Mitt vittnesbörd stärktes runtom i världen
Författaren bor i Utah, USA
Det här är berättelsen om hur jag blev medlem i kyrkan och hur min familj blev aktiv i evangeliet.
Illustration Pauline Grayson
Jag föddes i Spanien och bodde där i åtta år. Vi gick inte i kyrkan så ofta, så jag blev inte döpt när jag fyllde åtta, men jag ville verkligen bli döpt. En dag frågade jag mina föräldrar varför vi inte gick i kyrkan längre och varför jag inte var döpt.
När jag berättade om min önskan att döpas berördes deras hjärtan och vi började gå i kyrkan igen. Det kändes bra. Mamma var ett så bra exempel och en inspiration för mig. Hon hade ett starkt vittnesbörd och läste ofta i skrifterna.
Senare flyttade vi till Venezuela som pappa kommer från. Vi bodde där i två år, och på grund av landets ekonomiska svårigheter fick vi många problem. Men det fanns sådant som var bra också. Jag älskade maten och jag hade släktingar där som gärna ville träffa mig. De var så ödmjuka, och vi gick alla i kyrkan tillsammans och kände Anden.
Fastän vi gick i kyrkan och jag kunde känna Anden visste jag att det fattades något för mig och min familj. Jag kände verkligen att vi behövde beseglas som en evig familj. En söndagsmorgon uppmanade biskopen alla i församlingen att läsa hela Mormons bok innan årets slut. Jag visste att det skulle hjälpa mina föräldrar och mig att följa Herrens evangelium på ett bättre sätt. Bit för bit, allteftersom vi läste Mormons bok, började Frälsaren ge oss mer kunskap och välsignelser, och vi fortsatte att läsa skrifterna regelbundet.
Snart döptes jag. Jag kunde verkligen känna Anden i mitt liv, och det kunde mina föräldrar också. Mitt vittnesbörd började växa mer. Vi flyttade till Florida i USA och vi behövde göra fler uppoffringar igen, precis som när vi lämnade Spanien. Men våra vittnesbörd blev starkare. Vi gick i kyrkan varje vecka och fortsatte att läsa skrifterna.
Efter stora ansträngningar, massor av skriftläsning, bön och rätta val ville vi beseglas som en evig familj. Vi pratade med vår biskop, och fastän det tog lite tid kom dagen äntligen. Vi var så glada att komma in i templet.
Jag fick utföra dop medan jag väntade på att mina föräldrar utförde tempelarbete för sig själva. Det kändes som om jag döptes igen. Jag var så glad att jag kunde hjälpa människor på andra sidan slöjan. Nu åker mina föräldrar och jag till templet varje vecka. Jag utför regelbundet dop eftersom jag tycker om att hjälpa till där. Jag är så glad att jag kunde beseglas i templet till mina föräldrar för evigheten och ha möjligheten att leva med dem för evigt.