Endast digitalt
Vad min dotters funktionsnedsättning lärde mig om nåd
Vår himmelske Fader vet vad vi står inför. Och han vet vilka vi kan bli.
Från ett tal under en andakt vid Brigham Young University den 10 juli 2018. För hela talet på engelska, gå till speeches.byu.edu.
Min andra dotter, Caroline, förlöstes med akut kejsarsnitt. En oförklarlig blodförlust ledde till syrebrist i hjärnan som skadades allvarligt.
Femton år senare är Caroline fortfarande kvar på ett tre månader gammalt barns utvecklingsnivå. Hon kan inte gå eller krypa eller vända på sig. Hon kan inte prata och vi vet inte hur mycket hon förstår.
Den goda nyheten är att Caroline är helt bedårande. Hon ler stort och har ett underbart skratt. Hon älskar kramar och pussar, den kalla vinden mot ansiktet och de räfflade linjerna utmed motorvägen. Hon utstöter söta ”aah”-ljud och riktigt höga ”AAH”-ljud – ofta mitt i natten.
När Caroline var fem brukade hon vara vaken mellan klockan två och tre många nätter i sträck. En natt efter att ha blivit väckt på detta ovälkomna sätt, skrev jag:
När jag bytte blöjor på henne nyss sjöng jag lite tankspritt en primärsång som Lizzy (vår andra dotter) har gjort klart att vi nu ska sjunga vid sängdags varje kväll. … ”Gud gav oss en familj som hjälper oss bli allt han vill vi ska bli.” Och jag tittade på Caroline och blev plötsligt medveten om orden.
Gud gav mig en familj – inklusive den här ”klockan-två-väckaren” – som hjälper mig bli den han vill att jag ska bli. … ”Sådant är hans kärleks bud”, fortsätter refrängen, ”för familjen är från Gud.”
Den natten kände jag att jag för ett ögonblick kommunicerade med Gud och fick en bekräftelse på att han, i det ögonblicket, personligen var medveten om mig och Caroline och vår familj. Han älskar oss. Och han, min Fader, uppmuntrade mig genom att lära mig varför vi får sådana utmaningar: ”För att hjälpa oss bli den han vill att vi ska bli”.
Carolines ”AAH”-ljud hörs också ofta i kyrkan. När Caroline är mycket ledsen och högljudd tar min fru eller jag ut henne i foajén där vi kör runt på henne i rullstolen, och rörelsen lugnar henne.
En söndag när jag körde in Caroline i kyrkan var hon ledsnare än vanligt och jag tänkte att vi kanske bara skulle vara med på sakramentsmötet. När jag var i foajén och Caroline fortfarande var ledsen började jag undra om vi ens skulle klara oss till det mötet. Alla mina ansträngningar för att trösta henne verkade vara förgäves.
Men så började sakramentspsalmen. Jag lade mitt ansikte nära Carolines och sjöng för henne. Hon tystnade och lyssnade. Sakramentspsalmen den dagen var ”Andaktsfullt ditt huvud böj” (Psalmer, nr 115), som skrevs som om det var Frälsaren som sjöng. Jag erkänner att jag var fokuserad på Caroline och inte på psalmen – tills vi kom till den fjärde versen, när jag sjöng de här orden för min dotter:
Dig jag älskat som en vän …
aldrig jag förglömmer dig.
Jag tittade in i Carolines stora blå ögon och kände djupt hur personliga och sanna de orden var. Jesus Kristus, världens Återlösare, älskar Caroline ”som en vän” och ska aldrig glömma henne. När hon är ledsen eller har ont, när hennes föräldrar inte har en aning om hur de ska trösta henne, finns det någon som är hennes evige vän, som vet hur hon mår och hur han ska trösta henne.
Nyligen hade min familj och jag ett muntert samtal om ett kritiskt ämne: mitt hår – eller snarare frånvaron av det eftersom jag är flintskallig. Jag hävdade att de inte skulle känna igen mig i uppståndelsen med mina lockar.
Varpå Lizzy omedelbart sa: ”Jag tror att vi kommer att vara alltför distraherade av att Caroline kan prata.”
Vi skrattade allihop, men jag slogs av den djupa sanningen i hennes ord: Frälsningen som är tillgänglig genom vår store Återlösare är allomfattande och inbegriper mitt hår och Carolines hjärnskada och allt annat däremellan. Jesu Kristi nåd är förunderlig: Hans makt att hela vet inga gränser.
Carolines eviga identitet är inte begränsad av hennes jordiska funktionsnedsättning. En vacker och härlig framtid väntar henne tack vare Jesus Kristus.