Endast digitalt: Unga vuxna
Vår himmelske Fader låter oss ibland vänta på uppenbarelse – och det är okej
Uppenbarelse kommer i vår himmelske Faders tid. Inte vår.
Jag var ny missionär och skulle precis lämna missionärsskolan, men jag visste inte om Mormons bok var sann.
Jag trodde att den var sann. Jag hade läst den många gånger och bett om den gång på gång, precis som Moroni har uppmanat oss till (se Moro. 10:3–5). Men jag hade aldrig fått ett svar! Hur skulle jag kunna undervisa och vittna för folket i Rumänien utan att veta det? Jag behövde få veta för egen del, och jag behövde få veta det nu.
En kväll under en tyst studiestund i vårt klassrum på missionärsskolan tog jag skrifterna och böjde huvudet.
”Himmelske Fader”, bad jag tyst, ”jag har läst den här boken många gånger. Om jag ska fortsätta som missionär behöver jag veta: Är den sann?”
Med ögonen fortfarande slutna slog jag upp boken.
Fingret landade på Mosiah 1:6: ”O mina söner, jag vill att ni ska minnas att dessa ord är sanna, och även att dessa uppteckningar är sanna. Och se, även Nephis plåtar, som innehåller våra fäders uppteckningar och ord från tiden då de lämnade Jerusalem fram tills nu, är sanna. Och vi kan veta att de är tillförlitliga eftersom vi har dem inför våra ögon.”
De orden berörde mig som inget annat skriftställe någonsin gjort tidigare, eller efteråt. Varje gång jag läste ordet sanna hoppade det upp från sidan. Som Joseph Smith sa om sin egen upplevelse, tycktes orden ”med stor kraft tränga in i mitt hjärtas innersta känslor” (JS–H 1:12). Plötsligt kände jag mig full av frid och syfte i stället för rädsla eller oro.
På en gång visste jag att Mormons bok var Guds ord och att det var min himmelske Fader som skickade mig det budskapet. Det var som om han sa till mig: Du vet redan. Sätt nu igång och arbeta.
Och det gjorde jag.
Varför behövde jag vänta?
Jag hade studerat och bett att få veta om Mormons bok var sann i åratal innan jag slutligen fick ett svar. Så jag undrade: Varför behövde jag vänta så länge på uppenbarelsen att den är sann? Var jag inte uppriktig nog? Hade jag inte tro nog? Kanske det! Men jag tror inte det. Jag tror att Herren väntade på det rätta tillfället att lära mig något viktigt: Uppenbarelse handlar inte om vad som är bekvämt.
Uppenbarelse kommer inte bara för att vi vill det. Uppenbarelse kommer när vi behöver den. Och den kommer i vår himmelske Faders tid, inte vår. Han vet vilka behov vi har, och vi kan lita på att hans plan är den bästa – även om det kräver en del tålamod.
Äldste David P. Homer i de sjuttios kvorum lärde att ”svaren ibland låter vänta på sig … för att det inte är rätt tid, för att det inte behövs något svar eller för att Gud litar på att vi fattar beslutet själva” (”Att höra hans röst”, Liahona, maj 2019, s. 43).
Ibland tror jag att Gud har större tillit till mig än vad jag har! Det är skrämmande att fatta viktiga beslut utan vägledning från honom. Men när jag blir alltför orolig tänker jag på det här löftet från äldste Richard G. Scott (1928–2015) i de tolv apostlarnas kvorum: ”När du lever rättfärdigt och handlar med tillförsikt, låter Gud dig inte gå för långt utan att ge dig en varnande maning om du har fattat fel beslut” (se ”Använd dig av bönens himmelska kraft”, Liahona, maj 2007, s. 10).
När vi gör vad vi kan för att finna svar och fatta bra beslut kan vi vara säkra på att vår himmelske Fader vägleder oss, även om vi inte alltid känner igen hans vägar. Vi behöver inte vara rädda. Vår himmelske Fader vakar över oss med kärlek. Uppenbarelse kommer – kanske inte när vi vill ha den, utan när vi verkligen behöver den.