Trofast åldrande
”Jag är ingen bebis, morfar”
Den tid jag tillbringar med min lilla dotterdotter framhäver skönheten i nuet och framkallar ekon från det förgångna.
Illustration Carolyn Vibbert
Min dotterdotter Lily har just fyllt fyra, men jag använder fortfarande hennes bebis-smeknamn ”Baby Lils”. När jag gör det påminner hon mig: ”Jag är ingen bebis, morfar.”
Hon har kanske rätt, men jag hoppas inte det. Jag har bestämt mig för att om jag fortsätter kalla henne Baby Lils kanske hon inte växer upp så fort. Så jag kommer att fortsätta kalla henne Baby Lils, åtminstone tills hon blir gammal nog att köra bil.
Självklart vet jag att jag inte kan mota tillbaka dagarna, månaderna och åren som rusar fram. Jag försökte det med mina egna barn … och misslyckades. ”Våra liv [rinner] bort”, som Jakob säger, ”som en dröm för oss” (Jakob 7:26). Innan jag vet ordet av blir vår yngste son missionär och lämnar min hustru och mig med ett hus fullt av tomma sovrum och ekon av barnaåren.
Jag hörde nyligen en person i en film säga: ”Åldern fördjupar alla känslor.” Jag tror att det är sant. När man väl har levt ett halvt sekel eller mer har man upplevt många av livets glädjeämnen och sorger. Kärlek växer med förlust, och man vet att man lever lyckligt i alla sina dagar i nästa liv, inte i det här.
När jag ser på Lilys ansikte undrar jag vilka öknar hon ska ta sig igenom, vilka bördor hon får bära och vilka taggar i köttet hon får lida av (se 2 Kor. 12:7). Det är min bön att Herren ska beskydda henne, åtminstone i några år, från de här jordiska läxorna som är nödvändiga för vår andliga och känslomässiga tillväxt. Jag ber att han ska stärka henne när de här prövningarna kommer, för de kommer ju till oss alla.
Men för ögonblicket slår jag bort sådana tankar. Jag försöker att inte tänka alltför mycket på framtiden. Jag vill inte gå miste om skönheten i nuet.
”Kom och ta mig, morfar”, säger Lily innan hon springer iväg.
Jag jagar henne från rum till rum. Hennes gulliga skratt är som musik, och hennes glada ansikte är som solsken. På ett ögonblick försvinner 25 år. Jag befinner mig nu i det förgångna, med Lilys mor, min dotter. Hon är fyra år igen. Och precis som Lily fnittrar hon när jag jagar runt henne i huset.
Sedan dyker ett annat minne upp. Året är 1974 och min bror och jag är på besök hos farmors far, Curtis Ellsworth. Det blir sista gången jag ser honom i det här livet. Han dör kort därpå, 90 år gammal, när jag är missionär i Guatemala.
Vid minnet av det ögonblicket undrar jag: Vad tänker morfar Ellsworth när han ser ner på oss, sina efterkommande? Minns han när hans egna barn var små? Oroar han sig för vår framtid? Påminner vi honom om hur fort livet passerar?
När vi tog avsked den gången för längesedan minns jag att morfar Ellsworth grät. I flera årtionden undrade jag varför. Nu tror jag att jag vet.