Kom och följ mig
Hur Emily Richards fick ”något att säga”
31 maj–6 juni
Emily Richards gick upp till den smala talarstolen på mötet för National Woman Suffrage Association i USA:s huvudstad Washington D.C. Hon visste att det här var en av de viktigaste händelserna i hennes liv. Året var 1899 och kvinnors rösträtt i Utah samt månggifte var häftigt omdebatterat. Trots att Emily var nervös kände hon sig redo att tala å sitt hems, sitt köns och sin religions vägnar.
En källa berättade: ”Man var rädd att kvinnan från Utah inte skulle kunna göra sig hörd i salarna – andra talare hade misslyckats med detta – men till allmänhetens förvåning och glädje genomträngde hennes klara stämma byggnaden till dess mest avlägsna hörn och hennes tal var en veritabel triumf.”1
Trots att det inte finns några uppteckningar av det Emily sa den dagen rapporterade en journalist att hon talade omkring en halvtimme. Hennes ”presentation var metodisk och vetenskaplig” och framlade fakta och idéer som ”avväpna[de] fördomar”. Journalisten fortsatte att säga att Emilys ord uttalades i en ”anda av mildhet” som den dagen uppmjukade många hjärtan för Utah-territoriet.2
Emily var dock inte alltid en skicklig talare. Hon mindes hur Eliza R. Snow, dåvarande generalpresident för Hjälpföreningen, hade gett henne några råd: ”Första gången [syster Snow] bad mig tala på ett möte kunde jag inte och då sa hon: ’Vi låter det vara, men när du blir ombedd igen, försök då att ha något att säga.’”3
Emily tog till sig rådet och försäkrade sig om att hon skulle vara redo att tala när så behövdes. I likhet med Emily Richards måste vi alltid vara redo att ”öppna [vår] mun” (L&F 60:2) och förkunna Guds ord.