Endast digitalt
Erfarenheter jag fick av att vara volontär i ett flyktingläger
Författaren bor i Utah, USA.
Jag hjälpte till i det största flyktinglägret i Grekland, och det var en erfarenhet som förändrade mitt liv.
I november 2015 låg jag i min varma sköna säng och tittade på ett videoklipp om den förödande flyktingkris som pågick i Grekland. När videon var slut kändes det som att mitt hjärta var på väg att explodera ur bröstkorgen. Jag visste vad den bekanta känslan betydde. Jag hade fått en maning, och bara några korta veckor senare klev jag in i det kusliga hjärtat av det största flyktinglägret på ön Lesbos.
Som äldste Patrick Kearon i de sjuttios kvorum sa på generalkonferensen: ”Vi måste se de här situationerna för att kunna förstå dem.”1
Jag kan vittna om att det är sant.
Efter att själv ha sett det otroliga förhållandena och fått veta hur farligt det hade varit för flyktingarna i lägret att ens ta sig dit, frågade jag en syriansk man varför han tagit sådana risker för att ta sig dit. Hans svar satte punkt för min naiva förbryllan.
”Antingen stannar vi och dör, eller så ger vi oss av och kanske dör.”
Min tid i flyktinglägret Moria var en av de svåraste upplevelserna jag haft i mitt liv, men den blev också snabbt en av de mest inspirerande. I början trodde jag inte att de små uppgifter jag fick ens gjorde skillnad för någon, men jag fick erfara, på nära håll, den sanna obestridliga kraft som kärlek verkligen har.
Kärlekens inflytande
En eftermiddag pratade jag med Ebrahim, en ny vän från Iran. Han ville veta hur mycket jag fick betalt för att hjälpa till i lägret. Jag log och berättade för Ebrahim att jag var volontär. Han hade aldrig hört det ordet, så jag förklarade. Han var chockad och frågade sedan hur mycket min arbetsledare tjänade. Jag skrattade och berättade för honom att alla i lägret var volontärer.
Jag antar att informationen spred sig, för fler och fler av mina nya vänner började kommentera det, och säga hur förvånade de var att vi hjälpte dem utan att få något för det. De hade aldrig varit med om något liknande.
Efter att ha behandlats på fruktansvärda och inhumana sätt var det inte konstigt att de trodde att ingen ville hjälpa dem – särskilt inte främlingar. Många av dem berättade att de inte hade en aning om vad som skulle hända dem när de väl nådde europeisk mark. Vilken glad överraskning det måste ha varit att bli välkomnade från det stormiga havet till öppna, kärleksfulla armar och nödfiltar.
Det var inte långt efter att de här samtalen om oss volontärer hade börjat cirkulera i lägret som jag märkte något mycket intressant. Flyktingarna började hjälpa mig med mina uppgifter! De började plocka upp skräp. De frågade om de kunde hjälpa till att laga varma drycker och servera dem under de iskalla nätterna. De hjälpte till att vika, sortera och dela ut donerade kläder och att sätta upp och ta ner tält. Och till min förvåning fanns det mot slutet av min tjänstgöring nästan inga arbetsuppgifter kvar för mig att utföra.
Jag kunde inte bära en tung vattendunk utan att en man erbjöd sig att bära den åt mig. Jag kunde inte diska utan att flyktingar glatt sa att de ville göra det. Och inte nog med att jag inte kunde öppna en ny avfallspåse utan att ett gäng pojkar kom springande för att hjälpa till, flyktingarna hade så gott som helt slutat slänga sitt skräp på marken!
Förändringarna jag såg i lägret gick inte att ta miste på.
När den dystra dagen kom då jag var tvungen att lämna de människor jag hade kommit att älska så mycket, blev jag igenkänd av en man på färjan. Han kom fram för att tacka mig för allt jag hade gjort och såg att jag reste med en ekonomibiljett. Han insisterade på att jag skulle byta min biljett mot hans, som var första klass, för den 14 timmar långa resan. Han sa han hade förändrats av att se volontärernas exempel. Han ville också hjälpa någon annan, och att byta ut sin biljett var det bästa han kunde göra just nu.
”Snälla”, bad han. ”Snälla.”
Ögonen fylldes av tårar när jag än en gång bevittnade den dominoeffekt som äkta tjänande och kärlek kan ha.
Jag hade varit så naiv och trott att de små kopparna med te som jag hade serverat egentligen inte var av betydelse för någon.
Vi behöver varandra
Tack vare den här erfarenheten har jag insett att de här människorna verkligen behöver oss. De behöver vår tid, de behöver våra donationer, de behöver vår kärlek, och de behöver våra föredömen. Och vi behöver dem också.
Vilken underbar värld det skulle vara om vi, istället för att vända dem ryggen och lämna dem att ensamma navigera i sina nya omständigheter, omfamnar dem så som Frälsaren hade gjort – och visar dem kärlek, gemenskap och tacksamhet, och väcker i dem en önskan att tjäna andra när de har möjlighet.
Med pågående flyktingkriser världen över och med de olika idéerna om hur man ska hantera dem, blir jag ofta påmind om principen i Mosiah 4:19: ”För se, är vi inte alla tiggare? Är vi inte alla beroende av samma väsen, nämligen Gud, för alla ägodelar som vi har, för både föda och kläder och för guld och för silver och för alla rikedomar som vi har av varje slag?”
Det är min bön att vi en dag ska förstå att vi alla är tiggare. Vi har alla behov av hjälp i livet, och jag har numera en stark tro på att vår himmelske Fader förväntar sig att vi lär oss av det ofrånkomliga lidandet som pågår omkring oss i jordelivet. Vi kan lära oss att älska och tjäna de behövande.
Erfarenheter som att hjälpa till i ett flyktingläger ger oss möjlighet att bli mer ödmjuka, mer förstående och mer medkännande människor. Och de ger oss den stora äran och privilegiet att sträcka ut en hand till våra bröder och systrar och utveckla äkta fullkomlig kristuslik kärlek till varandra.
Jag visste redan att Gud älskar flyktingarna tillräckligt mycket för att sända andra att hjälpa dem. Men nu förstår jag att han älskar mig lika mycket som låter mig lära av dem också.
I början av min tjänstgöring kände jag mig modfälld och värdelös och önskade så att jag kunde lösa varje problem, eller åtminstone göra mer än att bara servera te till dessa förtjänande människor. Men så småningom bevittnade jag de mycket större effekterna av vad jag faktiskt gjorde där. Att mitt uppdrag där egentligen var att sprida hopp, godhet och ljus i en mörknande värld.
Vi är alla barn till himmelska föräldrar, och det finns mycket vi kan göra för att hjälpa varandra, var vi än befinner oss.