Porträtt av tro
Rachel Lighthall
Kalifornien, USA
Om man går omkring i askan och spillrorna där Rachel bodde så lägger man förstås märke till allt som är borta. Men också efter branden som förstörde Paradise i Kalifornien lägger man märke till Rachels tro när hon pratar om hur hon har sett Guds hand i sitt liv.
Richard M. Romney, fotograf
Vi är vana vid bränder i det här området, så när jag märkte att himlen såg riktigt rökig ut den där morgonen blev jag inte så orolig. Jag var ganska ny i området, men de som har bott i Paradise länge – särskilt de som bor vid floddalarna – har blivit evakuerade tidigare.
Men den här gången drev den starka vinden elden framåt så fort att myndigheterna helt underskattade hur länge det skulle ta för den att nå oss. De flesta av oss hade ingen aning om vad som pågick förrän det brann överallt i staden. Vår situation ändrades från ”något oroväckande” till ”nödsituation! Ta er härifrån!” inom en timme.
Evakueringen var kaotisk – och snabb. De flesta var tvungna att köra igenom elden för att ta sig ut ur staden. När jag körde ut med mina barn var det rök överallt. Glödande aska hade spridits över staden och bränder antändes överallt. Många åkte iväg med sina hem i brand eller sina grannars hem i brand. Jag visste inte om vårt hem skulle bli förstört eller inte.
Medan jag körde hade jag ett samtal med Gud. Jag bad att vi skulle ta oss ut i säkerhet och att vårt hem skulle skyddas. Vi hade bara varit i vårt hus i omkring två år. Vi hade arbetat tillsammans som familj på förbättringar. Min man och mina barn hjälpte mig att renovera köksbänkarna och golven. Vi kallade huset vår ”stuga i skogen”. Jag älskade mitt hem, men jag försökte vara stark nog att underkasta mig Guds vilja.
Några dagar senare fick vi veta att vårt hus var borta. Vi hade gjort det så fint, och nu hade det brunnit ner. Men när jag ser tillbaka var tiden vi tillbringade i vårt hus helt underbar. Jag är så tacksam för att Gud gav vår familj den tiden i det huset.
Något av det finaste jag har sett och hört som ett resultat av den här branden är vittnesbörden hos personer med vad jag kallar ”stor tro”. De här personerna såg hurdan Gud var i livets detaljer. ”Stor tro” som den här är inte något som kommer över en natt. Den tar lång tid att bygga upp.
Den påminner mig om liknelsen om de tio jungfrurna. Om vår lampa inte är fylld är det innan krisen vi ska vända oss till Gud. När katastrofer som den här branden inträffar är det inte läge att börja fylla sin lampa. Det är som när man sätter sig i bilen och säger till barnen att spänna fast säkerhetsbältena. Tänk dig att de säger: ”Jag behöver inget säkerhetsbälte. Jag spänner fast mig när jag hör att du skriker!” I en krissituation skulle de aldrig hinna göra det.
Efter branden har jag märkt att de människor här som har ”olja i sina lampor” inte har lidit så mycket. De har fortfarande sörjt, de har fortfarande utmaningar, men de vet ändå att Gud bryr sig om dem och är engagerad i detaljerna i deras liv. De vet att Gud är så mäktig att han hade kunnat skydda deras hus från branden, och de blir inte arga när livet inte är rättvist. De accepterar hans vilja. Det är det som jag kallar ”stor tro”.
Alla som tror på Gud har sett hans hand i den här branden. Man kan förmodligen inte bevisa för någon att det finns en Gud genom ett enda stort underverk, men Gud har åstadkommit massor av små underverk här i Paradise. Om man tror på Gud kan man se hans hand överallt. Det har varit en prövning, men det har också varit mirakulöst. Med Guds hjälp har vi lärt oss precis det vi behövde lära oss.
Men den stora tron besparade ingen sorgen över förlusterna. Något av det svåraste med hela den här upplevelsen är att se hur de som jag älskar sörjer. Jag har nog sörjt mer med dem än vad jag har gjort för egen del. Ja, det har varit svårt för min familj och vi förlorade mycket. Men vi har också fått mycket.
Medlemmarna i Chico stav gjorde mycket för att tjäna dem som drabbats av branden. Alla som kom till stavscentret på evakueringsdagen fick husrum inom några timmar hos andra medlemmar i staven. De bjöd in oss till sina hem och hjälpte oss att få tag på det vi behövde. Jag förundrades över donationerna av alla de slag som vi fick av medlemmar över hela världen. Vi har välsignats och fått stöd, och vi kan känna deras kärlek. Det är så underbart att vara medlem i kyrkan. Jag vill ropa ut det så högt jag kan!
När branden kom bad jag mycket för jag behövde kunna sörja, och jag behövde lära mina barn hur man sörjer. Gud hade en del underbara saker att lära mig. Jag lärde mig vikten av ”ren sorg”. Vad det innebär för mig är att man inte tar sörjandet till en mörk plats eller till en skrämmande plats. Man låter inte sina tankar gå till en plats av ilska eller skam. Man sörjer på samma sätt som Gud skulle sörja. På det sättet blir sörjandet vackert och helande. Det känns mer som kärlek.
I den här situationen är ovissheten den största utmaningen. Det finns mer frågor än svar för alla. Vi vet inte hur fort Paradise kan byggas upp på nytt, eller om staden kan byggas upp på nytt, för förstörelsen och förlusten är obegripligt omfattande.
Gud har arbetat med mig i flera år för att förbereda mig för den här situationen. Jag har drabbats av andra ”katastrofer” som har hjälpt mig förstå att Gud vägleder mig på ett underbart sätt.
Det finns ingenting svårt som jag går igenom som inte har ett fullkomligt och vackert syfte och ändamål. Jag har märkt att när jag har låtit Gud undervisa mig så har jag alltid lärt mig av mina prövningar. Gud låter oss gå igenom de här prövningarna så att vi kan lära oss lita på honom och älska honom. När livet blir svårt vet jag att han alltid finns där.
Rachel tittar på resterna av det som en gång var hennes hem. ”Tiden vi tillbringade i vårt hus var helt underbar”, säger hon. ”Jag är så tacksam för att Gud gav vår familj den tiden i det huset.”
Paradise första församlings möteshus som en gång var en plats för tillbedjan, evangeliestudier och aktiviteter är nu en hög av spillror. Men medlemmarna har känt stödet från andra medlemmar över hela världen. ”Vi kan känna deras kärlek”, säger Rachel. ”Det är så underbart att vara medlem i kyrkan. Jag vill ropa ut det så högt jag kan!”
”Alla som tror på Gud har sett hans hand i den här branden”, säger Rachel. ”Det har varit en prövning, men det har också varit mirakulöst. Med Guds hjälp har vi lärt oss precis det vi behövde lära oss.”
Alla i familjen Lighthall håller upp ett föremål som de hittade i askan från huset. De är påminnelser om Guds välsignelser. Rachel säger också om branden: ”Ja, det har varit svårt för min familj och vi förlorade mycket. Men vi har också fått mycket.”