Är mitt barn som har en funktionsnedsättning redo att döpas?

Katie Edna Steed

Författaren bor i Utah, USA.

Vår sons åttonde födelsedag närmade sig. Men hur kunde vi vara säkra på att han var redo att döpas?

Vår son David skulle fylla åtta om mindre än ett år. Min man och jag ville att han skulle vara redo att ingå dopets heliga förbund. Det innebar att han behövde göra sådant som att läsa Mormons bok, studera dopförbunden och gå igenom dopintervjufrågorna. Vi hade gjort allt det här tidigare med Davids storasyster, men David är autistisk så det var inte lika självklart för oss att bestämma om han skulle döpas.

Ja, vi visste vad vi skulle göra för att hjälpa honom förbereda sig, men i all denna förberedelse hängde frågorna i luften: Borde David döpas? Var han redo? Behövde han döpas? Förstod han vad han skulle förbinda sig att göra? Hur kunde vi vara säkra på att vi gjorde det rätta?

Liksom för många andra föräldrar med ett barn som har en funktionsnedsättning ledde dessa frågor till att vi började söka doktrinära insikter och personlig uppenbarelse.

Ansvarighetsålder kontra ansvarighet

I Läran och förbunden 68:27 står det: ”Och deras barn ska döpas till syndernas förlåtelse när de är åtta år gamla och ta emot handpåläggning.”

Om vi uteslutande litade till det här skriftstället skulle vi dra slutsatsen att alla åttaåringar är redo att döpas. Men det står också följande i skrifterna:

”Små barn är återlösta … genom min Enfödde,

därför kan de inte synda … förrän de börjar bli ansvariga inför mig” (L&F 29:46–47; se även Moro. 8:7–22).

Hur kunde min man och jag avgöra om David var ansvarig? Vi fortsatte söka.

Vi lärde oss genom kyrkans riktlinjer att en persons ansvarighet beror både på hans önskningar och på hans förståndsnivå. Om David var värdig och hade en önskan att döpas och visade att han kunde hållas ansvarig så skulle vi inte hindra honom från att döpas.

Vi lärde oss också att om Davids funktionshinder gjorde att hans intellektuella förmåga var som ett litet barns så skulle han inte hållas ansvarig och skulle inte behöva några frälsande förrättningar (se Handbok 1: Stavspresidenter och biskopar [2010], 16.1.8; medlemmar som har frågor om kyrkans riktlinjer kan prata med sin biskop).

Davids intellektuella förmåga var faktiskt ganska typisk. Men jag undrade fortfarande om David hade nått en lämplig ansvarighetsnivå. Jag fortsatte att under bön söka och hoppas på vägledning som kunde stilla min oro.

Funktionsnedsättning och oskuldsfullhet

Jag känner några föräldrar som har ett barn med en funktionsnedsättning och som får stor tröst av att läsa att de som inte blir ansvariga under jordelivet behåller sin oskuldsfullhet: ”Alla små barn är levande i Kristus. … För återlösningens kraft omfattar alla dem som inte har någon lag. … Och för sådana är dopet till ingen nytta” (Moro. 8:22).

Profeten Joseph Smith beskrev också tillståndet för de barn som dör utan att ha blivit ansvariga: ”Och jag såg även att alla barn som dör innan de uppnår ansvarighetsåldern är frälsta i himlens celestiala rike” (L&F 137:10).

Jag vet att dopet inte är nödvändigt för dessa personer i det här livet. Jag visste också att Gud skulle hjälpa oss förstå vad som var bäst för David.

Söka gudomlig vägledning

Personer med funktionshinder har många olika förmågor. Många personer med funktionshinder är på en mental nivå som överstiger en åttaårings, och de får döpas och konfirmeras om de blir ansvariga (se Handbok 1, 16.3.5). Andra personer blir inte ansvariga. Jag visste att min man och jag kunde prata med vår son, med Gud och med vår biskop, som sitter ”som domare i Israel”, för att få hjälp att fatta det inspirerade beslutet om huruvida David var redo att döpas (se L&F 107:76).

