En verklig vän
När jag var 13 år blev jag klasskamrat med Agneta Karlsson, en frisk fläkt. Vi hade båda gått på samma skola i Kortedala, Göteborg, men i olika klasser, så vi kände inte varandra.
Nu var det dags att börja på flickskola inne i stan. Detta var i augusti 1960. Jag kände ingen som skulle börja på eller som gick i den skolan. På uppropsdagen stod jag, som tolvåring, nervös och orolig utanför skolan och vågade inte gå in. Då kom någon bakifrån, stack in sin arm under min och sa: ”Kom, så går vi in!” Det var Agneta, som kom att bli min bästa vän och som jag delat så mycket med i livet. Vi gifte oss med två bröder, hade dubbelbröllop och blev så svägerskor.
Den dagen i augusti skulle bli början på det som för alltid förändrade mig.
Agneta och jag hade sällskap till och från skolan så gott som varje dag under fyra år. Vi bodde båda i Kortedala och vi trivdes så gott ihop. Oj, vad vi pratade och skrattade. Fnittrigare flickor på väg hem på 7:ans spårvagn på eftermiddagarna fick man nog leta efter.
Vi tyckte båda väldigt mycket om skolämnena historia och kristendomskunskap. I de ämnena var vi riktigt duktiga. Vi diskuterade väldigt ofta religion, kanske speciellt under den tid jag gick i konfirmationsundervisning i Svenska kyrkan. Jag hade sedan jag var liten haft en växande tro på och förståelse för att det finns en Gud och jag tog konfirmationsundervisningen på allvar. Agneta gick inte i konfirmationsundervisning i Svenska kyrkan, men var mycket kunnig i religiösa spörsmål eftersom hon tillhörde en annan kyrka. Vid några tillfällen under vår tid på flickskolan var jag med henne på fritiden och träffade hennes vänner i kyrkan. Det var trevligt, men inte mer än så. Hon inbjöd mig att få undervisning av missionärer, unga grabbar som var från Amerika (som man sa på den tiden). Jag hade väldigt svårt att förstå vad de sa på grund av deras brytning och var för blyg för att delta i samtalen. Jag tror de gav upp om mig och jag var heller inte mogen för deras undervisning. Tiden gick och Agneta och jag fortsatte med våra samtal om religiösa frågor. Jag minns så väl en eftermiddag på väg hem i spårvagnen när Agneta berättade att det finns en profet på jorden nu också, precis som förr. Det var det bästa jag hört på länge, precis vad mänskligheten behövde, tyckte jag.
Efter fyra härliga år tillsammans skildes vi åt då jag sökte till gymnasiet och Agneta var kvar på flickskolan för att gå det sista året där. Vi pratades vid ibland, oftast var det nog Agneta som tog kontakt. Jag hade fått flera nya vänner i min nya klass på gymnasiet och var rätt nöjd med det. I slutet på oktober 1965 ringde Agneta och frågade om jag ville följa med på en kyrkoaktivitet som skulle hållas i november. Det skulle bli så roligt, en dans med många trevliga människor. Jag tackade nej. Agneta ringde igen efter någon vecka och fick samma svar. Så ringde Agneta och frågade en tredje gång och något motvilligt gick jag med på att följa med henne.
När Agneta och jag kom till Folkets Hus i Guldheden, där man hyrt in sig för festen, blev jag väldigt förvånad. Där fanns människor i alla åldrar från barn till äldre. Jag kände genast en värme stråla från dessa människor. Många hälsade på och ville prata med mig. Festen kallades Drivers Dance och dekorationer och aktiviteter gick i temats anda. Jag fick träffa många av Agnetas vänner och alla var så trevliga. Jag dansade och hade roligt hela kvällen, blev uppbjuden hela tiden av artiga unga män.
När jag kom hem den kvällen var jag så nöjd, jag hade sällan eller aldrig haft en så trevlig kväll. Det fanns något hos dessa människor som jag saknade. Det lyste om dem. Jag skrev i min dagbok att jag hade haft så roligt, men att jag aldrig mer kunde följa med Agneta på något sådant igen, för jag passade inte in. Jag var inte så fin som de människor jag träffat denna kväll, tyckte jag. Någon dag senare ringde Agneta och frågade vad jag tyckte om kvällen. Jag berättade som det var, som jag skrivit i min dagbok, men hon övertygade mig om att alla passade in och att jag var så välkommen. Två veckor senare var jag med på en dans igen. Dagen efter den dansen var jag också med på en distriktskonferens där president Fletcher, dåvarande missionspresidenten, talade. Han vände sig till oss som inte var medlemmar i kyrkan och uppmanade oss att läsa Mormons bok. Talet gjorde stort intryck på mig. När konferensen var slut presenterade Agneta mig för två missionärer. Den ene var svensk, Ivan Ternström. Jag tackade ja till att bli undervisad och jag fick en egen Mormons bok.
Dessa erfarenheter förändrade mitt liv. De ledde mig till Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Jag började gå till kyrkan och fick undervisning av missionärer, Agneta och andra vänner. Undervisningen flöt på och det mesta kändes bekant. Efteråt förstod jag att jag redan fått grundlig undervisning om evangeliet av Agneta under de fyra år vi umgicks nästan dagligen. Mitt vittnesbörd stärktes undan för undan och blev fast genom ett tydligt bönesvar efter studier i Moroni 10:4–5. Jag blev medlem i kyrkan, med mina föräldrars tillåtelse, 20 april 1966. Den missionär som döpte mig hette William Cottam.
Några härliga år följde med underbara andliga upplevelser och många kontakter med ungdomar i kyrkan på Göteborgs distrikts månadsdanser och stora nordiska ungdomskonferenser. Jag lärde känna Lars och så småningom blev vi ett par.
Efter 46 år fick jag kontakt med den missionär som döpte mig och för ett par år sedan träffade Lars och jag honom och hans fru i deras hem i S:t George, Utah. Det var en fin upplevelse och vi kände alla en stor tacksamhet för vad som hänt för många år sedan.
Evangeliet och medlemskapet i kyrkan har varit och är en stor välsignelse och glädje för mig. Det har berikat mitt liv, utvecklat mig som människa och gett mig frid och förtröstan. Jag är tacksam för profeter, de som levde förr på Gamla testamentets tid, för deras undervisning om Guds vilja då, och för de som lever nu och för deras sätt att leda oss i dessa tider i enlighet med Guds vilja. Min goda väns villighet att dela evangeliet med mig förändrade mitt liv och för detta kommer jag att vara henne evigt tacksam.
Jag är lycklig över att min älskade Lars och jag fann varandra, för våra underbara och härliga barn och för alla våra fina barnbarn. Vilket gott liv jag fått tack vare Agnetas upprepade inbjudningar och mitt mod att ta emot evangeliet och vilken härlig framtid jag hoppas väntar oss som en beseglad familj!