En reservoar av vittnesbörd
Illustration Phil, i2iArt.com
Under mitt första år på high school skildes mina föräldrar. I många år hade jag sett min pappa låta bli att ta sakramentet. Jag visste att han hade svårt med att hålla buden, men jag förstod inte omfattningen eller hur länge han hade kämpat med det. Det var först när mina föräldrar berättade för mig om hans uteslutning som min syster och jag till slut fick veta detaljerna.
”Jag hatar dig!” skrek jag gråtande, om och om igen. Jag var rasande. Hur kunde han göra så här mot vår familj? tänkte jag. Hur kunde han ljuga för oss så länge?
Den första chocken och ilskan varade inte länge. Inom några veckor hade min ilska gett vika för tomhet. Först var tomheten en lättnad efter ilskan och smärtan jag hade känt, men så småningom gick lättnaden över i desperation. Det kändes som om livet raserades runt omkring mig. Mer än någonsin tidigare behövde jag känna en koppling till himlen. Jag behövde känna Guds kärlek, vägledning, frid och helande.
Snart var det dags för generalkonferens. Under ett av mötena lyssnade jag och väntade på att få känna Guds tröst. Men den kom inte. Där i den mörka sakramentssalen tänkte jag: Jag kan inte känna den Helige Anden, men jag är säker på att han är här. Han måste vara här. När jag tänkte den tanken började jag komma ihåg alla små bekräftelser jag hade fått på att skrifterna är sanna, att Joseph Smith var en profet, att min himmelske Fader hade välsignat min familj och att jag känner frid när jag håller buden. Det var som om jag hade en reservoar av vittnesbörd.
Ju mer jag tänkte på mina tidigare andliga bekräftelser, desto mer insåg jag att fastän jag så innerligt ville känna Anden så hade det ingen betydelse att jag inte kunde känna hans inflytande i just det ögonblicket. Jag hade redan ett lager av stilla, beständiga bekräftelser om att evangeliet är sant.
Den kunskapen stärkte mig och gav mig en önskan att fortsätta hålla buden också när det inte verkade ge några omedelbara välsignelser. Gradvis kände jag min himmelske Faders och Frälsarens kärlek mer i mitt liv. Genom att hålla mig nära dem, fastän jag inte alltid kunde känna deras närhet, fick jag en obestridlig frid och ett starkare vittnesbörd om Frälsarens evangelium. Det här fortsätter att ha ett inflytande på mig nu när jag ställs inför osäkerhet eller bedrövelse. Jag vet att jag kan lita på min himmelske Fader och Frälsaren och att de botar, upplyfter och stärker mig och var och en av oss.