Hur jag fann tro när det kändes som om jag hade förlorat allt

Jennifer Enamorado

Att förlora min hand och att förlora närstående var svåra prövningar, men min himmelske Fader hjälpte mig att ändra mig till det bättre.

En kväll stod jag på knä vid min säng och bad min himmelske Fader hjälpa mig att ha större tro. Jag tänkte på ett skriftställe i Nya testamentet där en lärjunge bad Jesus Kristus: ”Ge oss mer tro!” (Luk. 17:5). Jag hade ingen aning om att jag en kort tid efter den bönen skulle ställas inför några av mitt livs svåraste prövningar. Jag är så tacksam över att jag redan försökte stärka min tro på Frälsaren när prövningarna slog till, för jag vet inte hur jag skulle ha överlevt dem utan min himmelske Faders hjälp.

Några dagar efter den bönen råkade jag ut för en hemsk olycka där jag nästan förlorade vänstra handen och alla fingrarna på den handen fick amputeras. Uppenbarligen skulle mitt liv aldrig bli detsamma igen. Fastän jag kände kärleken från min himmelske Fader och från familj och vänner genom hela proceduren med operationer och terapi var det mycket svårt.

En dag när min läkare hade sagt att jag skulle behöva sjukgymnastik i flera månader åkte jag hem i tårar och frågade min himmelske Fader: ”Hur länge ska jag behöva stå ut med det här?” Omedelbart var det som om en mild och tydlig röst sa: ”Du kan inte utvecklas utan prövningar. Du behöver fler än den här.”

Jag kunde knappt tro att jag hade fått ett omedelbart svar på min bön. I det ögonblicket var jag fast besluten att fortsätta framåt i tro. Jag bestämde mig för att åter skicka in missionspapper och tjäna Gud, trots mina prövningar. Några månader senare fick jag min missionskallelse till Guatemalamissionen Guatemala City Syd! Men att komma till den punkten var inte lätt heller. Det krävdes stor tapperhet och stort mod att acceptera mina omständigheter, glömma mig själv och inbjuda andra att komma till Kristus.

Komma ihåg att jag kan göra det som är svårt

Min mission var underbar. Jag lärde mig sätta värde på evangeliets principer ännu mer, och mitt självförtroende stärktes så att jag kunde vittna för och ge hopp till många som inte visste var de skulle hitta det. Jag kände hur hjärtat förändrades av min himmelske Fader. Jag hade inte upplevt hur det känns att älska fullkomliga främlingar och vara villig att ge allt jag har för dem utan tvekan förrän nu, där jag gick dag ut och dag in, i regn och solsken, med trötta och ömmande fötter.

När missionen var över hjälpte de upplevelserna mig att vara hoppfull i den kaotiska och ytliga världen därhemma. Jag återvände hem vid en mycket svår tid för min familj och mitt land. Det fanns många politiska och ekonomiska problem, och många familjer emigrerade till andra länder på grund av bristen på arbete och utbildningsmöjligheter. Jag kunde knappt tro att saker och ting kunde förändras så mycket på en så kort tid, även i min egen familj. Dessutom hade några av mina närstående och mina vänner gått bort. Jag kände mig så överväldigad av alla svårigheter som omgav mig.

En dag när jag var missmodig tog jag fram min studieanteckningsbok och började skriva ner mitt hjärtas känslor. Jag tänkte på alla upplevelser jag hade haft när jag tjänade andra som missionär. Att minnas de där speciella upplevelserna var precis vad jag behövde för att förlora mig själv ännu mer i Herrens verk, för att tjäna och fortsätta utveckla gåvorna som han har välsignat mig med. Den dagen kom jag att tänka på något som missionspresidentens fru alltid sa till oss: ”Ni kan göra sådant som är svårt.” Jag har försökt att tänka på det hela tiden, även när jag höll på att lära mig använda en handprotes och leva ett normalt liv.

En förändring till det bättre

Genom alla motgångarna som jag har ställts inför har mitt vittnesbörd vuxit – särskilt min tro på underverk. Underverk sker när vi bestämmer oss för att göra något med beslutsamhet, ihärdighet och tro. De som tror på vår himmelske Fader kan alltid ha hopp oavsett livets omständigheter.

Jag vet att jag får fler prövningar under jordelivet, men jag borde inte vara rädd, för prövningar för oss närmare vår himmelske Fader som kan hjälpa oss förstå hur vi kan utvecklas. Min olycka och varje svår prövning jag har gått igenom därefter påminner mig om att be min himmelske Fader om hjälp. Och han har hjälpt mig att ändra mig till det bättre. Jag är så glad att jag bad om mer tro, och jag vet att jag genom mina prövningar har kunnat tjäna min himmelske Fader och komma mycket närmare honom. Fastän mitt liv har förändrats så mycket på grund av mina prövningar är jag verkligen glad och så tacksam för att jag har kommit så långt med min himmelske Faders hjälp. Jag ser fram emot dagen när jag uppstår – när jag kan träffa honom igen och säga: ”Tack! Tack för att du gjorde mig mer ödmjuk, tack för att du formade mig, tack för att du gav mig ’mer tro’!”