Små och stora svenska mirakel

I Lunds församling finns familjen Leonard och Hanna Saffer. De har fem barn i åldrarna 1–9. Mycket gott strålar ut från denna familj. De bjuder hem, de stöttar, de vittnar, de sjunger och de visar tro – allt medan barnens behov tillgodoses på ett härligt sätt. Resan har kantats av både glädje och bekymmer. Herren har verkligen besvarat deras böner, men det har varit tider då de har behövt vänta i tro och tålamod.

För oss som var med 1991 är Leonard och hans underbara familj ett ännu större mirakel. Vi ber Kerstin och Henri Saffer, Leonards föräldrar, att berätta.

Min mans syster Lilly och hennes man Roger hade kommit från USA för att besöka oss i Sverige. Jag ville att vi skulle göra något speciellt, så vi bestämde oss för att tillbringa eftermiddagen i ett äventyrsbad. Jag tänkte att det skulle vara säkert eftersom vi var fyra vuxna som skulle passa barnen.

Men det måste ha blivit något missförstånd om vem som skulle passa Leonard, vår 5-årige son. När vi såg att han saknades började vi frenetiskt leta efter honom. Plötsligt ropade min man Henri: ”Leonard har drunknat!” Lilly, som var utbildad badvakt, dök genast ner i poolen och drog upp honom från botten och började omedelbart sätta igång livräddning.

Jag kunde inte förstå att det hände. Jag undrade om min son skulle tas tillbaka till vår himmelske Fader. Jag bad genast att Herrens vilja skulle ske. Mitt i kaoset lade Henri händerna på Leonards huvud och gav honom en välsignelse. Under den korta välsignelsen fick jag en brännande känsla inom mig. Jag kan inte med ord förklara hur, men jag visste att det var Herren som tröstade mig och jag visste att om jag hade tro skulle allt bli bra. Precis när Henri avslutade välsignelsen tog Leonard ett andetag.

Ambulansen kom och tog Leonard till sjukhuset. Han var fortfarande medvetslös och läkarna varnade oss och sa att om han vaknade ur sin koma, skulle han förmodligen ha hjärnskador. I efterhand har vi fått veta att endast två procent av dem som är med om denna typ av olycka klarar sig utan hjärnskador. Men jag trodde på att Leonard kunde bli bra om det var Herrens vilja. Jag koncentrerade mig på det.

På sjukhuset ringde vi vår grenspresident. Vi bad honom komma till oss för att ge Leonard en välsignelse med olja, vilket han gjorde. Detta var måndagen efter fastesöndagen den 1 december 1991. Vi har senare fått veta att när vår grenspresident skulle avsluta sin fasta på söndagens eftermiddag blev han manad att fortsätta fasta. Han fastade ytterligare ett dygn och i samband med att han avslutade fastan ringde vi och bad om hans hjälp.

Två dagar senare vaknade Leonard. Det första han sa var: ”Jag flyter ner.” Han var rädd, men vi förstod snart att han var oskadd. Lättnad, lycka och tacksamhet flödade genom och över oss. Vi hade blivit välsignade med ett mirakel genom prästadömets kraft och genom vår tro.