Ett tempel för Ítalo
Författaren bor i Utah, USA.
Han kunde knappt vänta tills han fick komma in en dag!
”Jag längtar så till templet, att komma dit en dag” (Barnens sångbok, s. 99).
Ítalo var så ivrig inför församlingens tempelresa. De skulle åka till Recife tempel i Brasilien. Det var femton timmars resa dit!
Ítalo, hans storebror Henrique och deras föräldrar åkte hemifrån tidigt på morgonen. Under resan tänkte Ítalo på något som mamma hade sagt. ”I år får du se hur vackert templet är på utsidan”, sa hon. ”Nästa år är du gammal nog att se hur vackert templet är på insidan.”
Ítalo hade inte varit vid något tempel innan. Men han hade sett ett tempel byggas i Fortaleza där han och hans familj bodde. Det var toppen!
De stannade för att äta lunch. Ítalo fick sin favoritmat, feijoada, en gryta på svarta bönor som serveras med ris och apelsiner. Medan han åt tänkte han på templet. När templet i Fortaleza var invigt kunde han och hans familj besöka det om och om igen. Då behövde de inte köra så långt.
Solen höll på att gå ner när Ítalo och hans familj var framme vid templet i Recife. ”Que bonito!” sa Ítalo. ”Så fint!” Han kunde inte sluta le.
Nästa morgon tog mamma med sig Ítalo till en plats där barn fick vänta. ”Även om du inte får gå in i templet än”, sa hon, ”kan du se om du känner Anden när du är på tempelområdet.” Sedan gick resten av Ítalos familj in i templet.
Snälla tempeltjänare var med Ítalo och de andra barnen när de väntade vid templet. De läste berättelser från Livro de Mórmon (Mormons bok). Ett bra sätt att förbereda sig för templet är att läsa i skrifterna, tänkte Ítalo. Han kände sig lugn och trygg. Mamma har rätt, tänkte han. Det är fridfullt här.
Sedan tog tempeltjänarna med Ítalo och de andra barnen på en promenad runt tempelområdet. Då lade Ítalo märke till texten ovanför ingången till templet. ”Santidade ao Senhor. A casa do Senhor”, stod det. ”Helgat åt Herren. Herrens hus.”
Inte konstigt att det känns så fridfullt här, tänkte han. Det här är Guds hus.
När tiden vid templet var över återvände Ítalo och hans familj hem. Han ville komma ihåg känslan han hade haft vid templet. Vad kunde han göra?
Ibland tyckte Ítalo att han kunde rita sina känslor bättre än vad han kunde skriva om dem. Så han ritade en bild av templet. Sedan visade han den för mamma och pappa.
”Den påminner mig om vart jag vill åka”, sa han. Han satte bilden på en plats i sitt rum där han kunde titta på den varje dag.
”Jag vill vara redo”, sa han. ”För jag vill komma in i templet en dag!”
illustrationer Mitch Miller