De här orden från Alma gav mig stor sinnesfrid: ”Och eftersom ni nu önskar komma in i Guds fålla och kallas hans folk … vad har ni då emot att döpas i Herrens namn som ett bevis inför honom på att ni har slutit förbund med honom om att ni ska tjäna honom och hålla hans bud, så att han än rikligare kan utgjuta sin Ande över er?” (Mosiah 18:8, 10).

Efter all vår förberedelse, alla våra lektioner hemma och i Primär, började jag ställa frågor till David som jag visste att han skulle få under sin dopintervju.

Ibland visade hans svar att han förstod, men andra gånger visste han inte hur han skulle svara. Jag undrade om vi gjorde det rätta.

Till slut viskade Anden till mitt hjärta: ”Fråga David vad han tycker.”

Jag vände mig till David och frågade: ”David, vill du bli döpt?”

Han tittade mig rakt i ögonen och sa: ”Ja!”

När jag frågade honom varför han ville döpas, sa han: ”För att vara som Jesus.”

Jag överväldigades av frid och vägledning. Jag visste med ens att även om David inte förstod varje fråga helt och hållet så var han redo att döpas och konfirmeras. Han visste det han behövde veta, och viktigast av allt; han hade en medveten önskan att komma in i Guds rike genom dop.

Dagen när David döptes och konfirmerades som medlem i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga var fylld av kärlek, vänskap och frid. Rummet var fyllt av släktingar, församlingsmedlemmar, vänner och lärare från Davids skola. Exemplet som David visade den dagen genom att välja att följa Jesus och döpas var ett exempel som hade god inverkan på många. Vår familj är starkare till följd av möjligheten vi hade att lära oss hur Guds verk skulle manifesteras genom vår son David (se Joh. 9:3).

Hur kan vi hjälpa medlemmar med funktionsnedsättningar?

När ledare kärleksfullt följer Frälsarens exempel på att få andra att känna sig inkluderade kan medlemmar med funktionsnedsättningar och deras familjer känna hans kärlek och förstå sin viktiga plats i Kristi kropp (se 1 Kor. 12:12, 18). Tänk på följande när du leder och tjänar:

Var inte rädd för att ställa frågor. Ibland är vi rädda för att prata om olikheter, men om du ställer frågor på ett respektfullt sätt uppskattar dessa personer din uppriktiga önskan att förstå deras omständigheter. Ställ frågor på ett kärleksfullt sätt, till exempel så här: ”Hur kan jag hjälpa dig att få en bättre upplevelse i kyrkan?” Medlemmar med funktionshinder är ofta den bästa resursen i fråga om sin funktionsnedsättning och kan tala om för dig vilken hjälp de behöver.
Främja förståelse. När du har pratat med en medlem om hans eller hennes funktionsnedsättning kan du fråga vad han eller hon känner sig bekväm med att du berättar för andra. Efter vad som känns lämpligt kan du sedan hjälpa församlingsledare och andra medlemmar förstå personens funktionsnedsättning och behov. Detta kan främja större medkänsla och förståelse, och även ge inspiration om hur man kan ge stöd.
Gör anpassningar. Det finns många enkla anpassningar du kan göra för att alla ska kunna lära och engagera sig, bland annat att ge mer tid till att besvara frågor, använda videor med undertexter, se till att personer med nedsatt hörsel eller syn får sitta där de kan höra eller se bättre och använda olika slags media i lektionsframställningar. Du kan också rådfråga församlingens eller stavens specialist på funktionshinder om specifika anpassningar.
Skapa tillfällen att tjäna. Prata med personer och deras vårdgivare för att få veta vilka förmågor och talanger de har. Försök sedan med hjälp av bön komma fram till meningsfulla sätt för dem att tjäna. Alla har något som de kan bidra med till verket.
Visa kärlek. Sträva efter att bli så öppet accepterande som äldste Jeffrey R. Holland förespråkade: ”Som medlemmar i kyrkan befinner vi oss alla på denna resa. … Vi välkomnar er oavsett era omständigheter” (”Vad jag önskar att varje ny medlem visste – och att alla andra medlemmar kom ihåg”, Liahona, okt. 2006, s. 10). Av alla kyrkans resurser är medlemmar som tjänar andra i kärlek och vänskap alltid en av de största.