Endast digitalt
Sakramentet under karantänen: en glimt av Guds kärlek
Att administrera sakramentet hemma öppnade mina ögon för dess sanna innebörd igen.
Ibland leder det välbekanta och rutinartade i annars heliga ögonblick till att en del av den fulla innebörden går förlorad. Jag hade låtit sakramentet förlora en del av sin innebörd. Varje vecka lyssnade jag till sakramentsbönerna medan jag satt på mer eller mindre samma rad i kapellet, omgiven av en välbekant församling.
Men covid-19-pandemin störde den här rutinen och ändrade mitt perspektiv.
Eftersom jag inte kunde vara med de andra i kapellet fick jag ta emot sakramentet i en ny omgivning – runt matbordet med min egen lilla familj. Att göra något välbekant och rutinartat i en ny omgivning gav mig ett nytt perspektiv och, med det perspektivet, även en förnyad innebörd.
Även om jag hade deltagit i sakramentsförrättningen hundratals gånger under min livstid upphöjdes de familjemässiga undertonerna i sakramentet på ett sätt jag inte tidigare insett genom att göra det på den plats där vi som familj vanligtvis åt och samtalade.
Särskilt en söndag, då jag knäböjde och yttrade orden ”vi ber dig i din sons, Jesu Kristi, namn” (Moro. 4:3), fångades min uppmärksamhet av min dyrbare fyraårige son som satt bredvid mig. Där satt han med armarna i kors och lyssnade till bönen, strålande av oskyldighet och godhet.
Med den här ljuvliga synen i åtanke fortsatte jag uppsända bönen. När jag uttalade orden ”din Sons kropp” väcktes en fråga i mitt sinne. Hur skulle det vara att villigt offra min oskyldige son och utsätta honom för obeskrivlig smärta och lidande?
Det gick helt enkelt inte att föreställa sig.
Jag funderade på den här omöjliga frågan och fortsatte bönen. Orden ”ta på sig din Sons namn” förde med sig ytterligare en fråga. Gud är också en far. Hur kunde han offra sin son? När jag tittade på de andra medlemmarna i min familj som, liksom jag själv, stod i desperat behov av sakramentet, kom det enkla men djupsinniga svaret till mig: gudomlig kärlek (se Joh. 3:16).
Det verkade som att himlens fönster öppnades ett ögonblick för att uppenbara en del av vår himmelske Faders rena kärlek – en kärlek så stor att han offrade sin verkligt oskyldige, fullkomlige Son för oss, sina andra barn.
Med tanke på detta offer, oavsett svårigheterna och orättvisorna i det här livet – inklusive en dödlig pandemi, skadade ekonomier, civil oro, en otroende värld och allmän osäkerhet – hur skulle vi på allvar kunna tvivla på hans kärlek till oss?
För att vi inte ska glömma utgör sakramentet en påminnelse varje vecka om denna djupa och varaktiga kärlek. Genom att regelbundet begrunda den ojämförliga gåvan, hans Son, kan vi finna tröst och övervinna frestelsen att tvivla på Faderns kärlek till eller omsorg om oss under svåra tider.
Om jag inte ordentligt begrundar Guds eviga faderskap och hans roll i Jesu Kristi försoning känns sakramentet ofullständigt för mig nu. Det utgör en ständig påminnelse för mig om Jesu Kristi offer och ett uttryck för min himmelske Faders kärlek till mig.
Och det är på grund av den här lektionen om kärlek som jag alltid kommer att värdera vår upplevelse av sakramentet hemma högt.