett deras val vittnade profeten Joseph Smith inte bara om att Mormons bok var sann – ”den mest felfria boken av alla på jorden och vår religions slutsten” – utan också om att vi skulle komma ”närmare Gud genom att följa dess lärosatser än genom någon annan bok”.7
Sally Parker: ”Stark i tron”
Sally Parker var granne till Lucy Mack Smith i Kirtland, Ohio. ”Hon berättade allting”, skrev Sally. När hon frågade Lucy om hon hade sett plåtarna, ”sa [Lucy] nej, det var inte meningen att hon skulle se dem, men hon hade hållit i och lyft dem, och jag trodde på allt hon sa för jag bodde nära henne i åtta månader och hon var en av de bästa kvinnor man kan tänka sig.”
År 1838 hörde Sally även Hyrum Smith vittna: ”Han sa att han hade sett plåtarna med sina ögon och rört vid dem med sina händer.”8
I slutet av 1830-talet när många lämnade kyrkan sörjde Sally Parker förlusten av deras vänskap och förnyade sin beslutsamhet att följa lärdomarna i Mormons bok. ”Jag avser att hålla fast vid tron som är som ett senapskorn”, skrev Sally. ”Jag känner dess kraft i hjärtat nu. Jag är lika stark i tron som jag var när vi döptes och lika beslutsam. Jag avser att hålla fast vid evangeliet till döden.”9
Rhoda Greene: ”Han hade Guds ande”
Lucy Mack Smith talade under generalkonferensen 1845, efter det att alla vittnen om Mormons bok i hennes familj hade dött i sjukdom eller blivit dödade. Hon återgav en berättelse från hennes son Samuels första mission.
Samuel, ett av de åtta vittnena, besökte Rhoda Greene i hennes hem. Hennes make utförde en mission för en annan kyrka. Samuel frågade Rhoda om hon ville ha en bok. ”Det är en Mormons bok som min bror Joseph översatte från plåtar som legat nedgrävda”, förklarade han.
Rhoda tog emot boken för att läsa den och visa den för sin man. När Samuel återvände senare sa Rhoda att hennes man inte var intresserad och att hon inte kunde köpa boken. Sorgsen tog Samuel boken och skulle gå. Rhoda sa senare till Lucy att Samuel hade stannat till och tittat på henne. ”Hon hade aldrig sett en man se sådan ut”, sa Lucy i sitt konferenstal. ”Hon visste att han hade Guds ande.”
”Anden förbjuder mig att ta den här boken”, sa Samuel till Rhoda, som knäböjde och bad Samuel att be tillsammans med henne. Hon behöll boken, läste den och fick ett vittnesbörd om den. Det gjorde också hennes man så småningom. De valde att följa dess lärdomar hela livet.
”Och så började verket”, vittnade Lucy, ”och sedan spreds det vidare som ett senapskorn.”10
Rhoda Greene är min anmoder. Jag stärks av hennes vittnesbörd om Mormons bok och av de nedtecknade vittnesbörden från vittnena och de personer som hörde dem. Jag stärks av deras val att följa det som Mormons bok lär.
Var och en av oss kan vara ett nutida vittne om Mormons bok när den Helige Anden bekräftar för oss att boken är sann. Jag läste klart Mormons bok en kort tid innan jag åkte ut som missionär. Sedan knäböjde jag och bad en enkel bön men med ärligt uppsåt, ett uppriktigt hjärta och tro på Jesus Kristus (se Moro. 10:3–4). Jag fick en stark känsla som sa: Du vet redan att den är sann. Den kom med en frid som jag aldrig har haft en önskan att motstå. Jag har vetat sedan dess att Mormons bok är sann.
Men det räcker inte. President Russell M. Nelson har sagt: ”Närhelst jag hör någon, inklusive mig själv, säga ’Jag vet att Mormons bok är sann’, vill jag utbrista: ’Vad trevligt, men det räcker inte!’ Vi måste känna intensivt, ’i djupet’ av våra hjärtan, att Mormons bok otvetydigt är Guds ord. Vi måste känna det så intensivt att vi aldrig skulle vilja leva ens en enda dag utan den.”11 President Nelsons ord är sanna. Min fortgående strävan att följa Mormons boks lärdomar har fört mig närmare Gud än någonting annat.