Kvinnor i början av återställelsen
Emma skyddade skrifterna
Precis som Emma Smith kan vi vörda skrifterna och modigt försvara sanningen.
Illustration Toni Oka
Strax efter midnatt den 22 september 1827 skumpade en vagn tyst fram genom landsbygden nära Manchester i New York. Joseph och Emma Smith var på väg mot en kulle där en forntida uppteckning, skriven på guldplåtar, väntade på dem. En ängel vid namn Moroni hade sagt till Joseph att ta med sig rätt person för att hämta uppteckningen. Genom personlig uppenbarelse visste Joseph att hans hustru Emma var den personen.
Emma väntade medan hennes make profeten tog emot plåtarna och sedan gömde dem i en ihålig timmerstock. Solen började gå upp medan paret återvände hem.
Nästa dag hörde Emma från Joseph Smith den äldre att en grupp män planerade att stjäla guldplåtarna. På en häst som kunde undvaras red hon mer än en timme för att varna Joseph, som kunde säkra plåtarna i en låst låda.
Det här var inte enda gången Emma skyddade de ovärderliga plåtarna. Under parets resa till Pennsylvania hjälpte hon till att gömma plåtarna i en tunna med bönor. Under översättningsarbetet gav Emma Joseph en linneduk att täcka över plåtarna med, där de låg på ett köksbord under dagen, och hon köpte en röd läderask till de skrivna pappersmanuskripten. Hon bad också sin svåger om en låda som hon och Joseph förvarade under sin säng och som plåtarna låstes in i varje kväll. Flera år senare skyddade Emma manuskriptet med profetens översättning av Bibeln genom att bära med sig det under sin kjol när de tog sig över den frusna Mississippifloden.
Förutom att skydda skrifterna hjälpte Emma till med översättningen av Mormons bok. Hon var Josephs första skrivare och skrev noggrant ner verser som vi använder i dag. Hon sydde en liten påse till en siarsten som Joseph ibland använde vid översättningen.
Mot slutet av sitt liv mindes Emma den roll hon hade i att föra ut de här skrifterna i världen. ”Jag var en aktiv deltagare”, sa hon. Hon vittnade om att Joseph var en återställelsens profet och att Mormons bok var ”ett under och ett mirakel”.1